Regeringen i uppförsbacke

september 30, 2013

publicerad den 25 september

Så rivstartade det nya riksdagsåret med gräl i skatteutskottet. Oppositionen hade hittat ett sätt att stoppa regeringens förslag till höjning av brytpunkten för statlig skatt – utskottsinitiativ.

Denna möjlighet att kringgå budgetlagen verkar ha kommit som en stor överraskning för regeringen som levt i den trygga förvissningen att budgeten var det inga problem att baxa igenom i riksdagen. Detta tack vare budgetlagen.

Lagen tillkom under 1990-talets krisår och innebär att budgeten ska tas i två steg. Först klubbas ramarna och därefter delposterna. Syftet med ordningen är att sätta ett tak för de utgifter och de skattesänkning som riksdagen ska besluta om för att på så vis säkerställa att statens finanser inte urholkas.

Frågan är dock om oppositionens initiativ till mindre ambitiösa skattesänkningar än de regeringen föreslagit omfattas av budgetlagen. Initiativet går ju ut på att komma under taket inte att överskrida det. Initiativet stärker alltså statsfinanserna!

Att riksdagen skulle utveckla ett sådant ansvarsfullt beteende hade arkitekterna bakom budgetlagen helt förbisett. Därför ”togs inte höjd för” för utspel av det slag vi nu ser. Så det är nog bara för regeringen att bita i det sura äpplet!

Regeringsombildningen var den andra händelsen som skapade stora rubriker. Ut åkte Fredrik Reinfeldts gamla parhäst – tillika vice partiledare – Gunilla Carlsson. Blev hon petad var den stora frågan. Nix, om vi ska tro statsministern, hon hade bett att få andra uppgifter.

Kanske är det så. Men hennes hastiga sorti kan också ha varit ett sätt att ta udden av den kritik som blossat upp i kölvattnet av medias avslöjanden om att Carlssons lön som biståndsminister betalats av biståndet och inte som brukligt ur anslaget till regeringskansliet.

In kom istället arbetsmarknadsutskottets ordförande – Elisabeth Svantesson (M). Hennes bakgrund i Livets ord fick media att omedelbart ifrågasätta hennes lämplighet. Det som särskilt upprörde var hennes starka abortmotstånd.

 Svantessons försvar var inte klockrent enligt regelboken. Men begripligt. Hennes politiska erfarenhet är begränsad och det tar tid att lära sig hur media ska behandlas.

 Det hjälpte inte mycket att hon försäkrade att hon nu stod bakom regeringens linje och inte hade för avsikt att söka påverka den. Media fortsatte att mata på med frågor om hur hon egentligen såg på aborter och uppfattade hennes vaga svar som källa till framtida problem för regeringen

Hur man nu kan tycka det är svårt för mig att förstå. Vår religiösa tro är grundlagsskyddad. Detta skydd gäller alla – också  politiker. Ett engagemang i Livets ord kan därför omöjligen diskvalificera för politiska uppdrag.

Den nervösa upptakten tyder på att det blir ett spännande politiskt år. Regeringen befinner sig i motvind och media driver på. Bra, media ska granska makten, men för att vara trovärdig gäller det för den att göra rätt saker: att se till vad våra politiker uträttat och vilka frågor de arbetat och inte göra deras religiösa hemvist till en huvudfråga.


Tack väljare och Carl Bildt

september 30, 2013

publicerad den 11 september

På lördag (den 14 september) är det 10 år sedan svenskarna sa nej till euron. Det var ingen liten seger utan väljarnas dom över det största och mest prestigefyllda EU-projekt, euron, var solklar: 55,9 % sa nej och 42,0 % ja. Valdeltagandet var också högt – lika högt som det brukar vara till riksdagsvalet.

Jag tror att många idag är mycket tacksamma över folkets dom. Ty ser man till hur eurosamarbetet utvecklats kan vi skatta oss lyckliga för att vi sluppit den ekonomiska turbulens som euron hittills lett till. Inte så att vi helt undvikit att dras in i den – för det har vi. Men effekten är relativt begränsad. Det hade kunnat vara mycket värre!

Men vi ska inte räkna med att eliten tackar folket. Om inte annat för att det vore förargligt för eliten att erkänna att väljarna var så mycket klokare än vad den själv var.

För större delen av den politiska och ekonomiska eliten var på ja-sidan. M, FP och KD var uttalat starka förespråkare för euron. S var visserligen splittrat, men Göran Persson var en varm anhängare av euron och så var flertalet ledande företrädare för S.

