BEHÖVS EU-PARLAMENTET?

mars 16, 2014

publicerad mars 2014 Sydsvenska Dagbladet

Bara 2½ månad kvar till EU-valet. Demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) gör sitt bästa för att förmå väljarna att gå till valurnorna. 50 procents valdeltagande är målet. Det får betraktas som mycket modest och säger något om medborgarnas intresse för EU, eller snarare brist på det.

Varför detta ointresse för en institution som faktiskt påverkar vår vardag långt mycket mer än vi tror? Uppemot hälften av de beslut som fattas i den svenska riksdagen är ju en direkt följd av beslut som tidigare fattats i Bryssel. 

Jag tror att väljarnas attityd är en spegling av partieliternas dito. För hur mycket de än försöker övertyga oss om EU-valets betydelse visar de själva bara ett förstrött intresse för det. Det märks i partiernas valplattformar. Där finner läsaren mest fluffiga formuleringar om EU-projektet som sådant blandat med högstämda ord om EU som fredsprojekt och den gemensamma marknadens ovärderliga betydelse för Sverige som litet och exportberoende land. De konkreta förslagen om hur arbetet i EU-parlamentet ska gestalta sig lyser däremot med sin frånvaro.

Märkligt med tanke på att merparten av de förslag EU som har att ta ställning till måste godkännas av EU-parlamentet för att kunna träda i kraft. Samtidigt som de nationella parlamenten inte kan göra ett enda dugg för att stoppa dem.

Men hur det går i EU-valet påverkar inte makten på hemmaplan och det är det enda som räknas av partieliterna. Vilka beslut som fattas i EU-parlamentet går heller inte att styra från partihögkvarteren i Stockholm. Av EU-parlamentets 751 ledamöter kommer bara 20 från Sverige. Möjligen kan deras agerande påverkas från svenskt håll men inte de resterande 731 valda ledamöternas.

Att EU-parlamentet inte är en fråga för partieliterna i Sverige lika lite som i de andra medlemsländerna är uppenbart. Däremot borde väl det vara viktigt för unionens medborgare. Möjligen hade det varit så om det funnits paneuropeiska partier med tydliga agendor och tydliga företrädare som kunnat utkrävas ansvar om de agerat ”fel” i väljarnas ögon.

Men vi vet inte vad de olika partigrupperingarna i EU-parlamentet står för och kan inte rösta bort dem om vi är missnöjda. Varför då rösta alls?

I själva verket är EU-parlamentet en demokratisk anomali som fått alltmera makt för att ta udden av den ihållande kritiken mot EU:s demokratiska underskott. Men dess arkitekter har inte lyckats och kommer inte att lyckas. Hela idén faller på sin egen orimlighet.

Istället för att mana svenskarna att rösta i EU-valet kunde demokratiminister Ohlsson verka för att EU-parlamentet skrotades eller i vart fall återgick till den diskussionsklubb den var en gång i tiden. Omvänt borde hon verka för att de nationella parlamenten gavs ökat inflytande i EU-arbetet. Det skulle öka det demokratiska inslaget i EU, spara pengar och inte sörjas av andra än parlamentarikerna själva som går miste om en välavlönad position.

Annonser

MOT DROTTNINGEN

mars 16, 2014

publicerad februari 2014 Sydsvenska Dagbladet

 

Till alliansens alla problem har en nytt dykt upp – underskotten i statsfinanserna. Större än på mycket lång tid enligt Magdalena Andersson, Socialdemokraternas ekonomisk politiske talesperson. I en debatt i SVT:s Agenda beskyllde hon därför regeringen för att köra Sveriges finanser i botten på samma sätt som för 20 år sedan.

Finansminister Borg försvarade sig med att i dåliga tider ska staten vara expansiv för att hjälpa ekonomin på traven. Underskotten är därför naturliga och inget att bekymra sig över.

Det har han rätt i. Särskilt som de svenska statsfinanserna är urstarka internationellt sett. Skuldkvoten ligger också på samma nivå nu som när regeringen tillträdde.

Men Magdalena Andersson har samtidigt rätt i att regeringen inte klarar målet om överskott i statsfinanserna. Det har regeringen faktiskt inte gjort på många år. Istället för ett överskott på 1 procent blir facit för regeringen snarare ett årligt underskott på 1 procent sedan den tillträdde.

Det är detta som ger regeringen problem. Ty den har starkt förknippats med ordning och reda och ansvar för statsfinanserna. Värnandet av överskottsmålet har varit så kompromisslöst att regeringen till och med valde att införa det i lag. Detta hände 2010. Att då inte kunna leverera det man lovat blir ett bekymmer rent politiskt.

