MAKTENS RÄTT

augusti 7, 2013

publicerad den 31 juli 2013

Jag har alltid varit en stor vän av USA. Fascineras av deras sätt att tackla de utmaningar de ställts inför. Inget är omöjligt. Med god vilja och hårt arbete kan det mesta ordnas.

Deras politiska system tjänar som ett föredöme för mig. Det har byggts på insikten att bara makt kan makt bekämpa. Tydlig delning av makt kopplat till ett tydligt ansvarsutkrävande är följaktligen ledstjärna för deras konstitution.

Amerikanarnas syn på företagare är beundransvärd. Lika naturligt som det där är för dem att beundra den som lyckats, lika självklart är det att ge den som misslyckats nya möjligheter.

Deras forskningskultur belönar kreativitet och nyfikenhet och motarbetar effektivt osunda beroendeförhållanden mellan mästare och gesäll.

Men den maktarrogans som USA utvecklat på senare år har grumlat min syn på landet. Inte minst det sätt på vilket de behandlar de som vågat berätta om vad som pågår bakom kulisserna är oroande.

Bradley Manning, Julian Assange och Edward Snowden gjorde det och utmanade med det den amerikanska självbilden. Manning dokumenterade hur amerikanska soldater i krigets Iran sköt ner en grupp oskyldiga människor. Julian Assange spred via sin skapelse Wikileaks dessa bilder över hela världen. Edward Snowden avslöjade hur USA kränkte de mänskliga rättigheterna genom att med den moderna teknikens hjälp ägna sig åt globalt spioneri av oanad omfattning.

Alla tre riskerar mycket långa straff om de ställs inför det amerikanska rättssystemet. Manning är redan där och efter 3 år i fängelse är hans fall på väg att avgöras. Går det som många amerikanare vill får han spendera resten av sitt liv i fängelse.

Ty en soldat får inte skvallra –  ens om det rör sig övergrepp som strider mot internationella konventioner. Det tros skada landet. Många amerikanare ser därför Branning som en landsförrädare. Motsvarande närmast skoningslösa synsätt gäller Snowden.

Den juridiska grunden för att straffa dessa ”visselblåsare” är den sekretess som gäller soldater likväl som anställda vid säkerhetstjänsten.

Sekretessförbindelser är här problematiska. Ty vad ska vi ha internationella konventioner om mänskliga rättigheter till när  nationella sekretessförbindelser rättsligt sett går före dessa? När man med dess hjälp kan straffa den som avslöjar en förövare medan förövaren går fri?

Det mest upprörande är dock västvärldens tystnad. Bara ljum kritik  och vad gäller Snowden och Assange har några erbjudande om asyl inte kommit från något västland. Tvärtom bidrar de istället på olika sätt att få dessa utlämnade till USA.

Tänk om Manning varit en rysk soldat som avslöjat ryska övergrepp på oskyldiga tjetjener och tänk om Snowden varit kines som avslöjat omfattande kinesiskt spioneri! Hade inte  indignationen i väst varit enorm och kritiken skoningslös? Och säkert hade väst bums erbjudit ”visselblåsarna” asyl.

Men när övergreppen görs av USA är tystnaden närmast total i västvärlden.

Bara en superstat kan behandlas så!


FRIHANDEL MED FÖRHINDER

augusti 7, 2013

publicerad den 17 juli 2013

Förra veckan inleddes frihandelsförhandlingarna mellan USA och EU. Mycket står på spel. Enligt beräkningar från EU-kommissionen uppgår de årliga vinsterna av ett lyckat avtal till ca 5,000 kronor per genomsnittligt hushåll. Därtill skulle det skapa 400,000 nya arbeten bara i EU enligt samma beräkningar.

Med så stora vinster borde det vara lätt att komma överens. Men istället har förhandlingarna redan innan de startat råkat ut för bakslag. Det som skapat osämja är Edward Snowdens avslöjanden om de amerikanska snokanden i den digitala trafiken.

Trots att Snowdens avslöjanden inte innehöll några nyheter kan de  mycket väl påverka utgången av förhandlingarna till EU:s fördel. Pinsamheterna gav EU en gratischans att flytta fram sina förhandlingspositioner.

