Politisk finlir eller ekonomisk nödvändighet?

augusti 31, 2012

Med den årliga kräftskivan på Harpsund inleddes dragkampen om skattebetalarnas miljarder. I år var tongångarna andra än förra året. Borta var dysterheten och domedagsstämningen. Istället målade finansminister Borg upp en förhållandevis ljus framtid. Och till mångas förvåning hittade han ett stort antal fler miljarder att spendera utöver de som regeringens eget utredningsinstitut KI hittat.

 

När detta tillkännagavs inför en smått häpen journalistkår kunde man nästan skåda samma triumf i blicken hos finansministern som hos en trollkarl som fiskat upp en hare ur hatten.

 

Sammanlagt 50 miljarder mer till infrastruktur, forskning och till företagen.  Och om inte skatterna räcker kan Borg också tänka sig att låna för att finansiera dessa utgifter.

 

Borgs spendersamhet möttes av något surmulna kommentarer från socialdemokraternas ekonomisk politisk talesman Magdalena Andersson, men har i övrigt berömts.

 

Men hur kan man förklara denna omsvängning från snålhet till lättsinnighet? Har Borg tappat fotfästet eller ligger det något i hans nyvunna spendersamhet.

 

Den ekonomiska förklaringen ligger i att Sverige har råd med detta. Ty lika starka som statsfinanserna är och har varit, lika usel är stora delar av infrastrukturen. Regeringen har också fått kritik från bl a IMF för att den överdrivna sparsamheten försvårar den ekonomiska upphämtningen inom åtminstone EU. Så vad gäller den ekonomiska sidan kan man säga – äntligen!

 

Men den ekonomiska sidan väger ändå ganska lätt i förhållande till den politiska. Valet närmar sig och det gäller nu för regeringen att göra sig populär. Att pynta sig så väl att väljarna än en gång lägger sin röst på ett av allianspartierna. Det mest effektiva sättet för detta är just genom att lova stora satsningar.

 

En ökad generositet hjälper också till att hålla de tre små allianspartierna på gott humör. Med större ramar ökar nämligen chansen för att de också skall få några av sina hjärtefrågor tillgodosedda. Och det behövs. Förutom att alliansen bygger på ide´n att alla skall bidra och alla skall tjäna på det, får inget av de små partierna åka ut ur Riksdagen. Då förlorar alliansen valet.

 

Men de små partierna har förlorat mycket i väljarstöd och att oron ökar inom dem märks tydligt. Tjuvnypen blir fler och stämningen allt sämre. Med mer pengar kan denna onda spiral stoppas.

 

Men viktigast är kanske att med detta utspel har regeringen slagit oppositionens viktigaste vapen ur deras händer. Ekonomiska satsningar. Så vad skall nu oppositionen kräva för att kunna lova mer än regeringen – utan att framstå som oansvarig!

 

Det är i ljuset av detta som Magdalena Anderssons sura kommentar om att regeringens budgetpolitik bara följer mandattiden. Och hon har helt rätt – regeringen navigerar efter den politiska konjunkturen snarare än den ekonomiska. Men det är inget nytt. Så gör alla regeringar oavsett partifärg. Inte minst det parti som Andersson själv företräder, Socialdemokraterna, har länge framgångsrikt praktiserat den strategin.


Finns det inte bättre sätt att styra våra myndigheter på?

augusti 31, 2012

Medias avslöjande att Tillväxtverket ägnat sig åt vidlyftig representation på skattebetalarnas bekostnad blev sommarens skandal. Verkets generaldirektör – Christina Lugnet – fick omedelbart sparken av näringsminister Annie Lööf och med detta resoluta handlande sattes förmodligen en punkt för affären. Det är i så fall synd ty fallet ”Lugnet” borde istället bli avstampet för en bredare diskussion om de statliga myndigheternas ställning.

 

Exakt hur den skall gestalta sig sägs inte så mycket om i grundlagen men en vanlig uppfattning är att självständighet från regering och riksdag skall råda. Det betyder inte att regeringen helt saknar inflytande över verksamheten bara att det sker på ett mera indirekt sätt.

 

Formellt utövas den praktiska styrningen genom de direktiv som regeringen förser myndigheten med. Det säger sig självt att denna ordning kan vålla regeringen bekymmer. Alltför självständiga generaldirektörer kan driva sin myndighet på ett sätt som regeringen inte alls tänkt sig. Därför är regeringens rätt att utse och avskeda myndighetschefen förmodligen ett mer effektivt styrinstrument än regleringsbrevet.

 

Regeringens syn på myndigheten och dess verksamhet kommer också till uttryck i sammansättningen av styrelsen. Vilken bakgrund har de personer som utsetts av regeringen till ledamöter och vilka erfarenheter kan de rimligen bidra med?

 

Ibland finns inte ens en styrelse och i sådana fall kan man förmoda att regeringen inte anser att någon alls utanför regeringskretsen skall kunna lägga sig i verksamheten.

