HÅRT I DEN POLITISKA TOPPEN, publicerad den 28 april

april 28, 2012

Att det är hårt i politiken fick nyligen två ledande företrädare för moderaterna nyligen erfara. Ty på kort tid tvingades både försvarsminister Sten Tolgfors (M) och moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten att lämna sina politiska befattningar, mer eller mindre mot sin vilja.

 

Att personer får lämna sina uppdrag är i sig inget ovanligt. Det händer varje dag i alla organisationer.

 

Utanför det politiska livet sker det ofta på ett diskret sätt – en förflyttning snett upp till vänster och så går livet vidare som vanligt. Bara de närmast berörda noterar det.

 

Men i politiken sker det under stor massmedial bevakning. Presskonferenser tillkallas och de som petas hängs ut till allmänt beskådande. Personernas förtjänster och tillkortakommanden ventileras öppet i media men mest är det bristerna som avhandlas.

 

Sällan faller skuggan över den som en gång utnämnt dessa personer.  Har han/hon gjort en sådan analys av den tilltänkta kandidatens meriter och förmågor som normalt krävs? Om detta talas det aldrig.

 

Rekryterarnas ansvar – eller rättare sagt brist på detta – förtjänar större uppmärksamhet. Hur kunde Berit Andnor, som ordförande för socialdemokraternas valberedning, undkomma kritik för förslaget att utse Håkan Juholt till ny partiledare? Juholt må ha många förtjänster men det stod tidigt klart att han var flera nummer för liten för detta uppdrag. Och för detta fick han ensam löpa gatlopp i media.

 

Det är ingen slump att kritiken inte når hela vägen upp. Ingen vill stöta sig med makten – inte heller media. Och att självrannsakan uteblir internt beror inte bara på att ledaren till varje pris skall skyddas utan också på att klimatet inom partierna ofta är lika hård som den mellan dem.

 

Av en riksdagskollega fick jag en gång frågan om jag kunde komparera ordet fiende. Mitt svar var förstås nej, ty det går inte att böja ett substantiv. Fel, fel menade ledamoten, det går visst:

 

Fiende, dödsfiende, partikamrat!

 

Detta är inte bara en rolig anekdot utan säger en hel del om den miljö som politiker vistas i. Det finns alltid någon som vill åt den andres plats. Feltramp och misstag ses inte som något som kan hända vem som helst utan som en signal till att manövrera ut kamraten. Vilket också brukar ske.

 

Sten Tolgfors lyckades inte försvara den dubbelmoral som gäller för svensk vapenexport och som sanktionerats av både de socialdemokratiska och de moderata statsministrarna. Det blev hans fall.

 

Och Sofia Arkelsten lyckades inte energiskt kommunicera den politik som moderaterna i allt högre grad saknar. Det blev hennes fall. Men mig veterligen är det inte partisekreteraren som formar partiets politik utan partiledaren.

 

Tänk om det skrevs mer om ledarnas ansvar för sina utnämningar och mindre om de normala brister som finns hos alla – även de utvalda medarbetarna.    

Annonser

MER ÖPPENHET TACK, publicerad den 14 april

april 28, 2012

I en nyutkommen bok av TV4 journalisten Anders Pihlblad– Ett partis fall och uppgång – avslöjas hur Moderaterna  efter valförlusten 2002 mottog mycket stora donationer från anonyma bidragsgivare. Det var inte ovanligt med 6-siffriga belopp enligt den förre partisekreteraren Sven-Otto Littorin.

 

Dessa gåvor – helt okända för oss riksdagsledamöter – var förmodligen viktiga för den moderata omdaningen och kanske avgörande för valframgången 2006. Men det hjälper inte. Ett system som tillåter att donationer kan hållas hemliga är inte förenligt med en öppen demokrati. Det undergräver förtroendet och skapar osäkerhet om vilka krafter det är som egentligen styr och i vems intressen de valda ledamöterna agerar.

 

Moderaterna har tyvärr varit det parti som starkast motsatt sig en öppen redovisning med argumentet att det vore att inkräkta på vars och ens rätt att hålla sina politiska sympatier hemliga. En viss islossning kunde dock skönjas förra året då partiet meddelade efter tryck utifrån att man kunde tänka sig att införa öppenhet.

 

Men inget har ännu hänt.