Därmed inte sagt att EU:s förhandlare får en lätt resa. Tvärtom, för dem gäller det både att finna bästa strategi mot USA och att navigera rätt i EU:s interna spänningsfält. Som vanligt spelar Tyskland och Frankrike huvudrollen.

Frihandelsförhandlingar är alltid besvärliga av det enkla skälet att alla inte  vinner på en friare handel – i vart fall inte på kort sikt. Den friare handels vinst är en nettovinst och ska förstås så att vinnarnas vinster är större än förlorarnas förluster.

Vad som gör förhandlingar nu extra besvärliga är att vinnarna och förlorarna befinner sig på olika sidor nationsgränserna: tyska bilarbetare mot franska kulturarbetare och franska lantbrukare.

Mera av frihandel gynnar de förra men gör livet svårare för de senare. Att EU:s lantbrukare till varje pris söker hindra import av billiga livsmedel från USA och franska kulturarbetare Hollywoods massproducerade filmer är därför inte svårt att förstå.

Osolidariskt agerande tycker många, men fullt rationellt. De gör som alla andra – agerar i sitt egna intresse!  För de potentiella förlorarna är det en klen tröst att kollektivet i stort tjänar när de själva blir utan.

Hade kulturarbetarna och lantbrukarna varit få och dåligt organiserade hade de varit det hade de kunnat offras på frihandelns altare utan större politiska kostnader. Det öde mötte de svenska textilarbetarna på 60-talet. Men eftersom ekonomin då växte snabbt kunde de som blev av med sina jobb snabbt finna ett nytt i de växande företagen. Bördan blev därför ganska lätt för dem att böra.

Men kulturarbetarna och lantbrukarna är två röstmässigt starka grupper.  Arbetslösheten slår också ständigt nya rekord i EU varför de som förlorar sina jobb inte med självklarhet kan hitta något annat. För kulturarbetare och lantarbetare är därtill alternativen begränsade.

Min tro är att den fransk-tyska dimensionen och det rådande ekonomiska läget kommer att ge förhandlarna rejält med huvudvärk. Osämjan i EU kan också öka vilket vore illa. Men förhoppningsvis når man även denna gång en lösning. Kanske inte så bra som många hoppas men å andra sidan inte heller så illa som vissa fruktar. Fast osvuret är bäst!


APOTEKEN för alla eller?

augusti 7, 2013

publicerad den 3 juli 2013

För en tid sedan la Kronans Droghandel ner sitt apotek i Lima – en liten ort i glesbygdskommunen Sälen/Malung. För de boende där innebär det att de nu måste åka 6 mil fram och tillbaka för att kunna hämta ut sin medicin.

Men detta är inte det enda glesbygdsapoteket som lever farligt. Ytterligare 25 apotek befinner sig i riskzonen enligt en undersökning av Svenska Dagbladet.

Att glesbygdsapoteket kunde utsättas för press insåg regeringen när den tog initiativet till att avreglera apoteksmarknaden. Privata aktörer som ville köpa några av alla de apotek som bjöds ut till försäljning tvingades därför ta på sig ett täckningsansvar. Det innebar att de förband sig erbjuda apotek i hela landet. Detta ansvar skulle regleras för tre år i taget.

Reformen trädde i kraft den 1 juli 2009 och när den första 3-årsperioden löpt ut och avtalen skulle omförhandlas hade trycket på glesbygdsapoteken inte lättat. Därför avsatte regeringen 20 miljoner kronor för att stödja deras fortsatta existens. Ett lågt pris för att undvika negativ publicitet.

Socialminister Göran Hägglund har valt att inte kommentera glesbygdsapotekens utsatta läge.  Politiskt begripligt därför att det vi nu ser är precis det som kritikerna varnade för när reformen klubbades igenom.

Jag satt då i riksdagen och fick höra mångordiga utläggningar från de ansvariga statsråden om reformens förtjänster. Ökad tillgänglighet till läkemedel, bättre service och ett bättre tjänsteutbud samt prispress på läkemedel till nytta för konsumenterna och det offentliga utlovades det.

Risken att glesbygdsapoteken skulle offras på marknadens altare sades det däremot inte så mycket om.  Konstigt för regeringen kan väl inte vara okunnig om den kommersiella logiken. På en marknad är bara lönsamma kunder intressanta. Det är deras behov och önskemål som företagen söker tillfredsställa.

