FÖR TIDIGT ATT ROPA HEJ

februari 17, 2013

publicerad den 13 februari

Nöjt meddelade EU:s stats- och regeringschefer att de efter 26 timmars förhandlingar kommit överens om EU:s budget. Men det innebär inte att frågan är avgjord – bara att första halvlek är vunnen. Nu återstår den andra vars utgång är totalt oviss. Med de nya regler som gäller sedan 2009, skall nämligen budgeten också godkännas av EU-parlamentet.

 Bakgrunden är följande. För 10 år sedan, när EU stod på toppen av sin förmåga, drabbades medlemstaternas ledare av hybris. Stärkta av att alla kurvor pekade rätt – införandet av euron som gemensam valuta hade klarats av med glans, 10 länder stod i kö för att bli nya medlemmar och alltfler drog nytta av den fria rörligheten som den inre marknaden erbjöd – kallade ledarna till ett konvent. Dess uppgift var att arbeta fram en konstitution för EU som skulle göra EU både mera demokratiskt och mera effektivt.

Ett år fick konventet på sig för att klara uppgiften och på utsatt tid levererades ett förslag till konstitution för EU. Några gränser för vad unionen skulle åstadkomma framöver verkade inte finnas hos konventets 105 delegater. Sålunda presenterades inte bara förslag på nya beslutsformer utan även på gemensam flagga och nationalsång.

Efter det att stats- och regeringscheferna antagit förslaget skickades det ut till medlemsländerna för deras godkännande. Och det är möjligen nu som övermodet firade sina största triumfer. Ty man lät folket bestämma om konstitutionen. Det skulle man inte ha gjort, ty de sa ett kraftfullt nej. 

Efter det lades förslaget på is ett år för att ge tid åt reflektion. Så mycket reflektion blev det nog inte för när konstitutionen återuppstod ett år senare var det i stort sett identiskt med det förslag som röstats ner tidigare. Bara namnet var nytt – Lissabonfördraget.

Denna gång tog ledarna det säkra före det osäkra och lät parlamenten – inte väljarna – godkänna det. Vilket de också gjorde utan mer hörbara protester.

Det är här embryot till de budgetsvårigheter vi nu ser ligger. Ty med det nya fördraget fick EU-parlamentet mer att säga till om. Bland annat skulle det få vara med och bestämma budgeten.

Att öka EU-parlamentets makt var ett sätt att få tyst på alla de som kritiserat EU för sitt demokratiska underskott. Men det är en vansklig väg ur beslutssynpunkt för EU-parlamentet består inte av lika lydiga knapptryckare som exempelvis den svenska riksdagen.

Faktum är att vi redan fått bevis på att det kommer bli stökigt. Ty knappt hade stats- och regeringscheferna gett budgeten sin välsignelse förrän EU-parlamentets talman, Martin Schulz, gjorde tummen ner för den. Han förutspådde därtill att omröstningen skulle bli hemlig med argumentet att parlamentarikerna inte skall riskera repressalier från sina respektive regeringschefer på hemmaplan om de röstar ”fel”. Hemlig omröstning är dynamit i sammanhanget. Vad som helst kan hända. Så än är det för tidigt att ropa hej!

Annonser

ANDEN UR FLASKAN

februari 3, 2013

publicerad den 30 januari 2013

 

För en vecka sedan höll Englands premiärminister David Cameron sitt sedan länge aviserade tal om EU – efterlängtat av många men fruktat av fler. Vältaligt slår han fast att England vill omförhandla sitt EU-medlemskap för att därefter låta de engelska väljarna få säga sin mening om det i en folkomröstning. Hans argument för detta är att de demokratiska strukturerna i EU är lövtunna och att det är hög tid att få till stånd en verklig folklig förankring av den utveckling som EU nu slagit in på.

Camerons tal sände en chockvåg genom hela EU och reaktionen blev därefter. Genomgående nedsättande eller öppet kritiska kommentarer. EU:s mäktigaste person – Angela Merkel – valde till och med att ta till det mest utstuderade maktmedlet av alla: tystnad. Ty när hon framträdde på Davosmötet strax efter Cameron valde hon att inte ens kommentera Camerons utspel.