 

Moderaternas motstånd är svårbegripligt särskilt som partiet gör anspråk på att kalla sig samhällsbärande. Inte minst som Sverige är det land i den utvecklade delen av världen som har de lägst ställda kraven på ekonomisk öppenhet. Detta framkommer i den internationella demokratiorganisationen IDEA:s granskning och som årligen redovisas i deras publikationer.

 

Mest transparent är USA, men även forna sovjetrepubliker som Bulgarien, Estland, Lettland, Polen och Rumänien har infört formellt hårda krav. Det skall nu inte tolkas såsom att efterlevnaden också är hög. Men den formella behandlingen tyder på att det där finns en medvetenhet om betydelsen av transparens i det politiska systemet. 

 

Den svenska slappheten är ett direkt underbetyg och kan inte förklaras på annat sätt än av den gräddfil som de politiska partierna har skapat för den egna verksamheten.

 

Det är hög tid att införa regler som tvingar partierna att öppet redovisa sin ekonomi. Och denna öppenhet måste gälla inte bara de medel som tas emot från privata bidragsgivare utan också de som partierna får från skattekollektivet.

 

Och det är inga små pengar det handlar om. Årligen mottar riksdagspartierna nästan ½ miljard den vägen – pengar som går rakt in i partikassorna utan krav på redovisning. Väl att märka, detta gäller också de medel som betalas för att stödja riksdagsledamöterna i deras uppdrag. Hur används dessa? Om det vet bara en liten politisk elit i kretsen runt partiledaren och någon vilja att berätta hur de används finns inte.

 

Vad är det man är rädd för? Varför inte rensa ut denna unkna kultur av slutenhet och införa samma ordning som i resten av världen? Att så sker är viktigt inte bara för partiernas trovärdighet utan även för demokratin som sådan.


MATCH IGEN, publicerad den 28 februari

april 28, 2012

Med en 20-procentig ökning av väljarstödet verkar utnämningen av Stefan Löfvén till ny Socialdemokratisk partiledare ha varit ett lyckokast.

 

Också Löfvéns val av skuggkabinett har lovordats. Detta gäller särskilt den nya ekonomisk politiska talespersonen – Magdalena Andersson – som välutbildad och med många års erfarenhet från kanslihuset tros kunna ge finansminister Borg ordentligt motstånd i de ekonomiska debatterna.

 

Valet av Löfvén och Andersson väcker dock frågor som rör vid kärnan i den svenska demokratin – Riksdagen. Det är genom att välja representanter till Riksdagen som väljarnas önskemål kan förverkligas. Så är det tänkt!   

 

Men vare sig Stefan Löfvén eller Magdalena Andersson har en plats i Riksdagen. Ingen av dem har ens tidigare erfarenhet som folkvald. Löfvén har visserligen en bakgrund som förtroendevald fackföreningsordförande, men Anderssons har ”bara” verkat som tjänsteman.

 

Detta har uppmärksammats av media men inte uppfattats som något problem. Snarare har det setts som ett naturligt sätt att locka de bästa krafterna till politiken och jämförts med Moderaternas rekrytering av Anders Borg till partiets chefekonom och kanslichef 2003.

 

Det må så vara att media inte uppfattar det som en stor sak att Socialdemokraterna hämtar sina två viktigaste företrädare utanför kretsen folkvalda, men jag ser det annorlunda. För mig är det ännu en bekräftelse på att Riksdagens allt svagare ställning som politisk maktfaktor.

 

Att politiska utspel görs på tidningarnas debattsidor och debatterna förs i TV:s morgonsoffor och inte från riksdagens talarstol har vi vetat sedan länge. Men vad betyder det för Riksdagens ställning när de bästa politiska krafterna inte finns bland de valda ledamöterna Och vad betyder det för vår syn på de folkvalda när det är lättare att göra politisk karriär av att ha arbetat som politisk tjänsteman än ha verkat ute bland ”vanligt” folk?

 

För gränsen mellan folkvald och politisk tjänsteman har suddats ut. Det märks inte minst av att partierna har delar av sina partikanslier lokaliserade till Riksdagen. De anställda tjänstemännen har därmed tillgång till alla de faciliteter som finns i riksdagen och kan fritt röra sig i riksdagens lokaler med två undantag för utskottsmötena och kammarens talarstol, som båda är förbehållna riksdagsledamöterna. 

