VEM SKALL MAN LITA PÅ?

maj 4, 2013

publicerad den 30 april i DI

I en debattartikel (130411) riktar de två moderata riksdagsledamöterna – Henrik von Sydow och Hans Wallmark – kritik mot MP och VP för att de inte ville stödja riksdagens beslut att underkänna kommissionens förslag att införa en Tobinskatt. Skatt är en nationell angelägenhet och EU har inte rätt att vidta åtgärder på detta område. Förslaget strider mot subsidiaritetsprincipen – på den punkten kan jag bara instämma i den moderata kritiken.

Men det finns en hake – von Sydow och Wallmark har inte stöd av sitt eget parti. Ty redan tidigare i år gav de moderata ledamöterna i EU-nämnden regeringen mandat att ställa sig bakom detta förslag. Detta framgår av de stenografiska uppteckningarna från nämndens möte. Och mandatet gavs också utan att vare sig nämndens ledamöter eller regeringen vid den tidpunkten visste vad skatten skulle innebära för Sverige.

Med riksdagens ja gav den svenske minsistern, strax därefter förslaget sitt bifall i Bryssel, trots att vare sig regeringen eller riksdagen ville ha någon sådan skatt. Men varför säger man då ja till en skatt man ogillar och detta särskilt som effekterna för Sverige vid den tidpunkten fortfarande inte var kända? 

Varför utnyttjade regeringen inte sin makt till att säga nej eller i vart fall villkora sitt ja med att bindande regler för skatten togs fram före beslutet så att man visste hur den skulle påverka Sverige? Varför lät regeringen sig nöja med en till intet förpliktigande protokollskrivning där man utgick från att hänsyn skulle tas till Sveriges intressen vid skattens närmare utformning?

Svaret får vi i regeringens promemoria där det slås fast att den har ”respekt för att en sådan skatt har hög politisk prioritet för flera medlemsstater” och inte vill stå i vägen för att dessa länder ska kunna gå vidare med ett fördjupat samarbete. I samma promemoria gjorde regeringen bedömningen att förslaget inte strider mot subsidiaritetsprincipen.

Uppenbarligen råder förvirring i de moderata leden och vem skall man då lita på – moderaterna i skatteutskottet, moderaterna i EU-nämnden eller regeringens moderate minister? Eller är det rentutav så att förvirringen är ett medvetet utslag av regeringens politik. I syfte att lugna en alltmer EU-skeptisk väljarkår drivs en linje på hemmaplan genom partivännerna i riksdagen men en helt annan på EU-nivå för att där tillgodose sina ministerkollegers önskemål


Fiende, dödsfiende, partikamrat

maj 4, 2013

publicerad den 24 april

Kan du komparera ordet fiende? Frågan, som jag fick under min tid som riksdagsledamot, förvånande mig därför att den ställdes av en äldre välutbildad gentleman. Han tillhör ju den generation som gick i skolan när det ansågs som viktigt att kunna den svenska grammatiken.

Jag trodde därför att han drabbats av en lindrigare hjärnskada för det går inte att komparera ett substantiv. Men frågeställaren triumferade med att det går visst: fiende, dödsfiende, partikamrat!

Åt det kunde jag förstås inte annat än att skratta. Men frågan min kollega ställde avsåg inte bara att roa utan innehöll en stor portion allvar. Den speglar den miljö som politiskt aktiva rör sig i och som inte visar några likheter med den som media kablar ut. När partistämmorna bevakas brukar istället bilder av glada funktionärer och ombud som i total enighet arbetar för en gemensam sak visas. Den stora och lyckliga familjen alltså.

Men bakom fasaden finns inte mycket av samförstånd. Där pågår istället en ständig och bitter kamp om positionerna – om att komma längst fram till köttgrytorna. Att befinna sig där är viktigt för en politiker. I politik är det nämligen bara en sak som räknas – position. Utan position – inget inflytande.

I kampen om positionerna är nästan allt tillåtet. Skvaller, förtal, mobbning, hot, trakasserier m.m. Men den som lärt sig att spela maktspelet rätt vet att den egna ståndpunkten inte får röjas. För den som är missnöjd med ett beslut – och vill ändra det – gäller det alltså att visa god min och låta någon annan sköta krigföringen.

Det är här media kommer in. En effektiv strategi för den som vill ta strid är att läcka till media. Det är helt riskfritt för den som läcker är skyddad av den grundlagsstadgade meddelarfriheten. Källor får inte efterforskas!

Har ”motståndsmannen” tur blir det ett drev och frågan kommer sedan att leva sitt helt egna liv.

Utan att veta något om tillståndet i Stockholms Arbetarkommun, men med viss erfarenhet av politik, är min gissning att turerna kring Omar Mustafa inte handlar ett dugg om islamofobi eller om vilka gäster den Islamiska Förbundet bjuder in. Det vi ser är en regelrätt intern vendetta inom Socialdemokratin. Någon eller några som flyttades bort från köttgrytorna, tog striden och valde den säkra vägen att låta media utkämpa den.

Det är inte första gången detta händer i Socialdemokratin. Detta är heller inget unikt för Socialdemokratin utan förekommer i alla partier.

Att problemen i Socialdemokraterna verkar blivit fler – vilket de förmodligen också har – är heller inget att förvåna sig över. När trängseln kring köttgrytan ökar, intensifieras kampen om de åtråvärda positionerna. Och så är det i ett parti i opposition och som därtill tappar både medlemmar och pengar.

Så nästa gång drevet går – håll ögonen på vilka personer som är berörda av frågan men som inte syns. I dess närhet finns läckan. 