Jag har undrat varför Socialdemokraterna inte spelat ut detta kort tidigare. Men inser nu varför. Politik är som schack. Det gäller att tänka flera steg framåt och att inte förivra sig. Att först slå ut de små pjäserna innan attacken mot kungen sätts in.

Översatt till politik handlar det om att börja med att ta kommandot över de  lättare frågorna. Debatten om arbetslösheten och den ekonomiska tryggheten vanns på ett tidigt stadium av Socialdemokraterna. Nu kan Socialdemokraterna också bocka av skolan och vinsterna i välfärden

Därefter följer de lite svårare frågorna. Dit räknas skatten. Den debatten vann Socialdemokraterna när Moderaterna lovade väljarna att inte sänka skatten mer.

Med det kan slutspelet börja. Det handlar om rikets finanser. Ty, för att vinna ett val måste partiet av väljarna uppfattas som bäst på att sköta ekonomin.

Möjligen får vi nu en förklaring till varför Socialdemokraterna väntat så länge med att attackera finansministern om underskotten i statsfinanserna. De ville vänta till dess att alliansregeringen var tillräckligt försvagad. Och lyckas Socialdemokraterna frammana bilden av en regering som för en oansvarig ekonomisk politik, faller drottningen. Kvar står kungen utan skydd och då ligger vägen öppen för en seger i höstens val.

Magdalena Andersson är inte grälsjuk. Hon gör bara sitt jobb: letar fel hos regeringen för att få den att framstå som oduglig. Sådan är politikens grå vardag.

Kommer det att fungera? Det återstår att se.

 


DEMOKRATI.nu

mars 16, 2014

publicerad januari 2014 i Sydsvenska Dagbladet

 

I årets elfte timme kallade demokratiministern Birgitta Ohlsson till presskonferens. Inte utan stolthet lät hon då meddela att regeringen, för första gången på 10 år, tagit fram en demokratiskrivelse till riksdagen.

Händelsen mottogs med en gäspning av media som om demokrati är en självklarhet. Ingeting kunde vara mera felaktigt. Demokratin måste ständigt utvecklas för att hålla takt med utvecklingen.

Därför är det välkommet att regeringen redogör för de utmaningar den ser framför sig på demokratiområdet: den ökande klyftan mellan väljarna och de valda, det minskade intresset hos väljarna att engagera sig, den bristande representativiteten i de valda församlingarna, det ökade våldet mot förtroendevalda m.m.

Men ett verkligt engagemang för demokratifrågan är svårt att finna i skrivelsen. Den är kort – drygt 100 sidor – och den mest långtgående åtgärden som regeringen aviserar är att tillsätta en demokratiutredning! Ett klassiskt sätt att avlägsna en besvärlig fråga från den politiska dagordningen.

Allvarligare är dock att regeringen undviker att ge sin syn på den riktigt svåra frågan: det demokratiska underskottet i EU. Det är väl känt och har diskuterats så länge unionen existerat. Inte minst inför genomförandet av Lissabonfördraget var detta en stor fråga i Bryssel.

För svensk del har medlemskapet inneburit riksdagen förlorat rejält med inflytande. Den statliga myndigheten SIEPS räknar med att drygt 1/3 av alla lagar som numera klubbas igenom i riksdagen har sitt ursprung i ett direktiv från EU. Och i den processen är riksdagen, liksom alla andra nationella parlament, helt bortkopplad.

Det går inte att befria sig från intrycket att skrivelsen mest ska ses som en läpparnas bekännelse eller varför inte som ännu ett sätt för moderaterna att påverka historiebeskrivningen.

I skrivelsens inledning slås nämligen fast att moderaternas föregångare -Allmänna valmansförbundet – ”fick en avgörande roll för att i riksdagen driva fram den reform som ledde till införandet av allmänn rösträtt för män 1909”.

Av det skulle man kunna tro att det är högern som mest energiskt av alla kämpade för demokratins införande i Sverige.

Så är det inte. Allmänna valmansförbundet bildades visserligen med anledning av de allt högljuddare kraven på allmän rösträtt men inte för att påskynda dess införande utan skydda sina egna intressen.

Dessa intressen var närmare bestämt en ändring av valsystemet från majoritetsval (vinnaren tar allt) till proportionella val. Med majoritetsval och allmän rösträtt skulle de konservativa krafterna försvinna från den politiska kartan. Det var inte svårt att räkna ut.