 

Inget hindrar alltså Löfvén och Andersson från att befinna sig i kammaren och där följa debatterna – låt vara bara från åskådarplats. Denna påtvingade passivitet spelar förmodligen ingen större roll ur medial synvinkel, ty alla vet att 30 sekunder framför TV-kamerorna på bästa tid ger mycket större genomslag än 30 minuter i riksdagens talarstol.

 

Och vad bryr sig media om Riksdagens tilltagande marginalisering? Det är dramatiken i den politiska kraftmätningen media vill ha. Och den kan Löfvén och Andersson bidra med. 


MATCH IGEN, publicerad den 28 februari

april 28, 2012

Med en 20-procentig ökning av väljarstödet verkar utnämningen av Stefan Löfvén till ny Socialdemokratisk partiledare ha varit ett lyckokast.

 

Också Löfvéns val av skuggkabinett har lovordats. Detta gäller särskilt den nya ekonomisk politiska talespersonen – Magdalena Andersson – som välutbildad och med många års erfarenhet från kanslihuset tros kunna ge finansminister Borg ordentligt motstånd i de ekonomiska debatterna.

 

Valet av Löfvén och Andersson väcker dock frågor som rör vid kärnan i den svenska demokratin – Riksdagen. Det är genom att välja representanter till Riksdagen som väljarnas önskemål kan förverkligas. Så är det tänkt!   

 

Men vare sig Stefan Löfvén eller Magdalena Andersson har en plats i Riksdagen. Ingen av dem har ens tidigare erfarenhet som folkvald. Löfvén har visserligen en bakgrund som förtroendevald fackföreningsordförande, men Anderssons har ”bara” verkat som tjänsteman.

 

Detta har uppmärksammats av media men inte uppfattats som något problem. Snarare har det setts som ett naturligt sätt att locka de bästa krafterna till politiken och jämförts med Moderaternas rekrytering av Anders Borg till partiets chefekonom och kanslichef 2003.

 

Det må så vara att media inte uppfattar det som en stor sak att Socialdemokraterna hämtar sina två viktigaste företrädare utanför kretsen folkvalda, men jag ser det annorlunda. För mig är det ännu en bekräftelse på att Riksdagens allt svagare ställning som politisk maktfaktor.

 

Att politiska utspel görs på tidningarnas debattsidor och debatterna förs i TV:s morgonsoffor och inte från riksdagens talarstol har vi vetat sedan länge. Men vad betyder det för Riksdagens ställning när de bästa politiska krafterna inte finns bland de valda ledamöterna Och vad betyder det för vår syn på de folkvalda när det är lättare att göra politisk karriär av att ha arbetat som politisk tjänsteman än ha verkat ute bland ”vanligt” folk?

 

För gränsen mellan folkvald och politisk tjänsteman har suddats ut. Det märks inte minst av att partierna har delar av sina partikanslier lokaliserade till Riksdagen. De anställda tjänstemännen har därmed tillgång till alla de faciliteter som finns i riksdagen och kan fritt röra sig i riksdagens lokaler med två undantag för utskottsmötena och kammarens talarstol, som båda är förbehållna riksdagsledamöterna. 

 

Inget hindrar alltså Löfvén och Andersson från att befinna sig i kammaren och där följa debatterna – låt vara bara från åskådarplats. Denna påtvingade passivitet spelar förmodligen ingen större roll ur medial synvinkel, ty alla vet att 30 sekunder framför TV-kamerorna på bästa tid ger mycket större genomslag än 30 minuter i riksdagens talarstol.

 

Och vad bryr sig media om Riksdagens tilltagande marginalisering? Det är dramatiken i den politiska kraftmätningen media vill ha. Och den kan Löfvén och Andersson bidra med. 


Politikens kris eller inte kapitalismens? publicerad den 14 februari

april 28, 2012

Kapitalismen är i kris! Det var tydligaste budskapet från årets möte med Världsekonomiskt Forum i Schweiz. Vi behöver en mänskligare kapitalism med företag som tänker mer på samhället och mindre på vinst.

 

Men den kritiken är knappast berättigad. Företagen verkar inom ramen för de lagar och regler som politikerna beslutat om. Dessa regler gäller på nationell nivå, ibland på EU-nivå men nästan aldrig på internationell nivå. Det är där problemet ligger.

 

Ty i den globaliserade värld vi befinner oss i, flyttar tillverkning utomlands om de inhemska reglerna leder till ett för högt kostnadsläge. Den företagsledning som inte handlar efter detta riskerar att bli stämd, ty enligt aktiebolagslagen har ledningen som uppgift enbart att bereda ägarna vinst. Det hindrar förstås inte från att enskilda bolag ibland tar hänsyn till det omgivande samhället, men då bara om det ökar företagets vinst.