De olönsamma kunderna sållas däremot bort av företagen. Denna logik gäller också apoteksmarknaden med den skillnaden att de olönsamma kunderna är de som bor i glesbygden inte nödvändigtvis de med små plånböcker som brukar gälla. Marknaden är för liten i glesbygden för att vara lönsam.

Med nedläggningen av apoteket i Lima har vi fått ännu ett exempel på hur olönsamma kunder är marknadsanpassningens förlorare. Om ambitionen från regeringens sida är att erbjuda alla medborgare samma tjänst, bör den alltså inte utsättas för marknadens krafter.

Förstod regeringen inte denna enkla logik? Eller valde den medvetet att inför riksdagen och allmänheten dölja det egentliga syftet med reformen – den att skapa bättre service för boende i tätorterna. Eller hade den fallit offer för argumentationen om marknadens förtjänster? Men det ligger inte i de privata apotekbolagens intresse att göra gott i altruistisk mening utan att exploatera  de vinster som finns att hämta på den svenska marknaden.

Marknad är bra i stort. Men den är inte alltid bra för alla. Den innehåller en alldeles egen logik som beslutsfattarna måste förstå inte minst i dialogen med de privata intressena.

 

 


TA RYGG PÅ TYSKLAND

augusti 7, 2013

publicerad den 17 juni 2013

Staten ska inte lägga sig i hur vi lever. Medborgaren ska kunna forma sina liv som han vill utan några pekpinnar. Allt ska vara tillåtet! Det är en av liberalismens grundprinciper. Men det finns en restriktion för den enskildes frihet – den får inte gå ut över andras frihet.

I de annalkande semestertiderna får de flesta av oss en påminnelse om hur denna princip inte alltid efterlevs. Jag tänker på vattenskotrar. 

En gång i tiden kunde vi njuta av sol och bad utan störande buller från dessa fartvidunder. Vi slapp också deras avgaser som både smutsar och bidrar till den globala uppvärmingen. Och vi behövde inte riskera livet när vi gav oss ut på en simtur.

Det var då våra regler för vattenskotrar var stränga, men efter det att vi blev medlemmar i EU har vi tvingats anpassa dessa till de som gäller i EU. Enligt de ska allt som kan säljas i ett medlemsland också kunna säljas i varje annat land. Det är innebörden av den så kallade inre marknaden – en princip som går före allt annat och utgör rättesnöret för EU:s politik. Den principen gäller också vattenskotrar.

Sverige skulle förstås ha kunnat satt sig på tvären och hävdat att våra lagar inte alls verkade diskriminerande mot någon särskild producent. Vattenskotrar får säljas av vem som helst och var som helst. Däremot får de inte framföras någonstans på svenskt vatten.

Någon tycker kanske att detta är ett utmanande budskap men i grunden är det ingen skillnad på det synsättet och det som gäller dubbdäck. De är förbjudna i Tyskland vilket svenska resenärer fått erfara varje gång de kör söderut vintertid. Men samtidigt är de tillåtna i Sverige med undantag för några hårt trafikerade gator i Stockholm.

Sverige tog nu inte strid med EU utan den gamla lagen skrevs om så att vattenskotrar numera tillåts i allmänna farleder. Fast några redskap för att se till att lagen efterlevs gavs inte. Det vet varenda vattenskoterförare med följden att de gärna stoltserar med sin leksak även utanför badstränder med hundratals badgäster.

Inte heller infördes några krav på föraren – motsvarande körkort. Även en knatte tillåts köra vattenskoter med 100-tals hästkrafter. Så går det som det går. Nyligen skadades en kvinna allvarligt av en vattenskoter. Hon simmade i Mälaren och föraren såg inte henne utan körde över henne. Ungefär samtidigt inträffade en annan tragisk olycka, den med dödlig utgång.

Till den svenska ansvarige ministern kan jag bara säga en sak – ta strid med EU och inför ett förbud mot vattenskotrar i svenska vatten. Att kräva ett förbud strider inte alls mot de liberala grundprinciperna, tvärtom. Några få personers rätt att bullra, smutsa ner och störa friden måste rimligen väga mycket lättare än 100-tusentals människors rätt till att slippa dessa olägenheter och slippa riskera livet när de badar. Räcker inte detta kan man också peka på att förbudet sker med hänsyn till klimatet. Det Tyskland klarar borde väl också vi kunna klara av!