Vem bestämmer egentligen?

december 2, 2012

I veckan nåddes vi av nyheten att EU-kommissionen ämnade lägga fram ett förslag om att könskvotering till börsbolagens styrelser skulle införas. Det fick den ansvariga svenska ministern – Nyamko Sabuni – att gå i taket. taket.

Frågan om könskvotering har varit uppe till diskussion i Sverige länge och alliansregeringens uppfattning har hela tiden varit glasklar. Den har inte för avsikt att införa en sådan.

Själv tycker jag att kvoteringsfrågan är genuint svår. Och trots att jag funderat över den i minst 10 år har jag fortfarande inte kunnat bestämma mig för om för- och nackdelar med kvotering överväger.

Men i just den här frågan ger mitt helt oreserverade stöd till den svenska ministern. Och som läsaren förstår handlar det inte så mycket om sakfrågan som sådan utan om formerna för beslutet. Även de är ibland viktiga och så är fallet här.

EU-samarbetet bygger på subsidiaritetstanken. Den politiska makten skall ligga hos medlemsstaterna och bara om de inte var för sig kan uppnå målen genom egna beslut får EU besluta i frågan.

Vilka frågor EU har rätt att besluta om är nu inte hugget i sten. Och i Lissabonfördraget – den rättsakt som reglerera EU-samarbetet – ges heller inte mycket till vägledning om vad som skall gälla.

Men principen om subsidiaritet är i vart så viktig att den slås fast redan i en av de inledande paragraferna (artikel 5, i första delens första avdelning).

Och man kan verkligen fråga sig om sammansättningen av börsbolagens styrelser är en sak för EU. Mitt svar är tveklöst nej. Egentligen är det heller ingen sak för de svenska politikerna, utan vem som skall representera ägarna i styrelsen måste vara en sak för ägarna själva att bestämma.

Men den ansvarige EU-kommissionären – Viviane Reding – verkar inte ge sig. Här skall underförstått EU åsradkomma stordåd och bli en global föregångare i jämställdhet.

Förmår inte Nyamko Sabuni ensam eller tillsammans med kritiska ministrar från de andra EU-länderna omvända Reading, återstår att uppmuntra de nationella parlamenten till att dra i nödbromsen.

De nationella parlamentens rätt att stoppa förslag från EU-kommissionen var ett av de nya inslagen i Lissabonfördragen som fördragets arkitekter var särskilt nöjda med. Det skulle öka de nationella parlamentens delaktighet i EU-arbetet och göra EU mera demokratiskt.

Men rätten är begränsad. Den innebär bara en rätt att begära omprövning av ett förslag och kräver att minst en tredjedel av medlemstaternas parlament säger nej. Och prövningen måste gå fort. De har bara 8 veckor till sitt förfogande.

Lyckas inte Nyamko med detta kan Sverige mycket väl hamna i den situation som Lagrådet varnade för inför Sveriges ja till Lissabonfördraget. Med de nya beslutsregler som införs med Lissabonfördraget – majoritetsval och inte enighet – kan en svensk minister tvingas acceptera ett förslag som går helt emot vad den svenska riksdagen skulle säga. Och därmed utgår inte längre all makt från Riksdagen.

Så frågan är vem är det egentligen som bestämmer numera? 

Annonser

Det finns inget så praktiskt som en bra teori

december 2, 2012

Orden är uttalade av en ansedd nationalekonom. Vilken råder det viss förvirring kring. Men det spelar ingen roll. Det centrala med budskapet är att även något som kan framstå som enbart teoretiskt också kan ha stor praktisk betydelse.

Medianväljarteoremet är exempel på en sådan teori. I korthet innehär teorin att det parti som vinner mittenväljaren vinner valet. Reinfeldt förstod detta – förstod att ett parti som främst tar sikte på att bevara sin ideologiska renlärighet aldrig blir ett stort parti att räkna med. Men Reinfeldt ville inte leda ett litet parti i ständig opposition. Han ville vinna regeringsmakten.

Ur detta perspektiv är hans omdaning av Moderaterna fullt begriplig. När de mest högerbetonade ideérna övergetts och ersatts av positioner av närmast Socialdemokratisk snitt strömmande väljarna till och alliansen vann valet. Inte en gång utan två.

Kanske hade Reinfeldt bara studerat socialdemokraterna. Ty Socialdemokraterna var goda läromästare. Genom att konsekvent lägga politiska förslag som appelerade till mittenväljarna vann de val efter val och blev det självklara partiet för nästan hälften av befolkningen.

Så kom de nya Moderaterna. Mitt framför näsan på Socialdemokraterna la de beslag på den politiska mitten.

Men stället för att ta kampen om mittenväljarna finslipades den ideologiska framtoningen  under Håkan Juholts ledning. De renläriga partimedlemmarna jublade men väljarna flydde. Socialdemokraterna drev under Juholts ledarskap allt längre bort från mitten.