 

Detta är globaliseringens baksida och dess konsekvenser har blivit allt tydligare: arbetslösheten och nyfattigdomen brer ut sig och de miljömässiga påfrestningar ökar. Politikerna skyller på marknaden och uppmanar företagen att ta ett större samhällsansvar.

 

Hur det skall gå till ger politikerna inget svar på vilket inte är att förvåna sig över. Den som borrar djupare i frågan finner nämligen att krav på samhällsansvar från företagens sida skulle kräva så långtgående förändringar av aktiebolagslagen att den inte längre skulle fungera. Utan att klarlägga vad som menas med samhällsnytta och vad skall väga tyngst – vinst till ägarna eller hänsyn till samhället – hamnar vi i ett moras av godtycke.

 

Att rikta blickfånget mot företagen förskjuter också fokus från det saken egentligen handlar om – politikernas oförmågan att besluta om tydliga regler för företagens handlande – till en fråga om enskilda företageras moral.

 

Ty oavsett hur man ser på saken är det politikerna som bestämmer spelreglerna. Men viljan att använda sig av dessa maktmedel för att genomdriva regler på global nivå som leder utvecklingen i rätt riktning vad gäller exempelvis arbetsvillkoren, har hittills vara svag.

 

Man har avstått från att skicka det tydliga budskapet till de politiska ledarna i de länder som vill delta i det internationella handelsutbytet att om de inte respekterar de värden, som är en förutsättning för mänskligheten, är de inte välkomna in i det globala samarbetet.

 

Kanske har poltikerna avstått från detta för att de i grunden inte bryr sig om dessa frågor. Kanske av rädsla för den kritik ett sådant budskap skulle väcka – protektionism. Men den som tycker att gemensammma regler för ett gott uppförande är samma sak som protektionism måste då förklara hur världen blir bättre när varor från undermåliga produktionsmiljöer tillåts konkurrera ut de som framställts på ett mera hållbart sätt.

 

Istället för kraftfull handling och ett erkännande av det egna ansvaret präglas politiken av ett allt högljuddare moraliserande om företagens agerande. Frågan är därför om det vi ser idag inte är mer av en politisk kris än en kapitalsmens.


Rätt till föräldrarskap? publicerad den 13 mars

april 24, 2012

Inom kort kommer riksdagen att rösta ja till ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning. Till det säger jag bara – NEJ! Inte för att jag missunnar just ensamstående kvinnnor att bli mödrar. Mitt nej gäller alla kvinnor, också de som lever tillsammans med någon annan person – oavsett om det är en av samma kön eller motsatt.

 

Mitt nej beror heller inte på att det skulle vara omoraliskt att bli befruktad på konstgjord väg. Varje kvinna har rätt att leva det liv hon själv vill.

 

Mitt nej hänger samman med min syn på vad staten skall göra och vad den inte skall göra. Om det kan vi ha många uppfattningar. Men alla kan nog enas om att försvar, rättsväsende, polis, infrastruktur, utbildning och sjukvård tillhör statens uppgifter.

 

Lika säker är jag på att de flesta av oss inte tycker att det är en uppgift för staten att finansiera enskildas val av livsstil. Här spelar det ingen roll om det rör om bröstförstoring eller en myckenhet av fritid.

 

Därmed faller grunden för att lagreglera ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning, ty det vore att finansiera hennes val av livsstil. Med det faller också grunden för att ge denna rättighet till lesbiska par. Också deras barnlöshet är frivillig.

 

Vad gäller heterosexuella par är det lite svårare. Barnlösheten kan vara ett livsstilsval: barn först efter en avklarad karriär vid så där 40-årsåldern. Men då kan det vara för sent. Fertiliteten hos kvinnor faller brant efter fyllda 30. Det vet alla.

 

För andra par har barnlösheten biologiska orsaker. Då räcker det inte att hänvisa till livsstilval för att neka dessa rätt till assisterad befruktning på allmänna sjukhus. Här måste andra argument till.

 

Mest naturligt är att koppla dem till de mänskliga rättigheterna. Är det då en mänsklig rättighet att bli förälder? Nej, inte enligt den konvention för mänskliga rättigheter – Europakonventionens – som 1994 infördes i Svensk lag och som EU-samarbetet bygger på.  Däremot är det enligt samma konvention en mänsklig rättighet att få ingå äktenskap och bilda familj.

