FRAMGÅNGENS ÖVERMOD

publicerad december 2013

Så avslutades det politiska året med ett svidande nederlag för regeringen. Trots högt tonläge lyckades allianspartiernas företrädare inte baxa igenom hela budgeten i riksdagen. Oppositionen enades om att bryta ut en del i budgeten för att besluta om den separat. Det handlar som bekant om regeringens förslag att sänka statsskatten eller mera korrekt om att öka brytpunkten för uttaget av statlig skatt.

I kronor räknat är förslaget att betrakta som felräkningspengar – 3 miljarder kronor att jämföra med statens totala budget på drygt 800 miljarder. Men trots detta såg oppositionen förslaget som av avgörande betydelse för Sveriges framtid.

Fast oppositionens kritik mot förslaget och valet att forma en gemensam linje handlade mindre om sakfrågan som sådan och mera om att stärka det egna partiets makt.

Regeringen betraktade oppositionens tilltag närmast som en krigsförklaring och ett första steg att bringa de statsfinanserna i samma moras som var fallet för 20 år sedan. Mot detta försvarade sig oppositionen med att det var den som verkligen värnade statsfinanserna.

De turer som sedan följde uppfattades förmodligen av de flesta som obegripliga och en illustration av politik när den är som sämst. Själv tyckte jag förstås utifrån mina 8 år i riksdagen att det var riktigt spännande.

Slaget stod om tolkningen av budgetlagen. Den som läst den inser att den inte är solklar. Den moderate talmannen valde att tolka den på ett sätt – det som passade regeringen. Riksdagens majoritet gjorde en annan tolkning och körde några dagar senare över både talmannen och regeringen.

Men var det som hände verkligen ett grundskott som budgetlagen? Svaret är  nej. I själva verket var det bara en tidsfråga innan riksdagen skulle kasta av sig den tvångströja som införts med den. Och då särskilt den del som handlade om statens intäkter – skatterna.

Detta hade den fd kanslichefen för riksdagens skatteutskott – David Ask – varnat för redan 2004. I en skrift frågar han sig om budgetlagen verkligen håller stånd när en minoritetsregeringen lägger fram en budget som inte har stöd av riksdagens majoritet.

Skriften avslutas med den kärnfulla frågan om hur länge oppositionen ska acceptera en ordning där de inte får lov att använda sig av de parlamentariska redskap som ställts till dess förfogande: att reservera sig mot beslut. Detta särskilt som detta förbud inte har något stöd i grundlagen.

Regeringen tog uppenbarligen inte Asks farhågor på allvar. Istället för att i likhet med de S-regeringarna under Perssons ledarskap förankra budgeten hos andra partier för att uppnå majoritet – lutade den sig mot en budgetlag som var precis så löslig i konturen som Ask varnat för.

Höstens alla turer i riksdagen är en bra illustration av vad som händer när makthavare berusas av framgångar. Med en känsla av oövervinnerlighet slår de sig till ro och sänker garden. Detta drabbar förr eller senare drabbar alla makthavare. Det är då de politiska motståndarna slår till.