VILKEN VÄG GÅR POLEN?

mars 16, 2014

publicerad  november 2013

 

2004 var en milstolpe i EU:s historia. Det var då unionen fick tio nya medlemmar. Åtta av dessa hade tidigare ingått i den sovjetiska intressesfären.

Störst av de nya var Polen som med sin befolkningsmässiga styrka (38 miljoner invånare) har som mål att tillhöra EU:s inre kärna. Att Polen klarat den ekonomiska krisen väl ger styrka och talar för att man kommer att lyckas. Samtidigt står Polen utanför eurosamarbetet och med det den fördjupning av samarbetet som nu sker i euroländerna.

Men det finns också andra hinder! På den extremt viktiga energipolitikens område har Polen tagit en position som går på tvärs mot EU:s, inte minst mot Tysklands. Målet att minska utsläppet av växthusgaser får inget stöd av Polen.

Motståndet ska förstås av att Polen är helt beroende av fossila energislag – främst kol men också rysk gas. Att lägga om detta energisystem till ett som är grundat på förnyelsebara råvaror är en dyr sak för ett fattigt land som Polen.

Annorlunda förhåller det sig med Tyskland som med den klimatsmarta politiken hoppas kunna bli en ledande exportör av den nya energitekniken och därmed tjäna ekonomiskt på omläggningen.

Polen motsatte sig också North Stream – gasledningen över Östersjön som förser Tyskland med gas från Ryssland. Polen insåg att med en ledning mellan Ryssland och Tyskland  blev det lättare för Ryssland att utöva påtryckningar på Polen genom hot om uteblivna gasleveranser. Polen får nämligen sin gas direkt från Ryssland. 

Det hindrar nu inte Polen från att vilja hålla goda relationer med Ryssland och något omedelbart hot därifrån ser man inte – men framtiden bedöms som osäker.

Att USA:s intresse för Europa minskat och att tyskarna uppvisat en påfallande passivitet på försvarsområdet oroar polacker. Deras svar på det säkerhetspolitiska osäkerheten är istället en kraftfull ökning av ambitionsnivån för sina försvarsutgifter. Polens tilltro till EU:s och Nato:s vilja att bistå vid en konflikt är uppenbarligen svag.

Den som besöker Uprising Museum i Warszawa får en ledtråd till polackernas misstro. Här berättas om det polska upproret i Warszawa under andra världskrigets slutskede. Motståndsrörelsen var dåligt utrustad och organiserad men med stöd från det ryska artelleriet trodde man sig ändå kunna driva bort tyskarna. 

Inledningsvis gick det bra. Tyskarna pressades tillbaka. Men så upphörde det ryska stödet. Varför är inte helt klarlagt, men den vanliga förklaringen är att ryssarna inte ville ha någon inblandning av polska nationalister i de kommande fredsförhandlingarna. Istället för att låta den röda armén krossa motståndsrörelsen lät man tyskarna göra jobbet.

Vilket de också gjorde. Efter några få månader var det polska motståndet nedkämpat. Warszawas befolkning var utplånad och i stadens gamla del fanns inte ett enda helt hus kvar.

Så inklämda mellan de mäktiga grannarna Tyskland och Ryssland söker polackerna nu sin framtid. I den terrängen gäller det att navigera försiktigt men bestämt. Starka finanser och ett starkt försvar kan då vara till god hjälp.


MAKTDELNING ÄR FAKTISKT BRA

mars 16, 2014

publicerad okt 2013

 

Bill Clinton fick en fråga av Elvis Costello i en TV-intervju hur man blir en bra president.

Clinton nämnde fyra faktorer. En av dessa var att vara hövlig och vänlig mot kongressen med argumentet att man i annat fall inte får dess stöd. Förmodligen ett mycket klokt råd. För den amerikanska kongressen är, till skillnad från den svenska riksdagen, en verklig maktfaktor i politiken.