Det må så vara att Camerons tal hölls främst med de egna väljarna för blicken men det hindrar inte från att han i sak har rätt. Eliten i Brysel har under lång tid roffat åt sig makt på medlemsstaternas bekostnad. Med den ekonomiska krisen som alibi och med hjälp av det mödosamt beslutade Lissabonfördraget har denna maktöverföring också accelererat under senare år. Beslut har klubbats igenom som tidigare var helt otänkbara och som går utöver vad som fördraget tillåter. Ledande politiker, som kommissionens ordförande José Manuel Barosso och den fd tyske toppolitikern Joschka Fischer, talar nu också öppet om behovet av att omvandla EU till en politisk union.

Allt detta har skett utan att medborgarna någon gång tillfrågats.

 Missnöjet med EU har också sina rötter i de konsekvenser som den förda EU- politiken har för välstånd och ekonomiska framgång.  Eller snarare dess motsats. Ty alltfler skyller den snabbt stigande arbetslösheten på EU:s krisbekämpning som uppfattas mer ta sikte på att skydda tyska och franska banker och mindre på att ta EU ur den ekonomiska stagnationen.

 Missnöjet finns också hos långt fler än konservativa britter – den finns i alla länder och i alla väljargrupper. Men det har haft svårt att samla sig och därför inte blivit en politisk kraft. Tills nu  – då EU-kritikerna fick ordentligt med näring av Camerons utspel.

 Det är ännu för tidigt att uttala sig om vad detta konkret kommer att innebära. Men på hemmaplan har vi redan fått en indikation på vad som komma kan.

 På KD:s kommundagar som gick av stapeln i helgen uttryckte nämligen dess partiledare Göran Hägglund sympati för Camerons krav på ett mindre EU. Den spontana tolkningen av det är att KD  tänker fånga upp de svenska EU-kritiska rösterna. Fullt begripligt – inte minst för ett parti som balanserar på 4-procentsspärren och som behöver en fråga som lockar nya väljare – men samtidigt utmanande då detta synsätt befinner sig rak kollisionskurs mot den linje som drivs av M och FP.

 Men oavsett om KD väljer att exploatera EU-kritiken eller ej kan vi vara säker på en sak. Camerons utspel har ritat om den politiska kartan och vi har bara sett början på en intressant utveckling.


BLIR CENTERN ETT OFFER FÖR UNGDOMSKULTEN?

februari 3, 2013

publicerad den 16 januari 2013

 

Det minsta man kan säga om Centerns förslag till idéprogram är att det har skapat debatt. Men den har mer handlat om Annie Lööf och om hon överlever som partiledare än om de konkreta förslagen.    

Den för mig mer intressanta frågan gäller dock hur Sveriges, vissa säger Europas, rikaste parti kunnat klanta till det så för sig. Centern borde ju ha råd att hålla sig med alla de experter som partiet behöver för att kunna navigera rätt i den politiska terrängen. Så vad sa de till Centerns ledning?

Beskrev de att det är en himmelsvid skillnad mellan vad som omfamnas av (ny)liberala kretsar i näringslivsstödda tankesmedjor och vad som gillas av väljarna? Berättade de att dessa idéer prövades så sent som 2002 när Moderaterna gick till val på budskapet mera frihet och mindre stat med känt resultat. Moderaterna gjorde sitt sämsta val på decennier.

Förklarade de för ledningen att om ett parti vill framstå som ett seriöst, valbart för en bredare grupp, får de framåtblickande idéerna gärna uppfattas som djärva men inte som stolliga. 

Tog i så fall partiledningen till sig dessa synpunkter? Jag tvivlar på det för då skulle den inte ha presentera detta hafsiga dokument i avsaknad av allt vad konkretion och konsekvensanalyser heter. Hade det varit en produkt från CUF hade det kunnat ursäktas som utslag av ungdomligt oförstånd.

Kanske är det just ungdomligt oförstånd som är förklaringen till dikeskörningen. Annie Lööf är utan tvekan begåvad, ambitiös och motiverad. Men hon saknar erfarenhet av livet utanför politiken och erfarenhet av livet självt. Vad annat kan man begära av en person som redan vid 28 års ålder väljs till ledare för ett av regeringspartierna?

Men vilket ansvar har Annie Lööf för dokumentet? Det är ju inte hon som tagit fram det. Det må så vara, men hon har tillsatt gruppen och jag tar det för självklart att hon känt till och godkänt dess innehåll innan programmet släpptes. Ty i politiken är det närmast en ”dödssynd” att inte förankra uppåt de utspel man har för avsikt att göra.

