Nationalekonomiska Föreningen

januari 14, 2010

2010-01-15

I tisdags (den 12 januari 2010) var jag på ett möte med Nationalekonomiska Föreningen. Ämnet för kvällen var ” Vilka lärdomar bör den nationalekonomiska professionen dra av den ekonomiska krisen”. Ämnet var tydligen av stort intresse, ty salen var överfull av förväntansfulla åhörarna.

Och det var också ett rätt trevligt samtal som fördes av de sex paneldeltagarna. Så mycket om krisens orsaker och möjliga konsekvenser sades inte och inte heller diskuterades i konkreta termer vilka lärdomar som kunde dras för den nationalekonomiska forskningen. Utan samtalet präglades av en ovanlig ödmjukhet. Man var rörande överens om att man inte haft tillräcklig kunskap och att den nationalekonomiska forskningen, i strävan efter teknisk och metodologisk fulländning, drivits för långt i sin specialisering.

 Därför fanns det i professionen helt enkelt inte tillräcklig kunskap om de komplicerade samband som den globala ekonomin kännetecknas av – inte minst sambanden mellan finansmarknaderna och den reala ekonomin.

 Att mera forskning behövdes var man helt överens om. Men det mest djärva förslaget kom från nationalekonomis ”grand old man” – den alltid lika intressanta Assar Lindbeck. Han föreslog djärvt att utbildningen av nationalekonomer borde avslutas med en kurs i – ja just det – nationalekonomi. Ett välkommet förslag som, om det genomförs, bådar gott för den akademiska nationalekonomin. Mindre av sofistikerade teoribyggen och komplicerade metodutvecklingar och mycket mera av verklighet – det skulle återge ämnet den charm och den självklara ställningen som nummer ett bland samhällsvetenskaperna som det en gång hade.

 Mera intressant var mötet i ett helt annat avseende, nämligen sammansättningen av publiken och panelen. Av de sju på scenen var samtliga män – också debattledaren var man – och medelåldern hög – runt 60 år. Och så såg det också ut i publiken. Nästan bara äldre män – det unga och det kvinnliga inslaget var i det närmaste försumbart. Kan det verkligen vara så att nationalekonomiska spörsmål bara intresserar äldre män eller finns det någon annan förklaring?

 Vet inte och vet heller inte varför jag nu reagerar så starkt på detta nu. Beror det på att jag har blivit äldre? Kanske, men mera troligt beror det på att jag de senaste 7-8 åren haft riksdagen som min hemvist. I politiken är det numera en självklarhet med en jämn könsfördelning. Och så är det faktiskt också ute i stora delar av samhället.

 Själv tycker jag det bara är bra. Och så verkar faktiskt också männen tycka – i vart fall om jag skall döma efter de personliga samtal jag haft med män i beslutsfattande positioner. De menar att med kvinnor kommer nya förhållningssätt in i debatten och runt styrelseborden: andra frågor blir uppmärksammade och andra sätt att attackera frågorna. Kort sagt, med kvinnor fås en mera allsidig belysning av problemen.

Ofta brukar också framhävas att mångfald ökar kreativiteten.  Men dessa insikter tycks ännu inte ha nått nationalekonomin. Där utgörs utövarna av en förbluffande homogen skara av äldre män. Kanske är det just denna homogenitet som förklarar varför de vassaste forskarna i nationalekonomi hade så lite att bidra med i diskussionen om den ekonomiska krisen. När alla tänker i samma spår blir det inte mycket av tänkande alls.

Annonser

Ny grundlag för Sverige

januari 13, 2010

I dagarna går motionstiden ut för det förslag till ny grundlag som regeringen lämnat till riksdagen. Det nya förslaget innehåller en hel del förbättringar , men mycket återstår. Bland annat borde rätten att initiera folkomröstningar vidgas. Om detta motionerade jag under den allmänna motionstiden.

Införandet av ett medborgarinitiativ på nationell nivå

 Förslag till riksdagsbeslut

 Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ett medborgarinitiativ på nationell nivå bör införas.

 Motivering

I den nyligen avslutade grundlagsutredningen (SOU 2008:125) diskuteras olika sätt att stärka den svenska demokratin. En av de frågor som behandlas mer ingående är den om folkomröstningar och vem som skall få initiera sådana.

