VARFÖR INGEN DEBATT OM EU?

mars 15, 2013

publicerad den 13 mars 2013

2001 tillsatte regeringen-Persson EU 2004 Kommittén. Dess syfte var att stimulera till debatt om EU-frågor. Slutsatserna av kommitténs arbete presenterades 2005 i en rapport med det passande namnet: Sluta strunta i EU!

Kommittén satte inte några bestående avtryck och dess enskilt viktigaste bidrag var förslaget att inrätta en statlig myndighet med uppgift att sprida information om EU. Någon sådan myndighet kom emellertid aldrig att inrättas.   

Det var kanske ett misstag, ty trots att EU som ekonomiskt och politiskt projekt är det viktigaste Sverige deltagit i är det mycket tyst om detta.

Jag tror mig veta varför det blivit så. Våra politiker vill inte ha någon debatt om EU. Varje försök till detta stoppas redan i embryostadiet av de ledarna för maktpartierna S och M. Det gör de i samma stund som de bestämmer sig för en gemensam linje vilket i stort sett alltid är fallet. Då finns inte längre något spänningsfält för media att rapportera om. Och så dödas debatten.

Ett exempel på det fick vi i veckan när riksdagen sa ja till finanspakten. Beslutet föregicks av en debatt som, trots frågans potentiella sprängkraft, möttes av en gäspning. Medias ointresse är lätt att förstå. Den svenska hållningen var ju klar redan för mer än ett år sedan. Nyhetsvärdet var alltså noll.

Maktpartierna var ju också helt överens. Fast så var det inte när frågan först togs upp i EU-nämnden. Då var kritiken skarp från Socialdemokraterna. Den tystnade inte förrän statsministern fört enskilda samtal med partiets dåvarande partiledare Håkan Juholt. Därefter rättade alla S-ledamöter in sig i ledet.

Att maktpartierna var ointresserade av frågan märktes tydligt i riksdagsdebatten. De interna, men för utomstående osynliga, reglerna för debatterna är att de massmedialt intressanta frågorna tas av partiernas främsta företrädare medan de ointressanta ärendena delegeras till ledamöter med en mera blygsam position i partiet.

Och så var det i debatten om finanspakten. Från S och M deltog politiska lättviktare som, för att betona samstämmigheten, inte ens tog replik på varandra.

Ett annat exempel fick för knappt 2 månader sedan. Då handlade det om maktöverlåtelsen till EU. Trots att ett enigt konstitutionsutskott kommit fram till att EU struntar i sina egna regler, att de nationella parlamentens granskning av den sk subsidiaritetsprövningen är tandlös  och att makt fortsätter att flyttas till EU blev det inte ens någon debatt. Bara tre ledamöter – alla politiska lättviktare deltog – och debatten var slut på 15 minuter.

Tydligare än så kan väl inte våra svenska toppolitikers ointresse för EU illustreras.  Med tillägget att de skriver S eller M efter sina namn.

Men det kan straffa sig. I krisens kölvatten växer motståndet mot EU. Att tysta en debatt är det bästa sättet att ge näring åt de EU-kritiska rösterna, de som strategin just syftat till att tysta. Kanske dags att blåsa liv i EU 2004 Kommitténs förslag om inte också Sverige skall råka ut för det som allt fler länder i EU nu gör – folkets allt högljuddare protester.

 

Annonser

VATTENFALL – Mer än bara pengar

mars 15, 2013

publicerad den 27 februari 2013

Så fick vi ännu ett exempel på hur svårt det är att följa krishanteringens första paragraf: alla korten på bordet – bums! Förra gången handlade det om försöken att dölja den svenska vapenfabriken i Saudiarbien nu om regeringens inblandning i Vattenfalls köp av det holländska energibolaget NUON.

 Länge avstod statsminister Reinfeldt från att alls kommentera frågan. Men när han slutligen tvingades uttala sig förnekade han kategoriskt regeringens inblandning. Det var Vattenfalls styrelse som tog beslutet och den bär ensam hela ansvaret påpekade han. I nästa steg medgav han motvilligt att frågan hade hanterats av regeringen men legat på näringsdepartementets bord varför ansvaret vilade på partikollegan Maud Olofsson.

I förra veckans frågestånd i riksdagen hade en ny försvarslinje upprättats. Nu sökte Reinfeldt att vända uppmärksamheten från hans egen person till det f d socialdemokratiska statsrådet Anders Sundström. Han satt ju i Vattenfalls styrelse när beslutet togs. Hade han då inget ansvar frågade Reinfeldt irriterat, som svar på oppositionens frågor.

Reinfeldt har anledning att känna sig pressad. Han var i allra högsta grad inblandad i affären genom att de facto ha godkänt den. Men varför la han inte korten på bordet och på en gång berättade hur det var: att han och de tre andra partiledarna bedömde att affären var bra för Vattenfall? Att år av höjda elpriser och en konjunkturuppgång runt hörnet fick dem att se positivt på framtiden. Att tjänstemän på näringsdepartementet inte hade samma uppfattning förändrar inget. Ty hur man ser på en affär beror på hur man ser på framtiden och om den vet vi inget.

Med facit i hand kan dock konstareras att de optimistiska förväntningarna om framtiden inte infriades. Elpriserna sjönk och affären blev ett rejält misslyckande som redan nu kostat Vattenfall och ytterst skattebetalarna 15 miljarder kronor eller lika mycket som 30,000 lärare och sjuksköterskor under ett år.

Dåliga affärer är inget ovanligt i näringslivet. Där tas felaktiga beslut hela tiden utan att någon upprörs över det. Men den politiska logiken är inte densamma som den i näringslivet. I politiken tillåts inga felbedömningar. Här gäller det istället att odla myten om ofelbarhet och i den ingår inte att erkänna missbedömningar som lett till miljardförluster.

Vattenfalls köp av NUON handlar alltså om regeringsdugligheten och om att upprätthålla bilden av en regering som bäst in klassen på ekonomi. Men det handlar också om regeringsmakten som sådan. Ty med sitt ja till förvärvet slog regeringen bort ett kraftfullt politiskt redskap ur handen på sig själv. Kritiken mot näringslivets styrelser – som periodvis varit närmast skoningslös. Telia Soneras för de påstådda mutorna och bankstyrelserna för sin löne- och utdelningspolitik är två exempel på det.

Men att den vägen vinna väljarsympatier är inte längre lika lätt. Ty varje utspel från regeringen i denna fråga kommer att mötas av argumentet: hur mycket spelade regeringen bort med köpet av NUON?

Inte undra på att statsminister Reinfeldt försökte tiga ihjäl frågan.