Så i valet mellan att stå fast vid sina föga demokratiska ideal och försvinna och att godta en utvidgad form av rösträtt och införandet av proportionella val, valde man det senare.

Egenintresset ljuger aldrig!

 


TACK FÖR MIG

mars 16, 2014

publicerad januari 2014

Min första krönika handlade om EU. Den avslutades med att jag förutsåg att en intressant politiskt utveckling som vi bara sett början på.

Blev jag sannspådd?

Det får man nog säga att jag blev.

Sedan januari 2012 har eliten i Bryssel drivit igenom en rad beslut som tidigare ansetts som fullständigt otänkbara. Vi har sålunda fått en finanspakt, en Tobin-skatt, ett första steg mot en fullskalig bankunion m.m.  Den europeiska centralbanken, ECB, har vidare genom operationer på marknaden gett omfattande finansiellt stöd till krisländerna i direkt strid mot Lissabonfördraget.

Detta har naturligtvis inte skett utan gnissel mellan medlemsländerna. Särskilt har sprickan mellan euroländerna och de övriga länderna vidgats.

I själva verket växer nu motståndet mot EU i alla medlemsländerna på ett närmast alarmerande sätt. Ofta kombineras det med en invandrarfientlig hållning. Så är fallet i två av EU:s grundarländer – Holland och Frankrike – men också i länder Finland, Ungern, Österrike, Grekland och Sverige!

Inom dessa grupperingar diskuteras nu också möjligheten att bilda en gemensam front inför valet till EU-parlamentet i maj.

Hur det blir med den saken vet vi ännu inte men besannas farhågorna kan dessa krafter mycket väl få verklig maktställning i EU-parlamentet och driva EU i en riktning som ingen tänkte sig när Lissabonfördraget klubbades igenom 2010. Det var nämligen då EU-parlamentet gavs en verklig maktställning för att göra EU mera demokratiskt!!

Det är inte förvånande att de politiska spänningarna i unionen ökat. Så blir det ofta i dåliga tider. Under 2012 och 2013 var tillväxten för hela EU noll. För euroländerna var den till och med negativ. Arbetslösheten har ökat snarare än minskat under samma period. För de värst drabbade länderna – Grekland och Spanien – överstiger den 20 procent vilket måste betraktas som ett totalt ekonomiskt sammanbrott.

Det som idag verkligen oroar beslutsfattarna  är utvecklingen i Frankrike. Tillväxten är noll, arbetslösheten ligger på 11 procent och statsskulden och budgetunderskotten befinner sig långt utanför det tillåtna. Frankrike får bara inte hamna i akuta ekonomiska svårigheter. Det klarar inte EU och inte heller euron. Man kan därför förmoda att Frankrike och president Hollande håller EU:s beslutsfattare och världens finansiella marknader i nervös väntan.

Vem hade kunnat förutspå detta för 10 år sedan när euron just kommit på plats och optimismen stod på topp? Då när de ansvariga politikerna trodde att EU skulle kunna ta upp kampen om det ekonomiska herraväldet med USA.

Så blev det inte. Det blev precis tvärtom. Men att sticka hål på den varböld som förgiftat hela samarbetet – euron – är det ingen som vågar. Alla vet att detta skulle skapa totalt kaos på de finansiella marknaderna med oöverskådliga konsekvenser som följd.

Fast å andra sidan är det nog alltfler som inser att det kan vara än värre att  klamra sig fast vid en konstruktion som inte visat kunna fungera. Sålunda har Storbritanniens premiärminister David Cameron lovat britterna en ny folkomröstning om medlemskapet 2017.

Precis som för två år sedan törs jag utlova att vi har en spännande ekonomisk och politisk utveckling framför oss. Jag törs också sätta en krona på att världen får stå ut med euron i vart fall 2 år till.

Men vad som händer därefter är skrivet i stjärnorna.

  

 

 

 

 


FRAMGÅNGENS ÖVERMOD

mars 16, 2014

publicerad december 2013

Så avslutades det politiska året med ett svidande nederlag för regeringen. Trots högt tonläge lyckades allianspartiernas företrädare inte baxa igenom hela budgeten i riksdagen. Oppositionen enades om att bryta ut en del i budgeten för att besluta om den separat. Det handlar som bekant om regeringens förslag att sänka statsskatten eller mera korrekt om att öka brytpunkten för uttaget av statlig skatt.

I kronor räknat är förslaget att betrakta som felräkningspengar – 3 miljarder kronor att jämföra med statens totala budget på drygt 800 miljarder. Men trots detta såg oppositionen förslaget som av avgörande betydelse för Sveriges framtid.