Utredningen är klar över att folkomröstningar är ett viktigt instrument för att öka väljarnas engagemang för och kunskap om de frågor som omröstningen gäller.

Utredningen föreslår därför att det skall bli lättare för väljarna att ta initiativ till folkomröstningar på kommunal nivå.

Egendomligt nog väljer dock utredningen att inte föreslå en liknande möjlighet på nationell nivå. Det som gäller i fråga om engagemang och delaktighet på kommunal nivå gäller sålunda inte på nationell nivå.

I själva verket är utredningen totalt inkonsekvent i denna fråga. Det går därför inte att värja sig från misstanken att den njugga inställningen till folkomröstningar på nationell nivå mer handlar om viljan att värna partiernas makt och mindre om väljarnas rätt till inflytande.

I Schweiz finns ett generöst system med långtgående möjligheter för väljarna att överpröva beslut som fattats i deras parlament. Enligt de schweiziska parlamentarikerna fungerar det utmärkt.

Även om vi inte kan gå så långt som i Schweiz, åtminstone inte på kort sikt, borde vi åtminstone införa långt mer generösa regler än dagens. Ett minimikrav är att samma regler för folkomröstningar skall gälla på nationell nivå som på kommunal.

Mot bakgrund av vad som har sagts ovan bör åtminstone de regler som utredningen föreslagit ska gälla för kommunal nivå också tillämpas på nationell nivå.


Riksdagens flathet II

januari 13, 2010

Tidigt i höstas nåddes jag och alla mina kolleger i riksdagen av budskapet att från och med nu skall att vi inte längre skall få regeringens propositioner och andra skrivelser utdelade i våra postfack. Detta sades vara ett led i att minska pappersförbrukningen. Så hade riksdagsstyrelsen i all sin vishet bestämt och så blev det.

Beslutet är minst sagt anmärkningsvärt. I grundlagens första kapitel fjärde paragraf beskrivs vårt uppdrag i följande termer. ”Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel skall användas. Riksdagens granskar rikets styrelse och förvaltning”.

Propositionerna utgör ju grunden för vårt arbete både med lagstiftning och kontroll av regeringsmakten. Att inte tillhandahålla dessa dokument till riksdagens ledamöter, är ännu ett tecken på marginalisering av riksdagen.

När jag uppmanade alla mina kolleger i riksdagen – oavsett partifärg – att ägna sig åt en smula civilkurage och lämna in en stående beställning till ansvarig avdelning i riksdagen om att få samtliga propositioner fick jag några – men inte särskilt många svar. Vissa var, precis som jag, upprörda och undrade hur beslutet kommit till. Men andra ansåg att nyordningen var alldeles utmärkt med kommentaren:  ”vi slänger ju ändå propositionerna på en gång”. Inför detta uttalande häpnade jag och undrade om det också var det beskedet de gav till sin valkrets. På den frågan blev det tyst och ledamoten som yttrade det såg med en gång mycket skamsen ut. 

Men mera intresserad än så av regeringens alla förslag tycks de folkvalda alltså inte vara.

 


Det är Merkel som bestämmer

januari 13, 2010

Den här debattartikeln var publicerad på Sydsvenskans debattsida i augusti 2009 – flera månader innan regeringen satte ner foten och beslutade i frågan.

REINFELDTS HUVUDVÄRK

EU har problem – stora problem. De handlar om hur den sinande nordsjögasen skall ersättas. Det är stora kvantiteter och det är bråttom! Inom 10 år måste gas motsvarande mer än 100 kärnkraftsreaktorer ersättas, enligt beräkningar från energimyndigheten.

Hur detta skall gå till framgår av den energipolitik som EU-länderna nyligen ställt sig bakom. Lösningen ligger i att gammal gas ersätts med ny – företagsekonomiskt försvarbart och bättre än kol och olja ur klimatsynpunkt. Tekniken finns och i det fall gasen skall levereras från Ryssland räcker det med en relativt begränsad utbyggnad av ledningskapaciteten för att klara de kortsiktiga behoven.

I annat fall är investeringsbehoven mycket, mycket större.