Juholts tid som partiledare blev följaktligen kort. Med den nye ledaren Stefan Löfven ändrades partiets framtoning framtoning på nytt. In mot mitten med en tydlig flört med näringslivet.

Den var en reaktion på att Moderaterna kallat näringslivet för ett särintresse och kritiserat det för girighet och oansvarighet. Med den kritiken hade Moderaterna flyttat sig vänsterut och därmed skapat ett tomrum i mitten. Det fylldes nu ut av Socialdemokraterna.

Och så inträffade det paradoxala vänsterns politik kom att ligga till höger om högerns.

Det som följt i veckan är ytterligare ett exempel på Socialdemokraternas marsch in mot mitten. På något annat sätt går det inte att förklara de nyheter som läckt ut från deras egen skatteutredare – Leif Pagrotsky.

Han förelår att Socialdemokraterna skall säga ja till jobbskatteavdragen, nej till förmögenhetsskatt och nej till fastighetsskatt. Men mest förvånande av allt: ja till RUT och ROT.

Detta förslag, som jag väckte för snart 20 år sedan, mötte då skoningslös kritik av Socialdemokraterna. För 5 år sedan infördes det under högljudda protester från vänstern. Men det var en lyckad reform, så lyckad att en av dess fränaste krititiker nu föreslår att det skall finnas kvar med argumentet att man skall inte ändra på sådant som svenskarna vant sig vid och lärt sig att gilla.

Omvandlas Pagrotskys rekommendationer till partiets politik är det som händer inom Socialdemokraterna ännu ett exempel på att det är om mittenväljarna som kampen står. Som sagt, finns det något så praktiskt som en bra teori?


Mellanårsvalet – ett smart demokratiskt instrument

december 2, 2012

Med två år kvar till nästa val har vi kommit till en slags halvtidsvila. Politiken går på sparlåga vilket märktes i söndagens partiledaren i SVT. Nerven och intensiteten i debatten saknades och bara i några frågor hettade det till.

Hade vi haft samma valsystem som i USA hade valrörelsen varit i full gång. Det amerikanska demokratin är mer än något annat land i världen uppbyggd på principen om maktdelning. För att tygla presidentens makt sker val till kongressen vartannat år. Alla representanthusets 435 ledamöterna måste söka väljarnas stöd men bara drygt 1/3 av senatens 100 ledamöter. 

Mellanårsvalen är en listig konstruktion ur demokratisk synvinkel. De kan nämligen ses som en betygssättning av presidentens politik. Gillas den av väljarna kan han (det har hitills alltid varit en man) räkna med att vinna en majoritet av platserna i kongressen också i mellanårsvalet och därmed få dess fortsatta stöd.

Har han däremot fört en politik som väljarna ogillar åker han på bakläxa. Och det är inte alls ovanligt att så sker. 2006 fick exempelvis George W Bush storstryk och republikanerna förlorade majoriteten i både representanthuset och senaten.

Konsekvesensen blir alltid densamma oavsett vilket president som tappat majoriteten – en kraftigt försvagad maktställning. Ty även om det amerikanska presidentämbetet är utrustat med stor makt behöver presidenten kongressens stöd för att kunna genomföra sin poilitik. Så det gäller alltså att regera landet så att väljarna  eller i vart fall en majoritet av dem är nöjda.

Nederlag i mellanårsvalet betyder däremot inte att presindeten med automatik förlorar nästa val. Det kan tvärtom fungera som tändvätska och inspirera den sittande presidenten att mera energiskt ta tag i de frågor som berör väljarna. Så var det för Bill Clinton som med råge valdes om 1996, efter det bedrövliga mellanårsvalet 1994 och uppfattas nu som en av de mest populära presidenterna i modern tid.

President Obama utmanade väljarna med sin sjukvårdsreform. Den var förvisso ett vallöfte och att han därför ville genomdriva den var naturligt. Det var bara det att den var djupt impopulär bland en stor del av väljarna även inom de egna leden.

Först efter mycket trasslande lyckades Obama baxa igenom reformen. Det inträffade kort innan mellanårsvalet 2010. Men det blev förmodligen en Pyrrhusseger ty missnöjet över reformen satte fart på den konservativa tea-party rörelsen. Mobiliseringen lyckades. Demokraterna förlorade majoritet i representanthuset och lyckades bara med nöd och näppe behålla den i senaten. Och tea-party rörelsen fick in flera av sina kandidater i kongressen.

Detta har förstås skadat Obama allvarligt. Hur allvarligt får vi snart veta – närmare bestämt om 4 veckor.

Skulle han förlora valet kommer säkerligen hanteringen av sjukvårdsregormen anges som en förklaring. Med den slarvade Obama bort den drömsits han skaffade sig i succévalet 2008.

