VARFÖR INTE FRÅGA FOLKET?

juni 27, 2012

publicerad den 14 juni 2012

Irland folkomröstade om EU:s finanspakt. Resultatet blev det väntade – ett ja. Något annat hade varit en sensation. Intressantare var att Irland lät folket bestämma i frågan. Så måste ske enligt den irländska grundlagen. 

 

Mot det kan ställas den svenska ordningen. Här bestämmer regeringen tillsammans en handfull ledamöter i riksdagens EU–nämnd hur Sverige skall ställa sig i de EU-frågor landet har att hantera. Men vad som sägs i EU–nämnden är varken föremål för debatt eller beslut i riksdagen. Det enda som kommer ut av mötena är stenografiska anteckningar, som för all del är offentliga.

 

Denna tveksamma ordning gäller också EU:s finanspakt, en så stor fråga att den rör vid själva kärnan i EU–samarbetet. Den slutliga versionen av finanspakten krävde visserligen inte någon ändring av EU:s grundlag men de länder som skrev på pakten lovade att arbeta för att den skulle införlivas i grundlagen så snart som möjligt.

 

Sveriges ja till finanspakten blev därmed också ett ja till en kommande grundlagsändring inom EU och borde därför behandlas med den omsorg en sådan fråga förtjänar. 

 

EU–nämnden samrådde visserligen med regeringen tre gånger och finansministern lämnade utöver det information om den pågående processen vid ett tillfälle, men någon precisering av paktens rättsliga verkan i alla dess delar gavs inte. Än allvarligare är att utkast till avtalstexter saknades, kom för sent eller var på engelska.    

 

Och bara vid det första tillfället var statsministern närvarande. Vid de två andra ersatte två statssekreterare honom. Uppmaningen till EU-nämndens ledamöter var ändå densamma: Ge statsministern mandat att säga ja till finanspakten. Argumentet var att Sveriges inflytande i annat fall skulle minska – att en stol skulle stå tom vid förhandlingsbordet.

 

Varje gång frågan diskuterades gav allianspartiernas ledamöter statsministern detta mandat utan invändningar. De socialdemokratiska ledamöterna var till en del tveksamma, en hållning som inte försvann förrän regeringen tog kontakt med deras partiledare – Håkan Juholt. Efter det fick regeringen den majoritet bakom om sig som den behövde för att säga ja till finanspakten. Och Håkan Juholt fick ett tack av statsministern.

 

Bara tre ledamöter satte sig på tvären vilket betyder att fjorton ledamöter i riksdagens EU–nämnd band riksdagens övriga 335 ledamöter vid ett svenskt ja till finanspakten. För det räckte det med tre korta samråd med regeringen. Men man kan undra om inte också dessa samråd var överflödiga. Det avgörande samtalet togs ju med en person – den socialdemokratiske partiledaren.

 

Men i det mandat EU-nämnden gav regeringen finnas inga krav i den avgörande frågas för Sveriges medverkan, frågan om inflytande. Det fanns nämligen inget förhandlingsutkast att ta ställning till ty förhandlingarna var inte färdiga på den punkten. Att EU–nämndens ledamöter bortsåg från den detaljen kan ha straffat sig. I slutversionen begränsas Sveriges inflytande till att få sitta med vid minst ett möte per år om finanspaktens genomförande men utan att få delta i besluten.

 

Bara några dagar efter det tredje samrådet med EU-nämnden nådde Fredrik Reinfeldt en överenskommelse om finanspakten med EU:s övriga stats– och regeringschefer.  Det formella undertecknandet skedde drygt en månad senare.

 

Den process som därefter inleddes i Sverige i form av departementspromemoria, remissbehandling, proposition, motioner, betänkanden, debatt och beslut framstår ur detta perspektiv som onödig och enbart ett sätt att upprätthålla bilden av en noggrann demokratisk behandling. Beslutet är i praktiken klart och att riksdagen senare skulle ändra på det är lika sannolikt som att en jordbävning med 9.0 på Richterskalan drabbar Stockholmsområdet!

