FIENDE, DÖDSFIENDE, PARTIKAMRAT

april 28, 2013

publicerad den 24 april 2013

Kan du komparera ordet fiende? Frågan, som jag fick under min tid som riksdagsledamot, förvånande mig därför att den ställdes av en äldre välutbildad gentleman. Han tillhör ju den generation som gick i skolan när det ansågs som viktigt att kunna den svenska grammatiken.

Jag trodde därför att han drabbats av en lindrigare hjärnskada för det går inte att komparera ett substantiv. Men frågeställaren triumferade med att det går visst: fiende, dödsfiende, partikamrat!

Åt det kunde jag förstås inte annat än att skratta. Men frågan min kollega ställde avsåg inte bara att roa utan innehöll en stor portion allvar. Den speglar den miljö som politiskt aktiva rör sig i och som inte visar några likheter med den som media kablar ut. När partistämmorna bevakas brukar istället bilder av glada funktionärer och ombud som i total enighet arbetar för en gemensam sak visas. Den stora och lyckliga familjen alltså.

Men bakom fasaden finns inte mycket av samförstånd. Där pågår istället en ständig och bitter kamp om positionerna – om att komma längst fram till köttgrytorna. Att befinna sig där är viktigt för en politiker. I politik är det nämligen bara en sak som räknas – position. Utan position – inget inflytande.

I kampen om positionerna är nästan allt tillåtet. Skvaller, förtal, mobbning, hot, trakasserier m.m. Men den som lärt sig att spela maktspelet rätt vet att den egna ståndpunkten inte får röjas. För den som är missnöjd med ett beslut – och vill ändra det – gäller det alltså att visa god min och låta någon annan sköta krigföringen.

Det är här media kommer in. En effektiv strategi för den som vill ta strid är att läcka till media. Det är helt riskfritt för den som läcker är skyddad av den grundlagsstadgade meddelarfriheten. Källor får inte efterforskas!

Har ”motståndsmannen” tur blir det ett drev och frågan kommer sedan att leva sitt helt egna liv.

Utan att veta något om tillståndet i Stockholms Arbetarkommun, men med viss erfarenhet av politik, är min gissning att turerna kring Omar Mustafa inte handlar ett dugg om islamofobi eller om vilka gäster den Islamiska Förbundet bjuder in. Det vi ser är en regelrätt intern vendetta inom Socialdemokratin. Någon eller några som flyttades bort från köttgrytorna, tog striden och valde den säkra vägen att låta media utkämpa den.

Det är inte första gången detta händer i Socialdemokratin. Detta är heller inget unikt för Socialdemokratin utan förekommer i alla partier.

Att problemen i Socialdemokraterna verkar blivit fler – vilket de förmodligen också har – är heller inget att förvåna sig över. När trängseln kring köttgrytan ökar, intensifieras kampen om de åtråvärda positionerna. Och så är det i ett parti i opposition och som därtill tappar både medlemmar och pengar.

Så nästa gång drevet går – håll ögonen på vilka personer som är berörda av frågan men som inte syns. I dess närhet finns läckan. 

 


EU:s SUBSIDIARITETSPRINCIP – ETT TOMT LÖFTE

april 28, 2013

publicerad den 23 april 2013

När Lissabonfördraget trädde i kraft var förväntningarna högt ställda. Medborgarna såg framför sig ett mera demokratiskt EU med tydliga gränser för dess befogenheter. Så här sa den dåvarande europaministern Cecilia Malmström (FP) till riksdagen inför riksdagens beslut om Lissabonfördraget:

”Demokratin stärks också. EU:s befogenheter tydliggörs på ett tydligare sätt. Fördraget slår fast att i såväl medlemsländerna som i fördraget definieras hur mycket makt EU ska ha. Riksdagen och andra nationella parlament får en stärkt roll. Ingen lag kommer att stiftas i EU utan att den granskats av nationella parlament. Om tillräckligt många nationella parlament anser att ett lagförslag inte bör behandlas på EU-nivå kan det helt stoppas”

Det nya var några förändringar i den s k subsidiaritetspricipen som är EU:s viktigaste instrument när det gäller delning av makt mellan EU och medlemsstaterna. Principens uppgift är att hindra EU från att fatta beslut på områden som inte tillhör den. Denna princip sågs vid Sveriges folkomröstning om EU-medlemskap som en garant mot alltför långtgående centralisering till Bryssel.