De sinande nordsjöfälten blir därmed en het politisk fråga för statsminister Reinfeldt. Ty den ledning – North Stream – som skall transportera gasen till EU går på Östersjöns botten och delvis genom svensk ekonomisk zon direkt från Ryssland till Tyskland. 

Protesterna i Sverige har inte uteblivit. Den ryska militära närvaron i Östersjön kommer att öka, hävdas det. Ledningarna måste ju försvaras mot alla de faror som kan tänkas uppstå. Och med underhållsplattformar så nära att de kan ses med blotta ögat blir den ryska närvaron oacceptabelt påträngande.

Sverige är inte ensam i sin kritik. I Polen och Baltstaterna befarar man att en gasledning helt utanför dessa länders territorier kan leda till att de kan bli utan energi i ett krisläge.

Också i EU:s nära grannländer – i Ukraina och Vitryssland – hörs protester. Men invändningarna där har mest gällt ekonomiska faktorer. När den ryska gasen kan transporteras utanför dessa länder försvinner intäkterna från den lukrativa transittrafiken.

Och över allt vilar rädslan inför det ökade beroendet av Ryssland. I framtiden räknar man med att 80 procent av all gas i EU i framtiden kommer att levereras av Ryssland.

Situationen ser dock mycket olika ut för medlemsländerna. Medan Sverige i princip är helt oberoende av rysk gas är beroendet nästan totalt i flertalet fd sovjetrepubliker.

Avgörande för North Streams framtid är dock situationen i Tyskland som är. Tyskland är extremt beroende av gas för sin energiförsörjning och i kraft av sin storlek den största gaskonsumenten efter Storbritannien. Men då Tyskland, till skillnad från Storbritannien, nästan helt saknar egna gasresurser måste huvuddelen av konsumtionen importeras. Så uppstår beroendet av Ryssland.

Men kunde inte gasledningen dras på annat sätt än över Östersjöns botten?  Jag bedömer dock inte detta som realistiskt – av ekonomiska skäl.

För att förstå det, måste man förstå gasledningars kommersiella logik. Investeringar i dessa är mycket dyra och extremt långsiktiga. Man räknar med att avskrivningstiden är åtminstone 20-25 år.

Viktigare är dock gasledningens bilaterala karaktär. Den binder fysiskt samman en leverantör och en köpare. Köparen har bara en säljare att köpa ifrån och säljaren att bara en köpare att sälja till. Det ömsesidiga beroendet mellan dessa båda parter blir därmed mycket stort och mycket långvarigt. Och då måsta men kunna lita på varandra.

En dragning över de politiskt instabila länderna Vitryssland och Ukraina, som föreslagits, ger dessa stor makt att störa relationen mellan leverantör och köpare, något som varken Tyskland eller Ryssland har intresse av. 

Tyskland har sålunda goda skäl att stödja de ryska planerna. Tyskland är till nästan 90 procent beroende av fossil energi för sin energiförsörjning. Landet har nästan ingen vattenkraft och bara mycket lite kärnkraft. Beslut finns också på avveckla återstoden. Gas från Ryssland betyder därför att energifrågan kan lösas utan att den inrikespolitiskt besvärliga kärnkraftsfrågan behöver väckas.  

Min bedömning är att den svenska regeringen ganska snart kommer att säga ja till ledningen. Inte för att vi vill ha den, för att den gagnar svenska intressen eller för att den sänker koldioxidutsläppen utsläppen utan för att förbundskansler Merkel vill ha den. Och statsminister Reinfeldt behöver Tysklands stöd när han som EU-ordförande skall försöka ena EU och världen i den ambitiösa klimatpolitiska satsning som han satsat så mycket politisk prestige i.Vem har sagt att politik inte handlar om ett givande och tagande!


Den ekonomiska krisen

januari 13, 2010

Denna artikel var publicerad på Sydsvenska Dagbladets debattsida hösten 2008.

Skyll inte bara på finansmarknaden!