 

Den svenska hanteringen av EU-frågor är ur demokratisynpunkt undermålig. Det är inte acceptabelt att överenskommelser kan trumfas igenom högt över huvudena på, inte bara medborgarna utan även på merparten av deras valda ombud i riksdagen.

 

Varför inte införa den irländska ordningen med folkomröstningar i fördragsfrågor i Sverige? Ja varför inte införa den i EU:s alla medlemsstater? Det skulle göra det svårare för den politiska eliten att driva igenom långtgående förändringar i EU-projektet utan att först lyssna av vad medborgarna vill. Bara så kan bristen på demokrati i EU minska och bara så kan förtroendet för EU öka. 

 

Annonser

MYTEN OM SKÅNE

juni 27, 2012

publicerad den 20 juni

 

I en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet (10 juni) av migrationsminister Tobias Billström (M) och riksdagsledamoten Olof Lavesson (M) läser jag om hur Skåne befinner sig i en ”dynamisk utvecklingsfas.

Jag önskar att så vore fallet. Men den bild av Skåne som tecknas i artikeln stämmer inte med verkligheten. Utvecklingen här är i själva verket dyster. Det framgår tydligt av den statistik som SCB tar fram över den regionala ekonomiska utvecklingen.

Ty oavsett om man mäter den som tillväxten av den disponibla inkomsten eller produktionen och oavsett om den mäts per invånare eller per sysselsatt är bilden densamma.  Skåne ligger på den nedre halvan. Sämst är utvecklingen av de disponibla inkomsterna per individ. Bara boende i Jämtland och Värmland har fått se sina inkomster växa långsammare än skåningarna sedan 1995.

Notera att dessa siffror gäller hela Skåne. Eftersom utvecklingen varit bättre i den sydvästra delen än i den nordöstra, måste det ekonomiska läget i gamla Kristianstad Län närmast betraktas som katastrofalt.

Så varför denna skönmålning av tillståndet I Skåne? Och här skall påpekas att Billström och Laveson inte är ensamma om att beskriva Skåne i dessa termer. Den bilden verkar vara närmast allmänt vedertagen.

Beror det på att perspektivet begränsas till Malmö? Men att Malmö lyckats vända på sin utveckling är inte liktydigt med att samma sak hänt i Skånes alla hörn. Malmö är inte representativ för hela Skåne.

Eller beror det på att våra beslutsfattare inte sett vidden av de senaste 50-60 årens utveckling. Det vore i så fall oförsvarligt för den ekonomiska kräftgången i Skåne kännetecknas både av gradvisa försämringar och av spektakulära sammanbrott fall under enstaka år.

Textilindustrin monterades ner under 60-talet. Under 70- och 80-talet var det varvs- och verkstadsindustrins tur. Barsebäck stängdes under 90-talet med höjda elpriser som följd.

Och den verkligt stolta skånska paradgrenen – jordbruket – har i takt med dess minskade betydelse totalt sett fört en alltmer tynande tillvaro.

Lägg därtill nedläggningen av ett stort antal regementen och andra offentliga institutioner under 1990-talet.

Vad blev då kvar? Det är inte gott att veta. Något blev det och det som finns räcker uppenbarligen för att vilseleda våra politiker.

Nu skall man i och för sig inte svartmåla. Men inte heller skönmåla. För att ge Skåne den framtid denna del av Sverige förtjänar, måste ansvariga politiker börja med att se verkligheten såsom den är – inte såsom man hoppas att den är.

Det måste också finnas en gemensam plattform att utgå ifrån och enas kring. Vad är det Skåne missat och vad är det som behövs för att lyfta Skåne till i vart fall samma nivå som Norrland?

Så varför gör inte de skånska riksdagsledamöterna som de norrländska kollegerna: bildar en gemensam front mot regeringen i kampen om de gemensamma resurserna för att värna sina väljares intressen. Allt annat vore faktiskt att svika sitt uppdrag!