 


EU:s tomma löfte

maj 4, 2013

publicerad den 23 april i Sydsvenska Dagbladet

När Lissabonfördraget trädde i kraft var förväntningarna högt ställda. Medborgarna såg framför sig ett mera demokratiskt EU med tydliga gränser för dess befogenheter. Så här sa den dåvarande europaministern Cecilia Malmström (FP) till riksdagen inför riksdagens beslut om Lissabonfördraget:

”Demokratin stärks också. EU:s befogenheter tydliggörs på ett tydligare sätt. Fördraget slår fast att i såväl medlemsländerna som i fördraget definieras hur mycket makt EU ska ha. Riksdagen och andra nationella parlament får en stärkt roll. Ingen lag kommer att stiftas i EU utan att den granskats av nationella parlament. Om tillräckligt många nationella parlament anser att ett lagförslag inte bör behandlas på EU-nivå kan det helt stoppas”

Det nya var några förändringar i den s k subsidiaritetspricipen som är EU:s viktigaste instrument när det gäller delning av makt mellan EU och medlemsstaterna. Principens uppgift är att hindra EU från att fatta beslut på områden som inte tillhör den. Denna princip sågs vid Sveriges folkomröstning om EU-medlemskap som en garant mot alltför långtgående centralisering till Bryssel.

Nytt i Lissabonfördraget var att de nationella parlamenten fick ansvaret för att subsidiaritetsprincipen följdes. Detta hade tidigare varit en uppgift för ministerrådet och EU-parlamentet. Förändringen gjordes för att ta udden av den envisa kritiken om unionens demokratiska underskott som ansågs hänga samman med att de nationella parlamenten inte tillräckligt deltog i unionens arbete.

Det blev nu inte alls som Malmström lovade och det är inte riksdagens fel. Den tog istället sin nya uppgift på stort allvar och har granskat alla 320 lagförslag från EU. Av dessa har ca 10 procent befunnits strida mot subsidiaritetsprincipen. Det vill säga, riksdagen ansåg att om förslagen förverkligas skulle ytterligare makt flyttas till EU.

Riksdagen kan, lika lite som något annat nationellt parlament, stoppa ett förslag från EU. Enligt fördraget är unionens befogenheter så vida, dess mål så allomfattande och kraven på kommissionens motiveringar om varför ett förslag inte strider mot subsidiaritetsprincipen så lågt satta att praktiskt taget alla förslag kan genomdrivas.

Det är svårt att tro att avsikten verkligen var att stärka de nationella parlamentens roll i EU-arbetet med tanke på hur bestämmelserna utformades. För det första krävs att minst en tredjedel av de nationella parlamenten protesterar för att få till stånd en omprövning av ett förslag från kommissionen Och de har bara åtta veckor på sig att åstadkomma denna uppslutning. Detta har de nationella parlamenten bara lyckats med i ett enda fall sedan Lissabonfördraget trädde i kraft. Det ger en antydan om hur svår denna samordning är. 

För det andra innebär omprövning bara att kommissionen tar upp förslaget igen – inte att det stoppas. Stoppa ett förslag kan bara ministerrådet eller EU-parlamentet göra oavsett om samtliga nationella parlament skulle tycka att förslaget strider med subsidiaritetsprincipen.

Men Lissabonfördragets fäder gjorde ett allvarligt tankefel. Konstruktionen av subsidiaritetsprövningen strider mot parlamentarismen – den demokratiska form som tillämpas av alla EU:s medlemsstater. Med den grundläggande logik som utmärker den uppträder parlament och regering som siamesiska tvillingar, snarare än som varandras balanserande makter. Att ett nationellt parlament skulle nå fram till en annan slutsats än den som deras regering förordat i ministerrådet är därför högst osannolikt. Och även om den skulle göra det, har det alltså ingen rättslig verkan alls.

I detta perspektiv ter sig riksdagens subsidiaritetsgranskning som onödig och bara ett slöseri med tid. Detta inte minst som riksdagen inte tilldelats några egna resurser för att kunna utföra granskningen utan gjordes helt beroende av regeringens analys. 

Var arrangemanget att låta de nationella parlamenten ansvara för subsidiaritetsgranskningen ett utslag av bristande insikt eller en medveten skenmanöver för att få EU att framstå som mera demokratiskt än vad unionen är? Mot bakgrund av riksdagens agerade när förslaget att införa en EU-skatt på finansiella tjänster behandlades är frågan befogad. Ty samtidigt som regeringens företrädare i skatteutskottet helt korrekt hävdar att förslaget strider som subsidiaritetsprincipen, valde deras kolleger i EU-nämnden att stödja regeringen i synen på att förslaget inte strider mot denna princip.  

Att ge subsidiaritetsprincipen i de nationella parlamentens regi ett verkligt innehåll är inte lätt. Ty det får som följd att EU:s institutioner och/eller medlemsstaternas regeringar berövas makt och att det blir svårare för EU att fatta beslut. Inget av detta är något som EU:s maktelit önskar. 

De mål som EU:s beslutsfattare sade sig vilja uppnå med den nya subsidiaritetsprövningen – minskat demokratiskt underskott och hinder mot en fortgående centralisering av makt till EU kommer inte att infrias. Däremot fortsätter urholkningen av riksdagens roll som ”folkets främsta företrädare”.

Om detta talar våra folkvalda inte alls. Men det borde de göra. De beslut som i krisens kölvatten nu drivs igenom i EU behöver demokratisk legitimitetför för att vara långsiktigt hållbara. Det räcker inte att medlemsländernas ministrar gör upp bakom stängda dörrar, också de enda demokratiskt valda församlingarna som kan utkrävas ansvar – de nationella parlamenten – måste involveras i processen. Och då inte bara på pappret utan också på riktigt.