Politikens Kiviks marknad

Så drog årets upplaga av politikerveckan i Almedagen igång. Större än någonsin. 1800 seminarier bjuds de besökande på vilket är en ökning med mer än 20 procent. 800 organisationer, från stora börsnoterade bolag till små ideella organisationer, deltar varför man kan säga att större delar av det svenska samhället är representerat.

Utslaget handlar det om i snitt 25 semiarier varje timme. Även om arrangörerna räknar med 17000 besökande, blir det ändå svårt för de som valt att delta under politikerveckan att nå den uppmärksamhet som förmodligen åsyftats.

Så annorlunda jämfört med den första gången jag var där. Det var 1993 och då var Almedalen mest en intern affär för socialdemokraterna – ett arv från Olof Palmes dagar då han uppflugen på ett lastbilsflak talade till gotlandsborna. De tongivande journalisterna var visserligen även då på plats, men någon trängsel på gatorna var det inte tal om.

Idag är mediebevakningen en helt annan och mycket mera finns att bevaka. Tillgängliga lokaler räcker inte till för alla aktivititer utan också tält och baracker måste tillgripas. Hamnplanen liknar under politikerveckan mest ett Kiviks Marknad. Det är ett myller av aktiviteter och riktigt kul för den som är intresserad av samhällsfrågor. Därtill bjuder arrangörerna ofta på mat och dryck för att förmå de förbistrosande att sätta sig ner och lyssna till det budskap de vill förmedla.

I politik är det viktigt att synas vilket förmodligen är förklaringen till att alla partier numera ser det som en självklarhet att delta. Men hur är det med de andra deltagarna? Närmast tänker jag på det 30-tal statliga myndigheter som tillsammans satsat mer än 10 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar för att vara på plats.

Det enkla svaret är förmodligen att de liksom alla andra vill ta tillfället i akt att föra ut sina frågor. Men ligger det inom ramen för myndigheters uppgifter att söka tränga igenom det mediala bruset? Svaret är nej!

Statliga myndigheter skall verkställa det som regering och riksdag beslutat – inte att söka påverka regering och riksdag genom massmedial opinionsbildning. Särskilt inte som de inte alls har något behov av det. Myndigheterna, om några, har ju direkt tillgång till ministrar och riksdagsledamöter. Jag vet inte hur många föredragningar jag fick av myndigheter i riksdagen under mina år som riksdagsledamot. De kunde i princip komma när som helst.

De 10 miljoner som myndigheterna satsat på att synas i Visby är visserligen småpengar men det är inte om pengar det handlar utan om principer. Skattebetalarnas pengar skall inte användas för att myndigheter skall bedriva opinionsbildning.

Dags sålunda för regering och riksdag att sätta stopp för detta. I vad mån detta sker genom lag eller i det regleringsbrev regeringen årligen lämnar till de statliga myndigheterna är en smaksak. Huvudsaken är att budskapet går hem.