 

Men Tillväxtverket har en styrelse och dess sammansättning är avslöjande. Med undantag för dess ordförande Chris Heister, som tidigare ingick i den innersta moderata kärnan och nu är landshövding i Stockholm, har alla ledamöter starka band med näringslivet.

 

En styrelse har inget ansvar för den operativa verksamheten men kan sätta sin prägel på den genom beslut om den allmänna inriktningen. Man kan förmoda att med en så tung näringsinriktning på styrelsen, tog näringslivets logik över. Och i den världen är kalas på Grand Hôtel inget konstigt alls!  

 

Den svenska ordningen med på pappret självständiga myndigheter har sina brister. Den största består i att den inte tydliggör var ansvaret ligger. När fel begås slår den ansvarige ministern ifrån sig med argumentet att myndigheten är självständig. Myndighetschefen brukar försvara sig med att det är regeringen som sätter ramarna för verksamheten.

 

Hade däremot samma ordning tillämpats i Sverige som är vanlig i vår omvärld – en där myndigheterna ingår som integrerad del i departementen hade ansvaret legat hos ministern. I det här fallet betyder det Maud Olofsson. Det var under hennes tid som näringsminister som Tillväxtverket bildades och dess generaldirektör och styrelse utsågs. Men med den svenska modellen föll ingen skugga över henne utan Haparandas fd kommunchef – Christina Lugnet – fick ensam bära hundhuvudet.


Alla kan inte spara samtidigt

augusti 31, 2012

Den globala finanskris som bröt ut hösten 2008 håller fortfarande världen i sitt grepp. Fokus för uppmärksamheten är nu EU och oron hos medlemsländernas ledare är påtaglig. Toppmötena avlöser varandra och budskapet till den nervösa finansmarknaden är tydligt.  Försök inte att spekulera sönder euron. Vi kommer att försvara den med varje till buds stående medel.

 

Men där slutar också enigheten för i frågan om hur detta skall gå till har sprickan mellan nord och syd fördjupats. Medan företrädarna för de krisande länderna i syd förordar en expansiv politik för att få fart på ekonomierna är uppmaningen från de mera välmående nordliga länderna den helt omvända. SPARA! Ja, inte bara krisländerna uppmanas att spara utan alla länder bör göra så.

 

Men det är något konstigt med detta budskap ty alla länder kan inte spara samtidigt. Det faller på sin egen orimlighet – för varje sparad krona måste nämligen finnas en lånad krona. Det gäller också det globala ekonomiska systemet och kan då formuleras i följande termer: Summan av den privata sektorns och den offentliga sektorns sparande i världens alla länder måste vara noll.

 

Detta grundläggande och fundamentala sambandet mellan de privata och de offentliga saldona i världens länder lärs ut till förstaårsstudenterna i ämnet nationalekonomi. Men dess politiska implikationer är långtgående.

 

Ty följden av att alla länders regeringar driver en hård sparpolitik är att skulden lämpas över på medborgarna – i det egna landet eller i något annat. Vad gott som kan komma ur detta är inte helt lätt att se, detta särskilt om medborgarna redan till att börja med är hårt skuldsatta.  

 

Det problem som världens ledare brottas med idag är de stora obalanserna i världen. Vissa länder har lånat för mycket vilket betyder att andra sparat för mycket. För att komma till bukt med det måste de hårt skuldsatta länderna öka sitt sparande. Men det kan bara ske om andra länder minskar sitt sparande. I annat fall ges inget utrymme för de skuldsatta länderna att komma ur sin situation.

 

Det för oss nära pudelns kärna och till det obegripliga budskap som trummats ut av länder som Tyskland, Finland, Österrike och Nederländerna. Att just dessa länder så hårt betonar betydelsen av sunda statsfinanser är att det är just dessa länder som uppvisat ett högt sparande under 2000-talet.

 

Eller uttryckt i andra termer: det är de länder som dragit den största nyttan av euron. Detta gäller särskilt Tyskland vars överskott sedan 2002 är dramatiska.

 

Att därför förmå dessa att byta kurs och istället argumentera för att de länderna för en mera expansiv politik med underskott i sina statsfinanser ter sig som en ren självmotsägelse. Men det är helt nödvändigt att de gör det. I annat fall kommer obalanserna att kvarstå med allt vad det innebär.


Politikens Kiviks marknad

augusti 31, 2012

Så drog årets upplaga av politikerveckan i Almedagen igång. Större än någonsin. 1800 seminarier bjuds de besökande på vilket är en ökning med mer än 20 procent. 800 organisationer, från stora börsnoterade bolag till små ideella organisationer, deltar varför man kan säga att större delar av det svenska samhället är representerat.

Utslaget handlar det om i snitt 25 semiarier varje timme. Även om arrangörerna räknar med 17000 besökande, blir det ändå svårt för de som valt att delta under politikerveckan att nå den uppmärksamhet som förmodligen åsyftats.

Så annorlunda jämfört med den första gången jag var där. Det var 1993 och då var Almedalen mest en intern affär för socialdemokraterna – ett arv från Olof Palmes dagar då han uppflugen på ett lastbilsflak talade till gotlandsborna. De tongivande journalisterna var visserligen även då på plats, men någon trängsel på gatorna var det inte tal om.