Fast oppositionens kritik mot förslaget och valet att forma en gemensam linje handlade mindre om sakfrågan som sådan och mera om att stärka det egna partiets makt.

Regeringen betraktade oppositionens tilltag närmast som en krigsförklaring och ett första steg att bringa de statsfinanserna i samma moras som var fallet för 20 år sedan. Mot detta försvarade sig oppositionen med att det var den som verkligen värnade statsfinanserna.

De turer som sedan följde uppfattades förmodligen av de flesta som obegripliga och en illustration av politik när den är som sämst. Själv tyckte jag förstås utifrån mina 8 år i riksdagen att det var riktigt spännande.

Slaget stod om tolkningen av budgetlagen. Den som läst den inser att den inte är solklar. Den moderate talmannen valde att tolka den på ett sätt – det som passade regeringen. Riksdagens majoritet gjorde en annan tolkning och körde några dagar senare över både talmannen och regeringen.

Men var det som hände verkligen ett grundskott som budgetlagen? Svaret är  nej. I själva verket var det bara en tidsfråga innan riksdagen skulle kasta av sig den tvångströja som införts med den. Och då särskilt den del som handlade om statens intäkter – skatterna.

Detta hade den fd kanslichefen för riksdagens skatteutskott – David Ask – varnat för redan 2004. I en skrift frågar han sig om budgetlagen verkligen håller stånd när en minoritetsregeringen lägger fram en budget som inte har stöd av riksdagens majoritet.

Skriften avslutas med den kärnfulla frågan om hur länge oppositionen ska acceptera en ordning där de inte får lov att använda sig av de parlamentariska redskap som ställts till dess förfogande: att reservera sig mot beslut. Detta särskilt som detta förbud inte har något stöd i grundlagen.

Regeringen tog uppenbarligen inte Asks farhågor på allvar. Istället för att i likhet med de S-regeringarna under Perssons ledarskap förankra budgeten hos andra partier för att uppnå majoritet – lutade den sig mot en budgetlag som var precis så löslig i konturen som Ask varnat för.

Höstens alla turer i riksdagen är en bra illustration av vad som händer när makthavare berusas av framgångar. Med en känsla av oövervinnerlighet slår de sig till ro och sänker garden. Detta drabbar förr eller senare drabbar alla makthavare. Det är då de politiska motståndarna slår till. 


HÖKARNA ELLER DUVORNA – vem har rätt

mars 16, 2014

publicerad december 2013

I Riksbankens direktion rasar  striden mellan hökarna och duvorna. Hökarna anförda av riksbankschefen Stefan Ingves, motsätter sig räntesänkningar med hänvisning till hushållens höga skuldsättning som hotar den finansiella stabiliteten.

Duvorna inspirerade av den fd vice riksbankschefen, Lars E O Svensson, driver den motsatta linjen. Riksbankens uppdrag att värna prisstabiliteten – inte den finansiella stabiliteten – och då inflationen ligger långt under den målnivå om 2 procents inflation som Riksdagen bestämt ska räntan sänkas. En räntesänkning sätter också, enligt duvornas bedömning, fart på ekonomin.  Ty med lägre räntor vill hushållen konsumera mer och företagen investera mer.

Till detta ska läggas den indirekta effekten som fungerar så att när räntan sänks försvagas kronkursen. Då blir det lättare för vår exportindustri att hävda sig i den globala konkurrensen.

Det ligger mycket i detta synsätt. Ekonomin går bevisligen på sparlåga och behöver all den stimulans den kan få. Men frågan är om företagen verkligen investerar mer om räntan sänks ytterligare. Förmodligen inte – räntan är ju redan rekordlåg och finns inga köpare hjälper inga räntesänkningar.

Så om räntan tjänat ut sin roll som ekonomiskt politiskt styrmedel varför då sänka den ytterligare och med det riskera att skuldsättningen antar nivåer som hotar den finansiella stabiliteten? Ungefär så resonerar hökarna.

Och det är helt rätt att hushållens skuldsättning ligger på en mycket högre än tidigare. Men samma statistik visar att det är de ekonomiskt starkaste hushållen som svarar för merparten av skulderna. Då det är sannolikt att denna grupp klarar även stora räntehöjningar utan att bli ekonomiskt pressade utgör hushållens skulder i grunden inte något hot mot den finansiella stabiliteten.

Men det är läget som det är just nu. Vad som händer om räntan sänks ytterligare vet vi inte. Kommer det att trigga igång skuldsättningen hos också de ekonomiskt svaga hushållen? I så fall kan läget bli mycket besvärligt när räntan återgår till normala nivåer. Vad överskuldsättning kan föra med sig lärde vi oss av vår kris på 1990-talet. Där vill vi inte hamna igen.