Den president som vill bli omvald gör därför klokt i att alltid lyssna på folket. Men är det inte just så som folkviljan skall få genomslag?


EU som fredsapostel

december 2, 2012

Det var många som lyfte på ögonbrynen när den norska nobelkommittén tillkänngav årets fredspristagare. EU! Den officiella motiveringen var att unionen och dess föregångare under 6 deccennier verkat för fred och samarbete, demokrati och mänskliga rättigheter.

Men på frågan om vad EU mera exakt gjort för freden gavs inget övertygande svar. Nobelkommittén nöjde sig med att peka på att EU vuxit från 6 till 27 och snart 28 medlemstater och genom att välkomna fd sovjetrepubliker som medlemstater hjälpt dem att införa ett demokratiskt styrelseskick.

 Och tillägger särskilt att sedan EU bildades – eller rättare sagt dess föregångare EEC- har Tyskland och Frankrike inte varit i krig med varandra.

Gott så, fast det är ju inte säkert att det motsatta varit fallet om EU inte bildats. Och att bara bilda en union är ingen garanti för fred. Det har vi färska exempel på.

 För tjugo år sedan befann sig Europa i krig. Förbundsrepubliken Jugoslavien föll samman. De splittringar – kulturellt, historiskt, politiskt och religiöst – som funnnits i republiken under hela dess 70-åriga historia blottlades när de ekonomiska påfrestningarna blev för stora.  

Då räckte inte längre den poliska viljan att hålla ihop republiken. Människor som under en mansålder vant sig vid att leva sida vid sida, blev istället bittra fiender.

Av de tragiska händelserna i det forna Jugoslavien har EU en del att lära. Fredlig samexistens förutsätter medborgarnas stöd. Jugoslavien grundades som en del i fredsöverenskommelsen efter 1:a världskriget högt över huvudena på medborgarna. Så gjorde man på den tiden och vad folkket tyckte och tänkte var av underordnat intresse.

EU:s utveckling från en rent mellanstalig organisation bestående av 6 stater till 27 medlemstater med allt starkare drag av överstalighet har skett utan att medborgarna tillfrågats annat än i några få undantag.

Och det är lätt att förstå, ty de få gånger medborgarna fått säga sin mening har de sagt nej ökad överstatlighet.

Intensiteten i maktöverföringen har ökat med den ekonomiska krisen. Dagligen får vi besked om nya propåer om ytterligare överföring av makt till Bryssel. Och alltfler talar nu öppet om bildandet av en politisk union – en förbundsstat alltså.

 Uppenbarligen ser den politiska eliten i Bryssel en erodering av medlemsstater makt som ett utslag av EU:s fredsansträngningar. Att det skulle vara ett demokratiskt problem tycks inte förespegla den.

Det är en vansklig väg den politiska eliten slagit in på. Medborgarnas missnöje med EU växer. Protesterna över de smärtsamma åtstramningar som de krisande EU-länderna tvingas till av sina mera välmående kolleger hörs i allt fler länder. Nu senast i Storbrittannien.

Demonstrationerna sprider sig. Budskapet är detsamma över allt – vi finner oss inte längre i den förödmjukande behandling som EU tvingar oss till.

EU:s första 60 år var som en lätt resa. Nu sätts EU verkligen på prov. Kan EU kan leva upp som värdig mottagare av fredspriset? Det återstår att se.      

 


Schweiz – en demokratisk anomali

december 2, 2012

Schweiz upphör aldrig att förvåna. Stockkonservativt enligt vissa, men med en demokratisk grundsyn som får de flesta andra länder att framstå som amatörer i detta avseende. Den schweiziska grundlagen grundar sig nämligen på något så radikalt som idén på direktdemokrati. Mera konkret innebär det att folket självt kan framkalla en beslutande folkomröstning i olika frågor – också i sådana som deras parlament beslutat om.

Ur demokratiskt perspektiv är denna ordning högintressant ty det innebär att schweizarna inte nöjer sig med rätten att rösta fram vilka de vill skall representera dem i parlamentet – de vill också kunna korrigera beslut som dessa valda fattar när de går emot folkviljan.

Schweizarna själva tycker att är en utmärkt ordning. I vart tyckte de parlamentsledamöter jag talat med så.  De medgav förvisso att det kunde hampa sig så att beslut som de tagit i parlamentet måste backas, men det uppfattades inte som ett större problem. Är väljarna inte med oss får vi väl modifiera förslaget till dess att de säger ja och tillägger att det därtill tvingar dem att beskriva problematiken på ett sådant sätt att alla begriper vad det är fråga om

De schweiziska folkomröstningarna brukar inte framkalla någon större uppmärksamhet från media annat om det rör en fråga som misshagar den politiskt korrekta uppfattningen. Så var det exempelvis när schweizarna röstade nej till minareter. Moskéer var helt OK enligt dem men inte minareter ty de smälter inte in i miljön på rätt sätt. För denna uppfattning fick landet utstå mycket kritik från inte bara svensk press utan även internationell.

