DET BÖRJAR HETTA TILL I EU-FAMILJEN

januari 1, 2013

publicerad den 19 december 2012

Med Silvio Berlusconis besked att ställa upp i nästa års val steg den politiska temperaturen med åtskilliga grader. Också världens finansmarknader fick skrämselhicka. Börsen i Milano störtdök och räntorna på de italienska statsobligationerna stack iväg. Några dagar senare lugnade dock den finansiella marknaden ner sig.

Upprinnelsen till dramatiken var Mario Montis besked att lämna posten som premiärminister. Inte för att han misslyckats sitt i uppdrag – tvärtom. Många menade att teknokraten Monti, som i praktiken tillsatts av EU, gjort ett bra jobb för att få den italienska ekonomin på fötter och sågs som en garant för en ansvarsfull politik. Att Monti ändå valde att kasta in handduken berodde på att Berlusconis parti bestämt sig för att dra undan sitt stöd för Monti i parlamentet.

Att marknaden skulle reagera var inte oväntat – mer intressant är den politiska reaktionen. Och den lät inte vänta på sig. I skuggan av den intensiva bevakningen av diskussionen i Bryssel om bankunion missade emellertid svensk press att rapportera om den.

I internationell press skrevs det mera om den – med all rätt. Ty vad som tilldrog sig efter Berlusconis återuppståndelse från de politiskt döda kan vara av större betydelse för EU:s framtid än bankunionen.

Men dramatiken ligger inte i valutslaget, ty Berlusconis chanser att erövra makten bedöms inte som stora, utan i reaktionen på hans populistiska utspel som i korthet går ut på att det är Tysklands fel att Italien råkat i svårigheter. Ja i själva verket håller den politik som Tyskland driver på att störta hela EU i fördärvet. 

Enligt Berlusconi var det också Tyskland som tvingade bort honom som premiärministern. Den konspirationsteori han för fram går ut på att tyska finansiella aktörer storsålde italienska statsobligationer för att öka den italienska räntan. Kalkylen var sedan den att det skulle sätta så stor press på Berlusconi att han skulle tvingas bort av en samlad opposition och folkligt tryck.

”Kuppen” om det nu var en sådan, lyckades initialt men mot bakgrund av att Berlusconi än en gång kastat sig in i politiken är det inte säkert att den långsiktiga effekten blir den som ”kuppmakarna” åsyftat. Särskilt inte som Berlusconi valt att exploatera ett växande tysklandshat i sin valkampanj.

Tysklands reaktion på detta är högintressant. I ett uttalande till Financial Times (12 dec) slår den tyske utrikesministern fast att Tyskland visserligen inte skall lägga sig i den italienska valkampanjen men tillägger samtidigt att Tyskland inte kommer att acceptera att bli gjord till en måltavla i en populistisk valkampanj.

 Vad menar egentligen utrikesministern med detta uttalande? Vilka åtgärder tänker Tyskland vidta om Berlusconi fortsätter att trotsa makten i Berlin? Det är inte gott att veta. Men en sak är säker. Den här typen av hotfulla uttalanden gagnar inte samarbetet i en union som redan präglas av allt hårdare slitningar. Snarare tvärtom vilket reser frågan om EU verkligen är på rätt väg.

Annonser

PRIVAT SANNING – OFFENTLIG LÖGN

januari 1, 2013

publicerad den 5 december 2012

1999 gav City University Press ut en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla politiskt intresserade. ”Offentliga lögner och privata sanningar” heter den och är skriven av den amerikanske ekonomiprofessorn Timur Kuran. Kuran utvecklar i boken en teori för hur befästa uppfattningar, drivna av makteliten kan leva länge, trots att de inte stämmer med väljarnas uppfattning.

Att så är fallet i totalitäta samhällen där personer som ifrågasätter maktens uppfattning bestraffas skoningslöst är inte så svårt att förstå. Men även i demokratiska samhällen, som hyllar yttrandefrihet och fri åsiktsbildning, kan ett slags implicit åsiktsförbud uppstå. Medborgarna försvarar den offentliga uppfattningen och avstår från att ge uttryck för den egna i rädsla för att frysas ut, bli betraktade som ”av sämre sort”. Detta kan i sin tur påverka karriären negativt, särskilt i massmedialt utsatta sammanhang.

Kurans poäng är att även om medborgarna vet att den offentliga uppfattningen är fel, avstår den från att kritisera ända till dess att det uppfattas som riskfritt att tycka något.  Då svänger opinionen. Detta händer inte av sig självt utan det som sätter igång processen är en oväntad händelse som ändrar spelplanen.