Svenskt Näringsliv var givetvis på ja-sidan och så var också stora delar av LO. Ordförande Vanja Lundby Vedin var visserligen på nej-sidan men ordföranden för det viktiga Metallförbundet, Göran Johnsson, var på ja-sidan.

Ledande personer i kultur och vetenskap ställde sig också på ja-sidan. Assar Linbeck, svensk nationalekonomis verkliga nestor – var en av dem. Ernst Billgren, hyllad konstnär en annan

Räknat i pengar och antal tunga företrädare var ja-sidans överlägsennhet så massiv att det närmast framstod som ett under att de svagare nej-sidan att vinna omröstningen.

Men kampen mellan eliten och folket slutade med att folket vann en solklar seger. Kommer detta att uppmärksammas av media? Knappast. Ty det är samma elit som styr Sverige idag som för 10 år sedan. Och samma förlorare.

Det ligger i sakens natur att eliten inte påminner sig själv om tidigare förluster. Bättre då att få folket att glömma. Och i denna glömskekampanj gäller det inte prata om händelsen alls. Bara sopa det inträffade under mattan.

Därefter sätts projekt ”omnavigering” in. Den innebär att när minnet bleknat kan eliten försiktigt söka ändra folkets bild av det inträffade. Kort sagt att mana fram en bild av att eliten nog inte hade fel – att den blev förd bakom ljuset av bedrägliga samarbetspartners.

Mer hälsosamt vore förstås att erkänna att eliten inte alltid har rätt. Att det är klokt att lyssna på väljarna då och då. Ett bra argument för att folkomröstningar borde användas flitigare.

Så på lördag har du som läsare har chans att sända en tacksamhetens tanke till väljarna. Men glöm då inte att inkludera utrikesminister Carl Bildt. Denne utpräglade EU-vän chockade det politiska systemet, inklusive sitt eget parti, genom att kräva att frågan om ett svenskt medlemskap i EMU skulle avgöras i en folkomröstning.

 Tack Carl Bildt för denna klokskap!

 


Obama, Snowden och Arktis

september 1, 2013

Publicerad den 28 augusti 2013

Att nästa veckas besök av president Obama är en historisk händelse är väl känt. Ty det blir den första gången en sittande amerikansk president besöker Sverige. Regeringen Reinfeldt har sålunda all anledning att vara nöjd. Prestigefyllda statsbesök skänker alltid glans och då spelar det ingen roll att Sverige inte var förstahandsvalet utan fick kliva in som ersättare för Ryssland.  Det besöket ställdes som bekant in som följd av Rysslands beslut att ge Edward Snowden tillfällig amnesti.

Men varför väljer president Obama att slösa bort några dagar för att besöka Sverige – ett litet och internationellt ganska betydelselöst land?

Förklaringen från svensk media är att Obama vill prata frihandelsfrågor. Jag har dock svårt att tro på detta. Visst kan en amerikansk president vilja ge Sverige en klapp på axeln för vår kompromisslösa hållning i synen på internationell handel, våra insatser i Libyen och Afganistan och vårt beslut att inte kritisera USA för behandlingen av Edward Snowden. Men att det skulle räcka som förklaring till besöket ser jag som helt uteslutet.

Från min utgångspunkt handlar besöket om något helt annat. Det handlar om geopolitik. Men det är ett stort område så var kommer då Sverige in?

Statsminister Reinfeldt budskap till media att han också bjudit in de politiska ledarna för de andra nordiska länderna: Finland, Norge, Danmark och Island till Obamas besök gav en ledtråd.

ARKTIS!

I takt med de smältande isarna har nämligen intresset för Arktis ökat. Den globala uppvärmningen med minskat istäcke som följd, har gjort det lönsamt att utvinna de väldiga olje- och gastillgångarna som gömmer sig under isarna. Det kan också komma att öppna upp Nordostpassagen för fartygstrafik året runt.

Samarbete kring Arktis sker i olika konstellationer och här bör särskilt det Arktiska Rådet nämnas. Rådet är en mellanstatlig organisation som inrättades 1996. I rådet ingår USA, Canada, Ryssland, Sverige och de andra nordiska länderna, dvs precis de länder som bjudits in av statsminister Reinfeldt till Obamabesöket. Under perioden maj 2011-maj 2013 var Sverige ordförandeland för rådet.