 I krisens epicentrum är det inte konstigt att jakten efter syndabockar snävats in till finansindustrin. Girighet, vidlyftiga ersättningssystem, överdrivet risktagande och slappt finansiellt regelverk är ofta hörda förklaringar till det som händer nu

Visst förtjänar finansindustrin kritik, men att det ensamt skulle vara ansvarig för den värsta krisen sedan 1930-talet ter sig inte realistiskt.  Istället bör vi vidga perspektivet och söka efter obalanser utanför det finansiella systemet. Ty, en finansiell kris är marknadens sätt att återställa läget efter det att allvarliga obalanser uppstått.

I den analysen spelar två av världens största ekonomier – USA och Kina – huvudrollen. Det är där obalanserna skapats.

Under de senaste åren har USA byggt upp exceptionella underskott i sina utrikesaffärer. Också på hemmaplan har betydande obalanser skapats genom rekordstora underskott i statsbudgeten och ett alldeles lågt privata sparande.

Underskotten har finansierats genom av försäljning av finansiella instrument, aktier, obligationer, statspapper m.m. Den politiken har gjort USA och dess invånare fattigare, men inte hindrat dem från att konsumera med egna och lånade pengar.

Samtidigt har Kina uppvisat historiskt unika överskott. Sedan landet blev medlem av den internationella handelsorganisationen WTO i början av 2000-talet, har det byggt upp världens största valutareserv som till mycket stor del består av amerikanska statspapper.

Detta har man kunnat göra dels genom en allmän liberalisering och avreglering av handeln, dels genom att Kina har kunnat delta i det internationella handelsutbytet med en kraftigt undervärderad valuta.

På en direkt fråga i Riksdagen förklarade kineserna detta med att vi behöver en lågt värderad valuta för att kunna exportera mycket och därigenom bereda jobb till sin stora befolkning.

Det har funnits kritiska röster – särskilt från amerikanskt håll – men de har inte varit tillräckligt högljudda. Möjligen för att det fanns en annan sida av myntet. Kinas överskott finansierade ju de amerikanska underskotten.

Man kan till och med säga att Kinas befolkning försåg de amerikanska konsumenter med både billiga varor och billiga lån.

Utan penningflödena från Kina och andra överskottsländer, hade bankerna i USA inte kunnat finansiera sin vidlyftiga utlåning. Och utan denna utlåning hade krisen inte kunnat utvecklas.

Nu skall det betonas att det inte är det ökade handelsutbytet i sig som skapat problemen, utan det är avsaknaden av ett förnuftigt regelverk på det internationella handelsområdet.

Det räcker inte att med att tullar och andra handelshinder sänks. Den internationella samvaron kräver också regler för balans i handeln mellan de enskilda länderna.

Därför är anmärkningsvärt att den organisation som har till uppgift att övervaka den internationella handeln, WTO, tillåter att enskilda medlemsländer uppvisar så stora ihållande över- eller underskott att stabiliteten hotas. Borde inte WTO istället driva kravet på rimlig balans i handeln ty det är ju en nödvändig förutsättning för en långsiktigt stabil utveckling av den.

Ty, när världens finansmarknader svämmas över av pengar som överskottsländerna inte vill investera i sina hemländer och när lånen, som följd av en extrem lågräntepolitik, är praktiskt taget gratis – då hjälper inte aldrig så goda regelverk på finansmarknaden.

Det säger sig självt att obalanser inte kan växa hur långt som helst. Någon gång måste de rättas till. Och det är det som sker nu. Särskilt intressant är Kinas beslut i helgen att stimulera den inhemska efterfrågan. En senkommen insikt om att ekonomisk tillväxt inte bara skapas med export. Synd bara att de inte kom på detta tidigare. Ty då de globala obalanserna varit betydligt mindre.

När den akuta krisen är avklarad, måste vi därför ta itu med den riktigt svåra frågan: den om vilka krav som gälla för de länder som deltar i det internationella handelsutbytet. I annat fall har vi inget lärt.


Nya prov på riksdagens flathet

januari 13, 2010

Den här motionen väckte jag i höstas under den allmänna motionstiden och skall nu behandlas tillsammans med riksdagsstyrelsens förslag till nya regler för Riksrevisionen.

Uppföljning av riksrevisionsreformen

Förslag till riksdagsbeslut

 Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad som sägs i motionen om att inte snäva in riksrevsionens uppdrag, utan att bibehålla nuvarande formulering i revisionslagens 4§ om riksrevisionens mandat.