Är det kanske ett sådant opinionsskifte som inträffat i den svenska politiken. Sedan Sverigedemokraterna (SD) valdes in i Riksdagen 2010 verkar alla försök att tysta partiet ha misslyckats. Strategin att frysa ut partiet i riksdagen gick inte så bra. Samma sak kan sägas om senare tids avslöjanden i tidningarna om fylla, otidigheter, järnrör. Tvärtom, med Jimmy Åkessons strategi att kasta ut partimedlemmar som agerat i strid med beslutet att införa nolltolerans, verkar väljarstödet ha ökat än mer.

Proffstyckarna i medierna funderar på varför. Förklaringarna sträcker sig från att etablissemanget har pratat för mycket med SD eller pratat för lite.

Men kanske finns det en annan förklaring. Kanske är det så att SD efter valframgången 2010 brutit den offentliga uppfattningen om den svenska invandringspolitikens förtjänster. Den fråga som de etablerade partierna länge nogsamt undvikit – den om den misslyckade integrationen – har det nu blivit tillåtet att prata högt om.

 Det råder ingen tvekan om att frågan engagerar många och har gjort så under lång tid. Men istället för att beskriva hur integrationen skall öka har de etablerade partierna nöjt sig med att förklara att Sverige är och skall vara ett öppet och tolerant land.

Men även den som vill ha ett öppet samhälle måste tala om hur invandrarna skall integreras i Sverige och på svensk arbetsmarknad. SD har sitt svar på hur det skall gå till. Bra eller dåligt – om det råder det delade meningar – men ett svar är det i varje fall. Skall vi tro på Kurans teori kommer stödet för SD att fortsätta att öka, i vart fall så länge som de etablerade partierna inte förmår ge ett trovärdigt svar på frågan om integrationen.  


LANDET SOM BACKAR IN I FRAMTIDEN

januari 1, 2013

publ den 21 november 2012

Välordnat, välmående och burget. Så kan bäst Wien beskrivas. Gatubilden är homogen, tempot jämförelsevis lågt och caffe-latte barerna lyser med sin frånvaro. Butikerna domineras inte av de globala kedjorna som överallt annars, utan varumärkena och butiksnamnen verkar vara mestadels lokala.

 

Kort sagt, Wien framstår som en stad där tiden tycks stått still de senaste deccennierna. Varför så?

 

Kanske beror det på landets historia. En f d stormakt som hade den dåliga vanan att liera sig med krigens förlorare och som därmed fick lämna från sig merparten av sitt imperium. Arvet från det förflutna märks av Wiens arkitektur som utan tvekan passar bättre för ett vidsträckt kejsardöme än för det lilla territorium som nu utgör republiken.

 

Kanske beror det på landets läge. Inklämt mellan gamla öst och väst och som följd av fredsvillkoren länge tvingat till en besvärlig balansgång mellan supermakterna.

 

Kanske beror det på att det politiska landskapet helt dominerats av två partier; SPÖ och ÖVP där SPÖ motsvarar Socialdemokaterna och ÖVP ett konservativt – kristet parti.  

 

Dessa partier har ensamma eller tillsammans innehaft regeringsmakten under hela efterkrigstiden med undantag för åren 2000-2006 då ÖVP bildade allians med det främligsfientliga partiet FPÖ. Och för detta kritiserades Österrike häftigt av Bryssel.

 

Dominansen av SPÖ och ÖVP har skapat stabilitet men kan också ha lett till politisk handlingsförlamning särskilt som partierna under långa perioder regerat tillsammans i stor koalition. Politik bygger på principen om den minsta gemensamma nämnaren men med stort ideologiskt avstånd mellan partierna är nämnaren liten. 

 

Det finns fler nackdelar med stora koalitioner. De sätter den politiska oppositionen ur spel och försvårar ansvarsutkrävande. I Österrikes fall påstås de också ha lett till en växande korruptionen.

 

De ekonomiska konsekvenserna av samförståndspolitiken är svårare att peka ut. Välfärden är bland de högsta i EU och men kritikerna pekar samtidigt på att en rad strukturella åtgärder måste åtgärdas för att välfärden inte skall urholkas. Pensionssystemet ses som en potentiellt tickande bomb och samma sak gäller språkfrågan.

 

Mer än 50 % av eleverna lämnar skolan utan att kunna tala tyska. Detta anses hänga samman med att kvinnor i Österrike inte yrkesarbetar i större utsträckning utan stannar hemma för att ta hand om familjen. Barn med annan bakgrund än den österrikiska växer därför upp i en miljö där det inte talas tyska alls. Det är först när de börjar skolan som de möter tyskan. Av det skälet diskuteras idag införandet av en obligatorisk förskola.

 

Men det är inte dessa frågor som står högst på den politiska dagordningen. Där finner vi istället striden om värnpliktens varande. Det började med att ÖB gick emot sin försvarsminister och fick sparken. Men efter att ha fått sin sak prövad hos domstol fick ÖB tillbaka sitt jobb. Samtidigt byter partierna uppfattning med varandra. Och nu har man trasslat till det så för sig att man måst kalla till folkomröstning. Det är tur att väljarna finns!