Nu är det dags för en ny spektakulär folkomröstning. Och denna gång tror jag att den kommer att mötas av större sympati från svensk sida, ty nu vill schweizarna säga sin mening om de vidlyftiga bonusarna som delas ut till företagens topdirektörer.

Grundtanken för folkomröstningen är att en lag skall införas, som säger att storleken på bonusarna skall bestämmas av alla aktieägare tillsammans på bolagsstämman och inte i slutna rum av några få utvalda.

Initiativet till folkomröstningen kom från en företagare som tröttnat på de orimliga belöningar som toppdirektörerna kunde kassera in oavsett resultat. Sålunda startade han en namninsamling i syfte att få ihop det antal underskrifter som behövs för att framkalla en folkomröstning i frågan. Och lyckades.

Hans tilltag har givetvis möts med kritik från försvararna av bonussystemet som varnar för att om det blir som han vill kommer de stora bolagen flyttar ut. På det fnyser initiativtagaren och påpekar att den slags girighet blir vi gärna av med.

En god gissning är att medborgarna kommer att ställa sig bakom skärpta krav. Men det riktigt intressanta är om det leder till att bolagen flyttar ut. Om de inte gör det kommer schweizarnas nej till bonusexcesserna att få efterföljare världen över. Så huka er alla välbetalda direktörer. Nu väntar andra tider!


Landet som backar in i framtiden

december 2, 2012

Välordnat, välmående och burget. Så kan bäst Wien beskrivas. Gatubilden är homogen, tempot jämförelsevis lågt och caffe-latte barerna lyser med sin frånvaro. Butikerna domineras inte av de globala kedjorna som överallt annars, utan varumärkena och butiksnamnen verkar vara mestadels lokala.

Kort sagt, Wien framstår som en stad där tiden tycks stått still de senaste deccennierna. Varför så?

Kanske beror det på landets historia. En f d stormakt som hade den dåliga vanan att liera sig med krigens förlorare och som därmed fick lämna från sig merparten av sitt imperium. Arvet från det förflutna märks av Wiens arkitektur som utan tvekan passar bättre för ett vidsträckt kejsardöme än för det lilla territorium som nu utgör republiken.

Kanske beror det på landets läge. Inklämt mellan gamla öst och väst och som följd av fredsvillkoren länge tvingat till en besvärlig balansgång mellan supermakterna.

Kanske beror det på att det politiska landskapet helt dominerats av två partier; SPÖ och ÖVP där SPÖ motsvarar Socialdemokaterna och ÖVP ett konservativt – kristet parti. 

Dessa partier har ensamma eller tillsammans innehaft regeringsmakten under hela efterkrigstiden med undantag för åren 2000-2006 då ÖVP bildade allians med det främligsfientliga partiet FPÖ. Och för detta kritiserades Österrike häftigt av Bryssel.

Dominansen av SPÖ och ÖVP har skapat stabilitet men kan också ha lett till politisk handlingsförlamning särskilt som partierna under långa perioder regerat tillsammans i stor koalition. Politik bygger på principen om den minsta gemensamma nämnaren men med stort ideologiskt avstånd mellan partierna är nämnaren liten. 

Det finns fler nackdelar med stora koalitioner. De sätter den politiska oppositionen ur spel och försvårar ansvarsutkrävande. I Österrikes fall påstås de också ha lett till en växande korruptionen.

De ekonomiska konsekvenserna av samförståndspolitiken är svårare att peka ut. Välfärden är bland de högsta i EU och men kritikerna pekar samtidigt på att en rad strukturella åtgärder måste åtgärdas för att välfärden inte skall urholkas. Pensionssystemet ses som en potentiellt tickande bomb och samma sak gäller språkfrågan.

Mer än 50 % av eleverna lämnar skolan utan att kunna tala tyska. Detta anses hänga samman med att kvinnor i Österrike inte yrkesarbetar i större utsträckning utan stannar hemma för att ta hand om familjen. Barn med annan bakgrund än den österrikiska växer därför upp i en miljö där det inte talas tyska alls. Det är först när de börjar skolan som de möter tyskan. Av det skälet diskuteras idag införandet av en obligatorisk förskola.

Men det är inte dessa frågor som står högst på den politiska dagordningen. Där finner vi istället striden om värnpliktens varande. Det började med att ÖB gick emot sin försvarsminister och fick sparken. Men efter att ha fått sin sak prövad hos domstol fick ÖB tillbaka sitt jobb. Samtidigt byter partierna uppfattning med varandra. Och nu har man trasslat till det så för sig att man måst kalla till folkomröstning. Det är tur att väljarna finns!