Nytt i Lissabonfördraget var att de nationella parlamenten fick ansvaret för att subsidiaritetsprincipen följdes. Detta hade tidigare varit en uppgift för ministerrådet och EU-parlamentet. Förändringen gjordes för att ta udden av den envisa kritiken om unionens demokratiska underskott som ansågs hänga samman med att de nationella parlamenten inte tillräckligt deltog i unionens arbete.

Det blev nu inte alls som Malmström lovade och det är inte riksdagens fel. Den tog istället sin nya uppgift på stort allvar och har granskat alla 320 lagförslag från EU. Av dessa har ca 10 procent befunnits strida mot subsidiaritetsprincipen. Det vill säga, riksdagen ansåg att om förslagen förverkligas skulle ytterligare makt flyttas till EU.

Riksdagen kan, lika lite som något annat nationellt parlament, stoppa ett förslag från EU. Enligt fördraget är unionens befogenheter så vida, dess mål så allomfattande och kraven på kommissionens motiveringar om varför ett förslag inte strider mot subsidiaritetsprincipen så lågt satta att praktiskt taget alla förslag kan genomdrivas.

Det är svårt att tro att avsikten verkligen var att stärka de nationella parlamentens roll i EU-arbetet med tanke på hur bestämmelserna utformades. För det första krävs att minst en tredjedel av de nationella parlamenten protesterar för att få till stånd en omprövning av ett förslag från kommissionen Och de har bara åtta veckor på sig att åstadkomma denna uppslutning. Detta har de nationella parlamenten bara lyckats med i ett enda fall sedan Lissabonfördraget trädde i kraft. Det ger en antydan om hur svår denna samordning är. 

För det andra innebär omprövning bara att kommissionen tar upp förslaget igen – inte att det stoppas. Stoppa ett förslag kan bara ministerrådet eller EU-parlamentet göra oavsett om samtliga nationella parlament skulle tycka att förslaget strider med subsidiaritetsprincipen.

Men Lissabonfördragets fäder gjorde ett allvarligt tankefel. Konstruktionen av subsidiaritetsprövningen strider mot parlamentarismen – den demokratiska form som tillämpas av alla EU:s medlemsstater. Med den grundläggande logik som utmärker den uppträder parlament och regering som siamesiska tvillingar, snarare än som varandras balanserande makter. Att ett nationellt parlament skulle nå fram till en annan slutsats än den som deras regering förordat i ministerrådet är därför högst osannolikt. Och även om den skulle göra det, har det alltså ingen rättslig verkan alls.

I detta perspektiv ter sig riksdagens subsidiaritetsgranskning som onödig och bara ett slöseri med tid. Detta inte minst som riksdagen inte tilldelats några egna resurser för att kunna utföra granskningen utan gjordes helt beroende av regeringens analys. 

Var arrangemanget att låta de nationella parlamenten ansvara för subsidiaritetsgranskningen

ett utslag av bristande insikt eller en medveten skenmanöver för att få EU att framstå som mera demokratiskt än vad unionen är? Mot bakgrund av riksdagens agerade när förslaget att införa en EU-skatt på finansiella tjänster behandlades är frågan befogad. Ty samtidigt som regeringens företrädare i skatteutskottet helt korrekt hävdar att förslaget strider som subsidiaritetsprincipen, valde deras kolleger i EU-nämnden att stödja regeringen i synen på att förslaget inte strider mot denna princip.  