 Bakgrund och motivering

 Den 1 juli 2003 bildades riksrevisionen. En för svenskt vidkommande unik händelse, ty det var första gången på nästan 200 år som en ny konstitutionell myndighet bildades.

 Riksrevisionen är riksdagens kontrollorgan och ingår därmed som del i den grundlagsstadgade kontrollmakten. En närmare beskrivning av dess uppdrag återfinns i RF kap 12 § 7.

 Redan fyra år efter riksrevisonens tillblivelse en parlamentarisk utredning med uppgift att utvärdera reformen. Utredningen har i två rapporter (2008/09:URF1 och 2008/09:URF3) presenterat sina förslag till förändringar. Det mest långtgående handlar om en begränsning av riksrevisionens uppdrag som sådant. Enligt utredarna skall effektivitetsgranskningen begränsas in till att huvudsakligen gälla de ekonomiska aspekterna – de tre E:na (Efficiency, Effectiviness och Economy) med ett tillbakasättande av granskningen av regelefterlevnaden.

 Det finns många frågetecken kring utredningens förslag. Om det i riksrevisionens uppdrag inte skall ligga att kontrollera regelefterlevnaden (compliance), vilket organ skall då utföra denna granskning? Idag finns inte något sådant organ.

 Frågan är viktig ty här tangerar vi den centrala målkonflikten mellan demokrativärden och ekonomivärden. Skall bara ekonomiska värden granskas, kan det leda till att principen ”’ändamålet helgar medlen” upphöjs till norm. Underförstått, om bara det ekonomiska utfallet är bra spelar det ingen roll hur det uppnåtts!

 Och hur skall vi tolka en svag måluppfyllelse av de ekonomiska målen om samtidigt måluppfyllelsen är god vad avser de andra målen? I politiken inkluderas ju regelmässigt fler parametrar än de ekonomiska såsom jämställdhet, jämlikhet, solidaritet, rättvisa, regional balans, klimatansvar bara för att nämna några.

 Allvarligare är dock att om riksrevisionens mandat begränsas till den extrema formen av effektivitetsgranskning som utredarna föreslår, kan regeringen (eller regeringsunderlaget i riksdagen) underkänna granskningar med argumentet att riksrevisionen överskridit sina befogenheter. Därför behöver inte något avseende fästas vid de rekommendationer som granskningen gett upphov till. Detta vore mycket illa.

 Slutligen är det värt att notera att utredningens förslag bygger på en missuppfattning. I utredningen drivs linjen att riksrevisionens granskningar i alldeles för ringa grad handlat om effektivitet utan främst gällt regelefterlevnaden. 

 Som stöd för detta hänvisas till en utomstående rapport – Anders Grönlunds. Men i motsats till vad som utredarna anger, visar Grönlunds rapport i själva verket att huvuddelen av riksrevisionens granskningsrapporter ligger inom vad som traditionellt betraktas som effektivitetsrevision – låt vara att en merpart också innehåller moment av teknisk – juridisk granskning.

                                                     ******

 Riksdagsstyrelsen har valt att ställa sig bakom utredningens förslag. Det är djupt beklagligt. Riksrevisionen är ett av de redskap – kanske det viktigaste – som står till riksdagens förfogande för att fullgöra den grundlagsenliga kontrollfunktionen. Därför kan det aldrig ligga i riksdagens intresse att begränsa riksrevisionens mandat, ty med det försvåras riksdagens arbete. Och varför skall vi aktivt medverka till detta? Vilka signaler skickar det till våra väljare – detta att riksdagens ledamöter helst ser att det egna uppdraget urholkas?  

 Anne-Marie Pålsson (M)

Eva Selin Lindgren (C)

Solveig Ternström(C)


Varför straffbeskatta Sydsverige?

januari 13, 2010

Denna debattartikel var publicerad på Skånska Dagbladets debattsida december 2009

Sydsvenskarna kan inom kort räkna med att elnotan ökar med 3-4 miljarder kronor om året. Det är ungefär lika mycket som den förmögenhetsskatt som vänsteralliansen lovat införa. Men den skulle betalas av de välmående i hela Sverige till skillnad från den planerade elprishöjningen som skall betalas av bara dem – rik som fattig – som bor i Södra Sverige. Och för en familj med fyra personer betyder det en årlig merkostnad på ungefär 6000 kronor.     