Idag är mediebevakningen en helt annan och mycket mera finns att bevaka. Tillgängliga lokaler räcker inte till för alla aktivititer utan också tält och baracker måste tillgripas. Hamnplanen liknar under politikerveckan mest ett Kiviks Marknad. Det är ett myller av aktiviteter och riktigt kul för den som är intresserad av samhällsfrågor. Därtill bjuder arrangörerna ofta på mat och dryck för att förmå de förbistrosande att sätta sig ner och lyssna till det budskap de vill förmedla.

I politik är det viktigt att synas vilket förmodligen är förklaringen till att alla partier numera ser det som en självklarhet att delta. Men hur är det med de andra deltagarna? Närmast tänker jag på det 30-tal statliga myndigheter som tillsammans satsat mer än 10 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar för att vara på plats.

Det enkla svaret är förmodligen att de liksom alla andra vill ta tillfället i akt att föra ut sina frågor. Men ligger det inom ramen för myndigheters uppgifter att söka tränga igenom det mediala bruset? Svaret är nej!

Statliga myndigheter skall verkställa det som regering och riksdag beslutat – inte att söka påverka regering och riksdag genom massmedial opinionsbildning. Särskilt inte som de inte alls har något behov av det. Myndigheterna, om några, har ju direkt tillgång till ministrar och riksdagsledamöter. Jag vet inte hur många föredragningar jag fick av myndigheter i riksdagen under mina år som riksdagsledamot. De kunde i princip komma när som helst.

De 10 miljoner som myndigheterna satsat på att synas i Visby är visserligen småpengar men det är inte om pengar det handlar utan om principer. Skattebetalarnas pengar skall inte användas för att myndigheter skall bedriva opinionsbildning.

Dags sålunda för regering och riksdag att sätta stopp för detta. I vad mån detta sker genom lag eller i det regleringsbrev regeringen årligen lämnar till de statliga myndigheterna är en smaksak. Huvudsaken är att budskapet går hem.


Denna gången har faktiskt VP rätt – åtminstone nästan!

augusti 31, 2012

Vinst i den skattefinansierade välfärden har seglat upp som en av de hetaste politiska frågorna. Men trots att en majoritet av allmänheten inte tycker att vinst hör hemma där, är det bara Vänsterpartiet som tagit en tydlig ställning mot vinsterna.

Men Vänsterpartiet har bara delvis rätt. Det är inte vinsten i sig som är problematisk utan att det saknas regler för vilken målsättning som skall gälla för välfärdsföretagen.

För mig är det en självklarhet att bolag med vinstintresse som enda målsättning inte hör hemma i den skattefinansierade välfärdssektorn. Med det resonemanget utesluts aktiebolag från att sälja välfärdstjänster. Syftet med verksamhet som bedrivs inom ramen för ett aktiebolag är nämligen enbart, enligt aktiebolagslagen, att bereda ägarna vinst. Den VD som agerar på annat sätt kan räkna med att bli stämd av bolagets ägare, förutsatt att vinstmaximeringskravet inte skrivits bort i bolagsordningen.

Och det är just kravet på vinstmaximering som ställer till det. I själva verket är denna målsättning helt oförenlig med produktion av välfärdstjänster. Förklaringen är enkel.

Välfärdstjänsterna utgör hörnpelarna i det offentliga public service uppdraget. Utmärkande för public service är att dess tjänster skall vara tillgängliga för alla på samma grunder. Ingen får exkluderas!

Logiken för ett aktiebolag är emellertid den motsatta: bara lönsamma kunder är intressanta. De är ju bara de som bidrar till bolagets vinst. Icke lönsamma kunder exkluderas därför från den krets som bolaget vänder sig mot.

Denna skillnad i synsätt märks tydligt i budgetarbetet. I ett aktiebolag börjar det med den nedersta raden – den som anger hur stor vinsten skall vara. Alla andra storheter (pris, kvantitet, kvalitet, kostnader m.m.) bestäms sedan med den önskade vinsten som utgångspunkt.

För andra verksamhetsformer såsom stiftelser, kooperativ är det tvärtom. Budgetarbetet börjar med den översta raden: hur de tilldelade medlen skall användas för att uppnå det bästa resultatet mätt i termer av antal godkända studenter, undervisningskvalitet, vårdade patienter m.m. Det hindrar givetvis från att vinst kan uppstå också för sådana organisationer beroende på hur verksamheten utvecklas men det är inte målet.

Konkurrens inom vård, skola och omsorg är bra. Den vitaliserar. Men det är inte ett renodlat marknadstänkande inom det vinstmaximerande aktiebolagets form som är nyckeln till mångfald och effektivitet utan möjligheten att få producera välfärdstjänster också på annat sätt än det som ansvariga myndigheter bestämt.

För den som vill reformera systemet är det är alltså inte vinsten som skall stoppas utan de bolag som har vinsten som enbart mål för verksamheten. Och jag kan inte se varför inte Sverige skulle kunna införa en sådan begränsning när det gått bra att göra så i alla andra länder!