Att ge subsidiaritetsprincipen i de nationella parlamentens regi ett verkligt innehåll är inte lätt. Ty det får som följd att EU:s institutioner och/eller medlemsstaternas regeringar berövas makt och att det blir svårare för EU att fatta beslut. Inget av detta är något som EU:s maktelit önskar. 

De mål som EU:s beslutsfattare sade sig vilja uppnå med den nya subsidiaritetsprövningen – minskat demokratiskt underskott och hinder mot en fortgående centralisering av makt till EU kommer inte att infrias. Däremot fortsätter urholkningen av riksdagens roll som ”folkets främsta företrädare”.

Om detta talar våra folkvalda inte alls. Men det borde de göra. De beslut som i krisens kölvatten nu drivs igenom i EU behöver demokratisk legitimitetför för att vara långsiktigt hållbara. Det räcker inte att medlemsländernas ministrar gör upp bakom stängda dörrar, också de enda demokratiskt valda församlingarna som kan utkrävas ansvar – de nationella parlamenten – måste involveras i processen. Och då inte bara på pappret utan också på riktigt.


TES, ANTITES, SYNTES

april 21, 2013

Publicerad den 10 april 2013

Osökt kom jag förra veckan att tänka på orden tes, antites och syntes. Det som förde mina tankar till Karl Marx dialektiska materialism var en inbjudan till ett seminarium på temat: Hur skall förtroendet för näringslivet återställas?

Seminariet skall ses som ett tecken i tiden ty skandalerna i näringslivet har duggat tätt på sistone. Det har handlat om vanvård av gamla, friskolekoncernernas avancerade skatteupplägg, mutorna i Telia, köttfusket, finanskraschen bara för att nämna några. Näringslivets anseende är alltså i behov av renovering.

Missförhållande i näringslivet är inget nytt. Det har alltid funnits individer – kalla de gärna rötägg – som missbrukat sin ställning för att gynna sig själv. Vad som möjligen är nytt är att det nu pratas så mycket om dem. Det är nästan som om stämningarna från 60- och 70-talet går igen. Då hyllades tesen att det var politikerna som skapade välfärd. Företagarna däremot sågs som samhällets fiender. Bara de 20 största företagsimperierna kunde med nöd tolereras. Särskilt kritiska var man då mot de små företagen och många gav då upp.

Med förslaget att inrätta löntagarfonder firade denna verklighetsbild sin största triumf. Men reaktionen blev inte den vänstern väntade sig. Företagarna gav inte upp. Istället mobiliserade de sig och för första och möjligen också sista gången sågs direktörer demonstrera på Stockholms gator. Ungefär samtidigt bildades den näringslivsfinansierade tankesmedjan Timbro med tydligt uppdrag att vinna ”dagordningen” och ändra vår syn på företag från bovar till samhällets hjältar.

Arbetet gav frukt. På mindre än 10 år vreds agendan över till företagets fördel. Det var företagen som skapade välfärd medan den offentliga sektorn beskrevs som trött, slösaktig och ineffektiv. Bilden av politikerna ändrades samtidigt. Borta var de moraliskt högtstående politikerna som handlade enkom för att göra gott för andra. Istället lärde vi oss att se politikerna som folk är mest.

När ekonomipriset till Alfred Nobels 1987 tilldelades James Buchanon, som mer än någon annan drivit tesen om den egoistiske politikern, fick detta synsätt ett kvitto från forskarvärlden. De folkvalda blev förstås djupt indignerade över ”påhoppet” men idag är det ingen som ifrågasätter Buchanons analys.

När det mest genompolitiserade samhällsbygget historien sett – kommunismen – föll och de brister som detta system skapat blottlades vann Näringslivet definitivt kampen om dagordningen. Avreglering blev ledordet för den förda politiken. Marknadens logik ersatte politikens och allt skulle privatiseras till och med sådana verksamheter som tidigare sågs som helt uteslutna. Tesen blev en antites.  