Dokumentet bygger därtill på många av de idéer som Annie Lööf energiskt drev som riksdagsman. Först när kritiken nådde orkanstyrka tog hon avstånd från dem med argumentet – ungdomligt oförstånd.

I Sverige härskar ungdomskulten. En kult där ungdomlig energi ses som det enda eftersträvansvärda och de äldres erfarenheter och rutin mest som en belastning.

Men vi som har några år på nacken vet bättre. Av livets törnar har vi lärt oss att uppgifter ibland är mycket svårare än vad vi i ungdomligt oförstånd trodde och ibland mycket lättare än vad vi i ungdomligt oförstånd befarade. Inte minst har livet lärt oss att det är klokt att lyssna till andra och visa respekt för deras erfarenheter.

Var det ungdomskulten som Centern föll offer för när Maud Olofsson skulle ersättas? Men partiet glömde då att ungdomlig energi måste tyglas av den äldres erfarenheter för att inte oförstånd och övermod skall ta överhanden. Det kan ha blivit partiets svanesång.


INVESTERA FÖR FRAMTIDEN

februari 3, 2013

publicerad 2 jan 2013

Så slutade 2012 i moll. De förhoppningar som regeringen ställt på en ekonomisk vändning kom på skam. Strax före jul kallade finansministern till presskonferens och hans budskap slog ner som en bomb.  Den prognos om den ekonomiska tillväxten som regeringen gjorde tidigt i höstas inför nästa års budget måste skrivas ner rejält. Och då skall man komma ihåg att den prognosen var en rejäl nedskrivning i förhållande till den som regeringen lämnade 2011.

 För de ekonomiska bedömarna kom dock inte finansministerns nedskrivning som någon överraskning. Tvärtom. Många hade förvånats över att finansministern inte sett de mörka molnen på den ekonomiska himlen som alla andra sett.

 Att budskapet släpptes bara någon dag efter det att riksdagen klubbat igenom budgetpropositionen var säkert ingen slump. Finansministern ville väl att riksdagen i lugn och ro skulle kunna säga ja till regeringens förslag utan att behöva bekymra sig över att förutsättningarna för det var felaktigt.

 Men om utsikterna inför nästa år också är dystra, när vänder det då? Det är inte gott att veta. En sak är dock säker och det är att det kommer att vända. Förr eller senare. Det har det alltid gjort tidigare. Det gäller därför bara att utrusta sig med en smula tålamod.

 Fast det är lätt att säga av alla oss som har ett arbete att gå till. Den växande skara unga som, inte kommer in på arbetsmarknaden, hade nog sett att vändningen kommit helst igår.

 Deras otålighet är fullt begriplig. Ty vad gott innebär det att en generation unga hamnar i lång arbetslöshet och med det små möjligheter att skaffa en egen bostad? Inget!

 Men det finns ljuspunkter. Regeringens budgetproposition har i år titeln – Investera för framtiden. Det är en bra titel och antyder att regeringen slagit in på rätt spår.

 Kanske har regeringen insett att om alla sparar och viktiga investeringar, som behövs för att ge våra barn och barnbarn ett gott liv, skjuts på framtiden blir det ingen tillväxt och inga jobb. 

 Kanske har regeringen insett att ett budskap om framtid och hopp vinner lika många politiska poänger som det om försiktighet och sparsamhet.

 Denna kursändring är i så fall bara att välkomna och den bästa nyårspresenten som vi kan få. Optimism gör inte bara livet roligare det har också det goda med sig att det påskyndar den ekonomiska återhämtningen. För den förlamning som nu drabbat västvärlden förstärks och fördjupas av väljarnas oro inför framtiden.

 En politik som får oss att våga slå till och köpa den där nya soffa som vi länge sneglat på eller byta ut de gamla köksmaskinerna är precis det som får hjulen att börja snurra igång igen. Ty hur underligt det än kan låta, för mycket sparande är precis lika illa för ekonomin som för lite. Det har ekonomerna vetat länge och den insikten kan nu också ha nått den svenska regeringen.

 Gott så. Då återstår bara den viktiga uppgiften att omvandla budgetpropositionens titel till politisk retorik. Jag väntar med otålighet på de förlösande orden. Och framtiden väntar på oss!