Bakom det officiella syftet med rådet, som uppges vara att hantera miljöfrågor lurar säkerhetspolitiska utmaningar. Dessa är kopplade bland annat till frågor om vad som ska gälla för olje- och gasutvinningen i Arktis – vem ska få utvinna dessa och på vilka villkor – och hur Rysslands krav på att Nordostpassagen ska tjäna som en enhetlig nationell rysk transportled ska bemötas.

Sveriges strategi är att vi ”ska verka för att Arktis förblir ett säkerhetspolitiskt lågspänningsområde.” Men på båda dessa områden är det lätt att se hur USA:s och Rysslands intressen går isär.  Frågan som president Obama rimligen vill ha svar på är om USA här kan räkna med stöd från svensk/nordisk.

Hur Sverige och de andra nordiska länderna ställer sig kan nämligen vara viktigt då det Arktiska rådet mycket väl kan komma att utgöra arenan för hanteringen av dessa konflikter.  Det är vad jag tror samtalet kommer att handla om när dörrarna stängts.


LITE MER FANTASI TACK!

september 1, 2013

publicerad den 14 augusti 2014

De EU-kritiska vindarna breder ut sig i Europa. Det märks också i Sverige. Kraven från de svenska kritikerna är emellertid av det mera hovsamma slaget och långtifrån de aggressiva tongångarna om att bryta upp unionen som hörs exempelvis i Holland. Vi nöjer oss med att efterlysa ett mindre men vassare EU.

På frågan om hur detta ska gå till mera konkret har de svenska politikerna inget att säga. Med ett undantag. Den gemensamma jordbrukspolitiken bör skrotas – den är för dyr.

Förra veckan fick de som tycker så vatten på sin kvarn. I en rapport slogs fast att de 36 miljarder kronor  som använts för att stödja lantbruksutvecklingen varit verkningslösa.

Nyheten slogs upp stort i media och rapportförfattaren kunde på bästa sändningstid i TV utveckla sitt resonemang utan kritiska synpunkter från förteträdare för branschen.

36 miljarder kronor är mycket pengar – ungefär lika mycket som Vattenfall fram till nu  förlorat på köpet av holländska NUON.

Vattenfalls förluster uppstod i samband med ett köp, utgifterna för landsbygdsutvecklingen ska däremot slås ut på 7 år. Då krymper ”slöseriet” till 5 miljarder kronor per år och av detta har EU stått för hälften. Den årliga notan för att stödja utvecklingen på landsbygden ligger därför på 2,5 miljarder, motsvarande 500 kronor per hushåll.

Fortfarande mycket pengar men inte mer än vi anslår till våra länsstyrelser. 

Det är förstås inget argument för att slösa med skattebetalarnas pengar. Hur stort slöseriet varit går dock inte att säga. Att de uppsatta målen inte nåtts är en sak men den relevanta värdemätare är hur det skulle ha sett ut om inget gjort alls. Men om det vet vi inget.

Kostnaden för landsbygdsutvecklingen borde också jämföras med EU:s  andra politikområden för att rätt förstås. Här finns en intressant kandidat ur sydsvenskt hänseende – energipolitiken.

2011 delades Sverige in i 4 elprisområden. Inte av fri vilja utan inför hotet att dras inför EU-domstolen om vi inte gjorde så. Indelningen ledde till högre elpriser för boende i södra Sverige och den sammanlagda effekten beräknades uppgå till 2,5 miljarder kronor årligen. Detta var de ansvariga fullt medvetna om.

Elkonsumenterna i södra Sverige stod alltså ensamma inför en utgiftsökning av samma storleksordning som hela det svenska stödet till  landsbygdsutvecklingen. Nu blev det inte riktigt så illa utan efter massiva protester från småländska företagare har prisskillnaderna jämnats ut. 

Men varför ska Bryssel blanda sig i hur vi sköter vår elförsörjning? Varför används inte denna händelse som argument för att Bryssel ska bli mindre och vassare?

Med fokuseringen på EU:s jordbrukspolitik gör våra politiker det lätt för sig. Kritiken fastnar på en politiskt ofarlig fråga – bara få berörs. Samtidigt slipper politikerna att verkligen sätta sig in i EU.

Min uppmaning till våra svenska politiker blir därför att finna nya frågor att peka på som argument för att EU ska bli mindre och vassare. Jordbruket är faktiskt uttjatat.