 

Konsekvensen av detta synsätt är att staten inte har någon skyldighet att med vare sig lagar eller skattemedel ombesörja någons rätt att bli förälder!

 

Detta är nu inte samma sak som att förbjuda assisterad befruktning. Tvärtom, när tekniken och efterfrågan finns går den inte att stoppa. Det vore bara dumt att ens försöka. Men den får då ske på privata kliniker och med privata pengar. Allt annat vore orimligt ty det skulle leda till att annan vård eller andra offentliga satsningar trängdes undan eller till en höjning av skatterna.

 

Men skulle det inte innebära att vi får samma ordning som i Danmark? Där inte bara kostar det, barnen har därtill ingen rätt att få reda på namnet på donatorn.  Kanske blir det så. Det får donatorn bestämma. Och jag kan inte se att det skulle vara något fel i att ge donatorn denna rätt.

 


VÅRDNADSBIDRAGET PÅ ARBETSLINJENS ALTARE publicerad den 30 jan

april 24, 2012

I skuggan av maktkampen i det stora partiet utkämpades en väl så bitter kamp i riksdagens minsta parti – Kristdemokraterna. Till sin dramaturgi stod den inte långt efter Socialdemokraternas – fast inte lika välregisserad.  

 

Utgången blev den väntade. Utmanaren Mats Odell lyckades inte störta den sittande ledaren. Mats Odells framtid hos KD måste därför bedömas vara mycket osäker.

 

För en utomstående är därför hans vilja att utmana en sittande ledare svårförståelig. Detta särskilt som de båda kombattanterna tycks ha ungefär samma uppfattning i de för partiet viktiga frågorna.  Så vad handlar då kampen om.

 

Det är inte gott att veta, men för den som försöker lyssna noga efter vad som sägs, verkar oenigheten handla om KD:s anpasslighet till Moderaterna. Hur länge skall KD vika ner sig i även de för partiet viktiga frågorna för att få vara kvar i regeringen är den outtalade frågan.

 

På den punkten har Mats Odell varit tydligast. KD måste ta mera plats i debatten har han hävdat vilket inte tolkas på annat sätt än att han som ledare skulle vara beredd att låta KD lämna regeringen om KD inte får sina frågor tillgodosedda.

 

Göran Hägglunds ambition må ha varit att vara tuff och tydlig i sin kommunikation. Men han kan knappast sägas ha lyckats så väl med den uppgiften. Kanske beror det på att han drabbats av det som händer alla små partier som ingår regeringssamarbete med ett stort parti. Hänsyn till verkligheten och det dagliga arbetet i kanslihuset tvingar dem att kompromissa bort sin egenart och tona ner de ideologiska övertonerna.

 

Det räcker nog inte för att förklara den öppna maktstriden. För att finna den utlösande faktorn får man gå några år tillbaka i tiden då Göran Hägglund inför ett häpet parti proklamerade att vårdnadsbidraget skulle skrotas. Det budskapet skakade partiet i dess grundvalar.

 

Familjepolitiken är förmodligen KD:s viktigaste profilfråga. I den spelar rätten att själv få bestämma hur den egna avkomman skall tas om hand en central roll. Utan ett vårdnadsbidrag saknas de ekonomiska förutsättningarna för att en av föräldrarna skall kunna stanna hemma och ta hand om barnen. 

 

Men vårdnadsbidraget har länge ett omstritt förslag också inom alliansen. Inte minst folkpartiet har kritiserat det för att det höll kvinnorna kvar i hemmet och därmed gick emot alla jämställdhetssträvanden.

 

Moderaterna gav dock idén tidigare sitt stöd. Fram till dess att arbetslinjen segrade som politiskt koncept. Ty hur kunde man förklara att alla även sjuka skulle förmås att arbeta genom att strama upp i ersättningssystemen och samtidigt betala ut bidrag till unga friska föräldrar för att de skulle stanna hemma och ta hand om sina barn.

 

Det mesta pekar på att Hägglund av de övriga allianspartierna tvingades att ge upp denna position. Vårdnadsbidraget offrades på arbetslinjens altare.

 

Men då vaknade missnöjet i hans eget parti något som höll på att bli hans fall. Den första krisen red han ut, men förmår han inte ändra partiets framtoning kommer han knappast att klara nästa.