POLITISK AKROBATIK

juni 18, 2013

publicerad den 5 juni 2013

Det är något besynnerligt med debatten om friskolorna. För samtidigt som det folkliga stödet för vinster i välfärden är lågt – verkar det finnas ett brett stöd för denna idé hos den politiska eliten.

Att så är fallet fick vi nyligen bevis på. På en presskonferens meddelade friskolekommitténs ordförande Lars Leijonborg att sex riksdagspartier (VP och SD ingick ej) kommit överens om friskolornas framtid. Större krav skulle ställas på friskolornas verksamhet och kommunerna skulle få mera att säga till om. Men något vinstförbud skulle inte införas.

Lars Leijonborg hade anledning att vara nöjd. Bred enighet hade uppnåtts samtidigt  som oppositionen splittrats (VP ställdes ju utanför). En politiskt laddad fråga hade desarmerades i god tid innan valrörelsen. Därtill hade den utan tvekan mest besvärliga frågan om vinstförbud gått alliansens väg.

Men knappt hade bläcket på överenskommelsen torkat förrän S och MP tog ett steg bort från den. I ett pressmeddelande kunde man läsa att de enats om att driva kravet på att friskolorna skall ha utbildning som syfte. Låter oskyldigt men är långtgående.

Förslaget innebär att friskolor som drivs som aktiebolag inte längre får ha som mål för verksamheten det som aktiebolagslagen föreskriver: vinstmaximering. Målet skall vara utbildning. Konsekvensen av det är att aktiebolagslagen måste modifieras för friskolor – vinsmaximeringsparagrafen tas bort. Alternativt måste en helt ny företagsform införas för friskolorna. Oavsett vilket kommer det att bli svårt för friskolorna att ta ut de vinster de vant sig vid.  

Politik är ett taktikspel. Det gäller att finna den egna rätta positionen och tvinga motståndaren till misstag. Ungefär som schack. Så istället för att kräva vinstförbud rakt av, vilket öppnat upp för kritik från alliansen, valde S och MP att göra tillägget om verksamhetens syfte och får med det det man vill ha – förutsatt att man vinner valet.

S och MP:s agerande visar också att folkets röst förr eller senare får genomslag i en demokrati. Väljarna välkomnar privat konkurrens i välfärdssektorn men anser att den skall ske i en annan form än i det vinstmaximerande aktiebolagets, exempelvis stiftelsens.

Denna uppfattning är också utbredd inom S och MP:s egna led. Därför var det inte alls förvånande att de tog ett steg bort från överenskommelsen. Taktikspelet kunde heller knappast ha skett vid en bättre tidpunkt. Nyheten att en av de största skolkoncernerna, JB ägt av ett dansk riskkapitalbolag, beslutat att avveckla sin verksamhet slog ner som en bomb och gav kritikerna ytterligare vind i seglen. ”Sviktande elevunderlag” angavs som skäl för beslutet men JB kunde lika väl ha sagt att vinsten var för låg.

Det är möjligheten att med skattepengars hjälp plocka russinen ur kakan och smita från ansvaret när russinen är uppätna som upprör väljarna. Skolor som vinstmaskiner är en politiskt omöjlig idé. Att de fått verka så länge måste ses som ett utslag av ett osannolikt effektivt lobbyarbete.

Annonser

VARFÖR INTE FLYTTAMNESTI FÖR ÄLDRE?

juni 18, 2013

publicerad den 22 maj

Hur många vet att det just nu pågår en vapenamnesti i Sverige?  Att den som har ett olagligt vapen hemma kan lämna in det till polisen utan att straff. Men det måste ske före den 31 maj. Det verkar vara en framgångsrik metod för att få bort de olagliga vapnen som gömmer sig i samhället för det är tredje gången den används. 1993 och 2007  skedde det tidigare och då lämnades det sammanlagt in 30,000 vapen och 29 ton ammunition.

Mera känt är förmodligen en annan amnesti – den om att svenskar som smusslat ut pengar ur landet för att undkomma skatt sedan några år tillbaka straffritt kan ta hem pengarna. Detta förutsätter dock att ägaren till pengarna uppger sitt innehav till Skatteverket innan myndigheten hunnit inleda en egen förundersökning. Riktigt hur många av de 400 miljarder som tros finnas gömda utomlands, som flöt tillbaka är inte gott att veta. Men ett ansenligt belopp enligt bedömare.

Med dessa goda erfarenheter av amnesti tycker jag att det är dags för en  ny amnesti – en flyttamnesti för äldre.

Varför då detta djärva förslag?

Svaret är enkelt. När fastighetsskatten avvecklades 2007, försvann samtidigt möjligheten att skjuta upp reavinsten. Med det minskade rörligheten på bostadsmarknaden, ty när skatten på realisationsvinsten måste betalas direkt blev det plötsligt dyrt att flytta. Detta märks särskilt hos de äldre insett att när realisationsvinsten betalats räcker pengarna bara till en sämre bostad Varför då flytta när de inte kan bo billigare någon annanstans än i sina gamla och många gånger för stora bostäder?