Vem har då rätt? Vad säger vetenskapen?

Dessvärre erbjuder den inte mycket till hjälp. Nationalekonomin kan nämligen inte jämföras med exempelvis fysiken. I fysiken kan experiment upprepas under identiska villkor och med dess hjälp kan säkra samband med många decimalers noggrannhet fastställas. Men i nationalekonomin är upprepade experiment en omöjlighet – där kan bara ett enda utfall observeras – det som verkligen inträffade. Varje beräkning av den effekt en åtgärd kan föra med sig, exempelvis en räntesänkning, måste baseras på antaganden om orsakssamband, beteendemönster och inte minst om framtiden.  För det räcker inte alla begåvningar i världen – då behövs  också den kristallkula som inte finns.

Så på frågan om vem som har rätt – hökarna eller duvorna – är svaret: vi vet inte. Det får framtidens forskare reda ut. Men själv är jag beredd att sätta en slant på Ingves.


VID VÄGS ÄNDE

mars 16, 2014

publicerad november 2013

Nyligen överraskade den Europeiska Centralbanken med att sänka styrräntan  från 0,5  till 0,25 procent.  Fortsatt svag ekonomisk utveckling löd förklaringen från centralbankschefen Mario Draghi.

Sänkningen är dramatisk av två skäl. Den signalerar för det första att några ”gröna skott” inte längre är synliga på de späda ekonomiska kvistarna: att förhoppningen om en vändning i kojunkturen än en gång kommit på skam.

För det andra är nu teknokraternas arsenal av vapen att bekämpa den ekonomiska krisen i princip uttömda. Den kvarting ner till noll som återstår av räntesänkningar spelar ingen roll för vare sig produktion eller sysselsättning.

Med det har krisbekämpningen hamnat i politikernas knän och då blir den mycket svårare: det är nu solidariteten mellan medlemsländerna sätts på prov. Inte minst är Tysklands agerande centralt för utfallet.

Att Tyskland är viktigt för EU  är väl känt. Men hur viktigt det är glömmer vi ofta bort i Sverige. Men det gör man inte i länderna söder om Östersjön. I ett tal som den polske utrikesministern, Radek Sikorski, höll för nästan exakt 2 år i Berlin uppmanades de tyska ledarna ”att erkänna att Tyskland är det land som mest gynnas  mest av de nuvarande arrangemangen och därmed har det största ansvaret att göra dem uthålliga.” 

Samtidigt påminde Sikorski åhörarna om att Tyskland inte är ett oskyldigt offer utan också brutit mot de regler som ställdes upp inför eurons införande och därför, underförstått, borde iaktta en viss ödmjukhet i reformarbetet.

Tyskland har enligt Sikorski blivit EU:s oumbärliga land. Tyskland får inte  misslyckas med att leda EU. Inte dominera reformarbetet utan leda. Givet att Polen inkluderas i det tyska beslutsfattande kommer Polen att stödja det.

I slutet av talet blir orden mera ödesmättade. Sålunda slår Sikorski fast att det största säkerhetspolitiska hotet Polen (och Europa) står inför inte är terrorism, talibaner, tyska tanks eller ryska missiler utan eurons kollaps.

Anförandet avslutades med att han ”fruktade tysk makt mindre än tysk inaktivitet!”

Ett häpnadsväckande uttalande av en man från ett land som mer än de flesta andra utsatts för tyska övergrepp.

Sedan talet hölls har en del gjorts för att dämpa krisen. Finanspakten har införts så också en rad andra lagstiftningsakter. Men de verkligt genomgripande åtgärderna – de som handlar om omfattande skuldavskrivningar finansierade av skattebetalarna – har uteblivit. Så långt sträcker sig inte den politiska viljan.

Tyskarnas ovilja att ta på sig ledartröjan är fortsatt tydlig. Förklaringen är inrikespolitisk. Fokus handlar för närvarande mest om regeringsmakten och inte om EU:s framtid. Därtill är deras mäktiga författningsdomstol en bromskloss. Viktigast av allt är ändå det missnöje mot EU som växer sig allt starkare också i Tyskland.

Tiden börjar bli knapp. Den uppmaning till handling som Sikorski gav uttryck för är fortfarande aktuell men mer avlägsen än någonsin att infrias. Med räntevapnet satt ur spel, sätts istället demokratin på verkliga prov. Det är dags för EU att bekänna färg.