Så vind och skörda storm

maj 30, 2012

införd den 23 maj

 

Det grekiska valet sände en chockvåg över Europa. De båda partierna, Pasok och Nea Demokratia, som styrt Grekland under decennier misslyckades rejält. Istället skördade ytterlighetspartierna på höger- och vänsterkanterna stora framgångar på löftet att riva upp överenskommelsen med EU – den som tvingade Grekland till dramatiska besparingar för fortsätt ekonomiskt stöd.

Striden gäller inte i vad mån grekerna skall bidra till en lösning, utan om den lösning som nu ligger gör det möjligt för landet att komma ur den desperata situation det hamnat i.

Försvarna av överenskommelsen tycker förstås att så är fallet. En majoritet av grekerna tycker annorlunda. De ser den istället som orimlig och som att döma dem till fattigdom på obestämd tid.

Det är den känslan av orättvisa som ytterlighetspartierna framgångsrikt exploaterat. Och givet att EU inte överger sin hårda hållning lär dessa partier vinna framgångar också i det stundande nyvalet. På annat sätt kan det knappast bli när huvudmotståndarna lämnat walk-over i regeringsfrågan. Det gjorde de i samma stund som de förband sig att inte svika EU och den uppgörelse som träffats med långivarna.

Men EU-ledarna missbedömde läget grovt när de bakband händerna på Pasok och Nea Demokratia. Istället för underkastelse fick man öppet trots och istället för finansiell stabilitet hotar en global ekonomisk kris. Ty de grekiska väljarna straffade EU genom att lägga sin röst på de partier som inte ställt sig bakom överenskommelsen.

Inför det stundande nyvalet har EU dragit åt tumskruvarna ytterligare och de tidigare förbjudna orden sägs nu öppet från allt fler håll. Lämna EU eller acceptera svältkuren!

Men varför skulle grekerna överge sitt motstånd? Det vore ju att kasta bort det enda trumfkortet de förfogar över. Ett trumfkort som går ut på att mot lindring i villkoren är de beredda att avstå från att utlösa en global kris. 

Och det grekiska motståndet blir knappast mindre av att den som mest av alla personifierar den hårda hållningen är Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Ty den tyska ockupationen av Grekland under andra världskriget lever kvar i grekernas minnen.

Väljer EU-ledarna att stå kvar vid sin uppfattning kan de snart tvingas förhandla med politiska krafter de inte alls vill befatta sig med. I det fall det över huvud taget blir en förhandling. Ty utan en regeringsduglig majoritet kastas Grekland in i en djup politisk kris med risk för spridning till andra länder.

Det är en farlig situation som uppstått. EU:s kompromisslösa hållning riskerar att förvandla fredsprojektet EU till en kamp inte bara mellan spararna i norr och slösarna i söder utan också mellan de som försvarar öppenhet och demokrati och de som inte gör det. De som nu tar plats vid förhandlingsbordet bör måhända erinra sig att faktiskt inte var så länge sedan Grekland var en militärdiktatur.

Annonser

ETT LAND AV SJÄLVPLÅGARE

maj 16, 2012

krönikan publicerad vecka 19

 

Den är något konstigt med den svenska politiska debatten. Vanligtvis brukar den politiska ledare som lovar mest av godbitar vinna folkets sympati.

 

Men i Sverige har löfteskarusellen fått omvända tecken. Här vinner den politiker som lovar minst av satsningar och mest av umbäranden folkets stöd. Det har både regeringen Persson och regeringen Reinfeldt utnyttjat och hittills har det gått bra. Men nu ifrågasätts regeringens försiktighetspolitik alltmer och den ekonomiska vårpropositionen har kritiserats för att vara tom på allt. Och det är den också.

 

Men oppositionens politik är inte mycket bättre. Visserligen föreslår Socialdemokraterna mer av investeringar men de väljer att finansiera dessa med ökade skatter. För Socialdemokraterna vill också spara.

 

Varför? Sverige har ju urstarka statliga finanser vilket vi i hög grad har Göran Persson att tacka för. Han införde både hängslen och livrem i det svenska budgetarbetet under de år när Sverige befann sig i sin kris och när krafttag behövdes för att återställa statsfinanserna. Och han lyckades. På blott några år var Sverige igenom krisen.

 

Men istället för att då öka satsningarna (eller sänka skatterna för dem som så föredrar) fortsatte sparivern.  Inte för att ekonomin krävde det utan för att hårda nypor blivit ett framgångsrecept för Göran Persson själv. På den politiken vann han två val och blev nästan folkhjälte.

 

Den som ville utmana honom om statsministerposten gjorde därför klokt i att inte ta strid i hans bästa gren – sparsamhet. Det förklarar Moderaternas omsvängning från att ha varit ett lagom sparsamt parti till ett där sparsamhet blivit det högsta tänkbara målet för en nation.

 

Och det lyckades. Reinfeldhar vunnit två val på att överta Perssons sparsamhetsiver och göra den till sin.

 

Fast den sedan länge är överspelad.  Den har till och med blivit skadlig för landet. Det må så vara att finansiella situationen stärks ytterligare, men med realkapitalet förhåller det sig annorlunda. Järnvägsnätet, vägarna, miljonprogrammets byggnader, kommunernas vatten- och avloppssystem är i stort behov av rejäla upprustningar.  Lägg därtill den svenska skolan som halkar allt längre ner på den internationella rankinglistan.

 

Men trots att det finns 100-tusentals personer arbetslösa och inte kostar något att låna väljer regeringen att spara ännu mera istället för att återställa realkapitalet till den standard som krävs, ty målet om överskott i statens budget måste uppfyllas.

 

Men varför inte införa samma mål för staten som gäller för kommunerna om att statens finanser skall vara i balans. Det kan knappast betraktas som oansvarigt och skulle i ett slag frigöra 35 miljarder kronor per år för nödvändiga satsningar på de områden som fått stå tillbaka sedan 90-talets början. Därtill skulle tusentals nya jobb skapas.

 

Så långt räcker dock inte det politiska modet – ännu. Överskottsmålet är nämligen lika heligt som det en-procentiga biståndsmålet. Den politiker som vill vinna valet aktar sig för att ifrågasätta det – oavsett vilket pris väljarna får betala för denna brist på klokskap.