Detta ur regional synpunkt absurda förslag grundar sig på de svenska ambitionerna att vara bäst och snabbast på att anpassa sig till EU:s alla regler.

Bakgrunden är följande. I Sverige råder en obalans mellan var elproduktionen är belägen och var konsumtionen sker. Tillsammans med att överföringskapaciteten inte är fullt utbyggd, uppstår problem med elförsörjningen i perioder med stor belastning i elnätet.  

Hittills har problemet lösts genom mothandel och en strypning av elexporten till andra länder. 

Så har man gjort för att man har ansett att det är ett värde i sig att samma elpris tas ut i hela Sverige och att hela Sverige får el också i perioder av brist. 

Men nu har Danmark klagat hos EU-kommissionen. Den svenska hanteringen av flaskhalsarna strider mot konkurrensreglerna i EU-fördraget sägs det. Ty, när det är obalanser i Sverige har delar av Danmark – främst Köpenhamnsområdet – fått se importen av billig svensk el krympa.

EU-kommissionen har gjort en preliminär bedömning och kommit fram till att hanteringen kan strida mot dessa regler. Men frågan är ännu inte avgjord.

Den ansvariga svenska myndigheten – Svenska Kraftnät – delar inte den danska kritiken, men åtar sig ändå frivilligt att i förväg ändra rutinerna för att tillgodose deras krav. Det gör man genom att föreslå att Sverige delas in i fyra prisområden.

Skälen för att göra så är minst sagt intressanta.

För det första konstaterar Svenska Kraftnät att det i deras uppdrag ligger att verka för lösningar som är bra för hela Europa och leder till så rättvisa förhållanden som möjligt inom och mellan länderna, snarare än att verka för att alla konsumenter i Sverige möter ett och samma låga elpris.

Men skall verkligen svenska myndigheter verka i EU:s intressen snarare än svenska? Detta är åtminstone för mig en stor nyhet och jag undrar förstås vem som bestämt detta.   

För det andra påpekar Svenska Kraftnät att med den nuvarande metoden bärs kostnaden för att balansera elen av alla konsumenterna. Detta är oacceptabelt anser Svenska Kraftnät, som istället förordar att priset skall bestämmas av utbud och efterfråga. I klartext betyder det att när vinterkylan slår till skall elpriset öka ända till dess elanvändningen fallit så mycket att balans skapats – mörkare hus, kallare hus och tystare fabriker med andra ord.

Som stöd för detta åberopas marknadskrafternas överlägsenhet. Men det är självbedrägeri att hänvisa till att en lösning av elförsörjningen ska ske via marknadskrafterna eftersom elproduktionen är politiskt styrd. Att bristproblemen inom överskådlig tid därför skulle kunna lösas genom en ökad elproduktion i Södra Sverige förefaller föga troligt.

Ty det är här – söder om en linje mellan Ringhals och Oskarshamn – som bristen är störst. Här finns ingen vattenkraft och efter, den politiskt motiverade, stängningen av Barsebäck heller ingen kärnkraft.

Kostnaden för att balansera kraften kommer därför främst att bäras av konsumenterna i Södra Sverige genom prisökningen. Men varför det är bättre att låta bara en del av befolkningen bära kostnaden istället för att alla delar den solidariskt, framgår inte av Svenska Kraftnäts rapport.

Inte heller ges något svar på frågan varför just de sydsvenska konsumenterna skall tvingas betala ett högre elpris bara för att gynna de långt mycket rikare konsumenterna i Köpenhamnsområdet. Detta särskilt som dagens problem till icke obetydlig del kan förklaras av Barsebäcks stängning som danskarna aktivt och energiskt förespråkade.

Var står regeringen? Det vet vi inte. Beslut har ännu inte fattats. Men mot bakgrund av att det var regeringen som gav Svenska Kraftnät i uppdrag att förbereda indelningen av prisområden, kan man som boende i Södra Sverige befara det värsta.

Anne-Marie Pålsson

Riksdagsledamot (M)