Till att börja med blev det väldigt bra. Tillväxten steg och välfärden ökade. Men i krisens och skandalernas kölvatten är alla inte lika säkra. Politikerna håller på att flytta fram sina positioner medan företagen befinner sig på defensiven. Tesen som blev en antites håller kanske på att slå över i syntes: Både politik och näringsliv behövs men båda behöver tyglas för att inte spåra ur.


VAD VAR DET DE SA? HUR FEL KAN MAN HA?

april 21, 2013

publicerad den 27 mars 2013

Att förutspå framtiden är ingen lätt sak. Det vet varenda prognosmakare. I helgen fick jag en påminnelse om detta. När jag rensade bland gamla tidskrifter fann jag en från 2003 med glättat blått omslag: Management Magazine. Temat för just det numret (nr 4) var EURO? 27 röster.

Trots att tidningen har 10 år på nacken erbjöd den mycket intressant – eller skall jag säga rolig läsning. Som kan förstås av titeln handlade numret om den svenska folkomröstningen om euron. Att den var en garant för välfärd och fred var hela den ekonomiska och politiska eliten tvärsäker på 2003. Och ja-sägarna var i klar majoritet av de 27 skribenterna. Här kommer några axplock på dessa segervissa uttalanden.

Så här sa den förre moderate Europaministern Ulf Dinkelspiel: ”Den gemensamma valutan erbjuder ett starkt vindskydd och pålitligt sällskap på en utsatt kapitalmarknad” för att fortsätta lite längre ned med följande optimistiska prognos: ”Och den är på väg att bli grundbulten i historiens mest framgångsrika fredsprojekt”.

Den förre socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt konstaterar i samma tidning att ”Med alla sina brister är den europeiska unionen ändå något av det viktigaste och mest positiva som händer på den politiska scenen” varför ” Det borde vara självklart att Sverige deltar i uppbyggnaden av det nya Europa” som Sverige enligt Feldt bäst kan höra genom att säga ja till svenskt medlemskap i EMU.

En riktigt rolig kommentar fäller Swedbanks förre VD Birgitta Johansson – Hedberg. ”Man måste leva med en viss osäkerhet. Men i grunden är euro av godo. Både som ett samarbetsprojekt, ett fredsprojekt och ett ekonomiskt projekt”. 

Gunilla Ahrén, initiativtagare till Ruter Dam, är lika optimistiskt. Hon slår fast att ”Hellre hoppa på tåget och vara med än att isolera sig och hoppas att ensam är starkt. För det är tyvärr nästan aldrig så.” 

I helgens storstädning fann jag också en bok av visst intresse i sammanhanget: Därför Euron – Tio ekonomer om den gemensamma valutan (Ekerlids förlag). I den uttrycker 10 tunga ekonomer – nästan alla professorer eller blivande sådana och därtill en blivande vice riksbankschef – stor enighet om eurons förtjänster.

Samsynen gäller särskilt den ökade handeln som skulle öka med euron. Bra enligt den gängse ekonomsynen, ty ökad handel ger ökad ekonomisk välfärd. Därför skall Sverige säga ja till euron.

I det avseendet har ekonomerna rätt. Handel är under normala omständigheter bra och handeln har ökat med euron. Men vad som inte fanns i ekonomernas modeller var att den ökade handeln skedde på kredit. Och det är den lilla detaljen som kan komma att välta hela EU-projektet.     

Euron har funnits i 10 år och nästan halva levnadstiden har projektet kantats av krismöten, folkliga protester och ekonomisk stagnation tvärtemot ja-sägarnas löfte om fred och välfärd.

Ja frågan är till och med om det någonsin lovats så mycket som hållits så lite som inför folkomröstningen 2003. Men svaret på den överlåter jag till framtidens historiker.