Maktdelning är faktiskt bra

oktober 24, 2013

publicerad den 23 oktober 2013

Bill Clinton fick en fråga av Elvis Costello i en TV-intervju hur man blir en bra president.

Clinton nämnde fyra faktorer. En av dessa var att vara hövlig och vänlig mot kongressen med argumentet att man i annat fall inte får dess stöd. Förmodligen ett mycket klokt råd. För den amerikanska kongressen är, till skillnad från den svenska riksdagen, en verklig maktfaktor i politiken. 

Det var så de amerikanska grundlagsfädrarna ville ha det när de för mer än 200 år sedan arbetade fram en konstitution för USA.

Den bärande tanken var att ett maktcentrum, exempelvis presidentämbetet, inte skulle kunna dominera helt utan att dess makt ska balanseras av de andra två institutionerna för makt -kongressen och Högsta Domstolen. Bara makt kan makt bekämpa – orden är Montesquieus och  de äger fortfarande giltighet.

Till skillnad från sin företrädare är emellertid Barack Obama inte känd för att vara intresserad av att bygga goda relationer med kongressen. För det anses han vara för inåtvänd och intellektuellt lagd.

Men en mera öppen attityd hade säkert varit till stor nytta för att hantera de uppslitande budgetstriderna med den egensinniga kongressen som världen nyss bevittnat. Först i elfte timmen lyckades man nå en temporär överenskommelse som innebär att USA undviker budgetstupet. Men snart måste förhandlingarna tas upp på nytt.

Drivande i stridigheterna är en liten grupp inom det republikanska partiet – Tea Partyrörelsen –  som valde att använda sjukvårdsreformen som en slags gisslan i förhandlingarna. Skjut upp den reformen och vi är redo att förhandla löd rörelsens budskap.

Tea partyrörelsen bildades 2009 som en reaktion på Obamas sjukvårdsreform. Den var då djupt impopulär i en stor del av väljarkåren. I mellanårsvalet 2010 fick rörelsen av väljarna ett kvitto på sin kritik genom att erövra flera platser i kongressen.

I svensk media har Tea Partyrörelsen beskrivits som ett gäng tokstollar  ja rent av galningar. Det må så vara att de har en udda uppfattning men sådana är också tillåtna i en demokrati. Dess politiska stöd är visserligen inte särskilt stort räknat i kongressplatser, men det undanröjer inte det faktum att de kongressmän som valts på rörelsens mandat är lika mycket valda som presidenten.

Det är ingen överdrift att påstå att det är sjukvårdsreformen som skapat den infekterade situationen i kongressen. Men att lägga all skuld på Tea Partyrörelsen är orimligt – lika stor skuld har presidenten själv. Att tvinga igenom en impopulär reform, med minsta möjliga marginal, skapar motkrafter.

För systemet med maktdelningen har nämligen också till syfte att göra det svårt att driva igenom politiska reformen. För detta krävs normalt bred enighet som en garanti för att en liten majoritet inte ska kunna terrorisera en stor  minoritet.

Onekligen en god tanke att sakfrågan inte får ta överhanden över den demokratiska förankringen. Men med strävan att en gång för alla förbättra de fattigas situation offrade president Obama denna gyllene regel. Det straffade sig omedelbart.     


TIDERNA FÖRÄNDRAS

oktober 15, 2013

publicerad den 9 oktober 2013

I sociala media blommade nyligen upp en debatt om läxor. Utmattade föräldrar krävde att de skulle avskaffas med argumentet att läxorna förgiftar familjesamvaron. Barnen gör nämligen inte läxorna med glädje. Den rädsla för auktoriteter som fanns förr och som fungerade som ett drivmedel för läxläsning har försvunnit. Istället krävs det tjat, tjat och åter tjat för att få barnen att göra det som de fått i uppgift av skolan.

Min första reaktion var att detta var ännu ett utslag av den unga generationens krav på bekvämlighet. Förstår de verkligen inte att också svenska barn måste arbeta hårt i skolan för att som vuxna kunna hävda sig på den globa arbetsmarknaden? Se bara hur barnen i Japan och Kina från 3-års åldern drillas hårt i skolarbetet av sina föräldrar!

Och för övrigt, har inte barn i alla generationer tvingats uthärda läxor utan att ha tagit någon större skada? Ja, ja, jag vet att det förr inte fanns lika många konkurrerande aktiviteter som nu och att respekten för skolan var större men det hindrar inte från att läxorna sågs som något nödvändigt ont som bara skulle göras.

 Fast det var min första reaktion. Ganska snart ändrade jag uppfattning. Tiderna har förändrats. Och vi behöver inte gå tillbaka till 60-talet då jag gick  skolan för att se det utan det räcker att förflytta sig till 80-talet.

Skiljelinjen går närmare bestämt med 1991 års skattereform. Innan dess arbetade för det mesta bara en av föräldrarna arbetade heltid medan den andra nöjde sig med deltid. Med den ordningen fanns inte bara tid för föräldrarna att hjälpa sina barn med läxor, det fanns också någon hemma i bostaden när barnen kom hem och behövde hjälp.

Idag är normen den att båda föräldrarna ska arbeta heltid. Till detta ska läggas att restiderna blir allt längre. Räknar vi in den och tiden för inköp m.m. har det inte sällan gått 10 timmar från det att föräldrarna och barnen lämnade hemmet på morgonen till dess att de är tillbaka på kvällen.

Men dagen är inte slut med det. Väl hemkommen börjar hemarbetet; städning, tvätt, matlagning m.m. När alla dessa sysslor är över är det dags för läxorna. Men då är alla utmattade.

Jag förstår att läxor inte står högst på schemat. Också barn och föräldar behöver någon timmes tid för återhämtning innan det är dags att gå och lägga sig.

Systemet med läxor förutsätter att det finns någon i hemmet som kan hjälpa till med dem. Krävs av alla – även barnfamiljerna – att de ska arbeta heltid på arbetsmarknaden måste politikerna anpassa systemet efter detta. Då faller det sig naturligt att det offentliga erbjuder inte bara hjälp till de gamla utan även hjälp och stöd till barnen.

Alltså, ta bort läxorna i de lägre årskurserna. Förläng istället skoldagen med låt säga en timme att användas för ren färdighetsträning. Kalla det gärna för en läxtimme. Men med den ordningen ges även barn med svaga förutsättningar i hemmet möjligheter att arbeta med ”läxorna” under professionell ledning. Det gör barnfamiljernas vardag outhärdlig och skolmiljön mera rättvis.