Inte bra för någon och förmodligen inte heller för vår finansminister.

Så varför inte ge personer som uppnått en viss ålder rätt att under en begränsad tid – låt säga ett år – byta bostad utan att realisationsvinsten beskattas. Vilken ålder en fastighetsägare måsta ha uppnått för att få ta del av erbjudandet kan diskuteras, men 60- 65 år verkar rimligt.

Det skulle sätta igång en flyttcirkus som tog bort några av flaskhalsarna på marknaden. Pengarna som blir över efter försäljningen kan användas för att dryga ut den många gånger magra pensionen till glädje för säljaren.

Och skatten då –  hur går det med den? Den kommer, men lite senare och kanske inte förrän bostadens ägare avlider.

Finansministern kan alltså vara lugn. Mitt förslag handlar inte om att befria någon från skatt, bara om att skjuta upp den till framtiden. Med  tanke på att statens finanser många gånger är mycket bättre än de äldres tror jag finansministern kan leva med denna räntefria skattekredit.

I grunden är det ingen skillnad mot idag – ur skattehänseende alltså. Utan amnesti säljs ju bostaden inte alls och då blir det inga skatteintäkter.  

Så om skattsmitare fick chansen att ta hem sitt kapital utan straff varför skulle då inte äldre människor kunna få sälja sin bostad utan att betala en omedelbar skatt. Det skulle öka rörligheten på bostadsmarknaden, ge de äldre ökade ekonomiska ramar utan att det kostade statskassan något.


FAVORIT I REPRIS

juni 18, 2013

publicerad den 8 maj 2013

För nästan exakt ett år sedan skrev jag en krönika i denna tidning på temat svenskarna som ett folk av självplågare. Det jag avsåg med formuleringen var att väljarna verkade tycka att det var bättre att staten sparade än använde skattepengarna på viktiga ting som infrastruktur, bostäder och utbildning.

Efter ett år kan bara konstateras tågens punktlighet inte ökat, att bostäderna inte blivit fler, att problemen i skolan accelererat och att vårt försvar verka befinna sig i fritt fall bara för att nämna några exempel. Och, inte minst, att den redan tidigare höga arbetslösheten ökat än mer.

Men detta har inte fått de ledande politikerna att mjuka upp kravet på statens sparande. Tvärtom, med Magdalena Andersson som Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson har betoningen på sparsamhet ökat än mer.

Att staten skall spara följer av det sk överskottsmålet som infördes Göran Persson 1997 som ett medel för att sanera statens finanser som då befann sig i uselt skick. Målet har tjänat Sverige väl och våra finanser är nu bland de bästa bland OECD-länderna. Trots det fortsätter våra politiker att driva idén om att staten skall spara.

Men nu börjar det äntligen röra på sig i frågan. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson krävde i sitt första maj tal att överskottsmålet skall ses över – eller som han uttryckte saken: det är på tiden att rycka bort plåstret. Med det sällade han sig till samma uppfattning som LO:s motpart – Svenskt Näringsliv – länge drivit.

Vad som förmodligen satte fart på processen var en intervju i Dagens Industri där överskottsmålets arkitekt, Göran Persson, deklarerade att målet kan skrotas. Sveriges finanser är urstarka.

Med detta uttalande gav han sina efterträdare i partiet öppet läge. Ty vem kan på ett mera trovärdigt sett döma ut överskottsmålet än dess upphovsman? Men istället för att ställa sig bakom Perssons utspel, valde Socialdemokraterna att kritisera honom.

Förstår de inte att ett slopat överskottsmål är till ovärderlig hjälp för dem? Ty utan krav på överskott kan de ju öka de offentliga satsningarna utan att skatterna behöver höjas. Om låt säg överskotsmålet ersattes med det mål som gäller för kommunerna – balans över en konjunkturcykel – skulle det i ett slag öka utrymmet för nya satsningar med ca 140 mdr SEK under en mandatperiod. Och för det kan man få mycket investeringar.

Trots att målet var öppet efter Perssons utspel avstod Socialdemokraterna från att sparka in bollen. Detta säger något om spinndoktorernas makt. Istället för att göra det som varje tänkande människa ser som självklart – kloka framtidssatsningar – verkar politikerna bara tänka på nästa opinionsundersökning.  Och då betalar det sig bra att framstå som ansvarsfull och hålla hårt i plånboken.

Eller har euro-krisen och den snart 8-åriga perioden i opposition skrämt det forna statsbärande partiet så till den milda grad att det förlorat allt självförtroende? Synd för demokrati behöver en livaktig opposition. Och väljarna behöver framtidstro och visioner – inte bara kameralt tänkande.