Det var så de amerikanska grundlagsfädrarna ville ha det när de för mer än 200 år sedan arbetade fram en konstitution för USA.

Den bärande tanken var att ett maktcentrum, exempelvis presidentämbetet, inte skulle kunna dominera helt utan att dess makt ska balanseras av de andra två institutionerna för makt -kongressen och Högsta Domstolen. Bara makt kan makt bekämpa – orden är Montesquieus och  de äger fortfarande giltighet.

Till skillnad från sin företrädare är emellertid Barack Obama inte känd för att vara intresserad av att bygga goda relationer med kongressen. För det anses han vara för inåtvänd och intellektuellt lagd.

Men en mera öppen attityd hade säkert varit till stor nytta för att hantera de uppslitande budgetstriderna med den egensinniga kongressen som världen nyss bevittnat. Först i elfte timmen lyckades man nå en temporär överenskommelse som innebär att USA undviker budgetstupet. Men snart måste förhandlingarna tas upp på nytt.

Drivande i stridigheterna är en liten grupp inom det republikanska partiet – Tea Partyrörelsen –  som valde att använda sjukvårdsreformen som en slags gisslan i förhandlingarna. Skjut upp den reformen och vi är redo att förhandla löd rörelsens budskap.

Tea partyrörelsen bildades 2009 som en reaktion på Obamas sjukvårdsreform. Den var då djupt impopulär i en stor del av väljarkåren. I mellanårsvalet 2010 fick rörelsen av väljarna ett kvitto på sin kritik genom att erövra flera platser i kongressen.

I svensk media har Tea Partyrörelsen beskrivits som ett gäng tokstollar  ja rent av galningar. Det må så vara att de har en udda uppfattning men sådana är också tillåtna i en demokrati. Dess politiska stöd är visserligen inte särskilt stort räknat i kongressplatser, men det undanröjer inte det faktum att de kongressmän som valts på rörelsens mandat är lika mycket valda som presidenten.

Det är ingen överdrift att påstå att det är sjukvårdsreformen som skapat den infekterade situationen i kongressen. Men att lägga all skuld på Tea Partyrörelsen är orimligt – lika stor skuld har presidenten själv. Att tvinga igenom en impopulär reform, med minsta möjliga marginal, skapar motkrafter.

För systemet med maktdelningen har nämligen också till syfte att göra det svårt att driva igenom politiska reformen. För detta krävs normalt bred enighet som en garanti för att en liten majoritet inte ska kunna terrorisera en stor  minoritet.

Onekligen en god tanke att sakfrågan inte får ta överhanden över den demokratiska förankringen. Men med strävan att en gång för alla förbättra de fattigas situation offrade president Obama denna gyllene regel. Det straffade sig omedelbart.     


NYA TIDER

mars 16, 2014

publicerad oktober 2013

I sociala media blommade nyligen upp en debatt om läxor. Utmattade föräldrar krävde att de skulle avskaffas med argumentet att läxorna förgiftar familjesamvaron. Barnen gör nämligen inte läxorna med glädje. Den rädsla för auktoriteter som fanns förr och som fungerade som ett drivmedel för läxläsning har försvunnit. Istället krävs det tjat, tjat och åter tjat för att få barnen att göra det som de fått i uppgift av skolan.

Min första reaktion var att detta var ännu ett utslag av den unga generationens krav på bekvämlighet. Förstår de verkligen inte att också svenska barn måste arbeta hårt i skolan för att som vuxna kunna hävda sig på den globa arbetsmarknaden? Se bara hur barnen i Japan och Kina från 3-års åldern drillas hårt i skolarbetet av sina föräldrar!

Och för övrigt, har inte barn i alla generationer tvingats uthärda läxor utan att ha tagit någon större skada? Ja, ja, jag vet att det förr inte fanns lika många konkurrerande aktiviteter som nu och att respekten för skolan var större men det hindrar inte från att läxorna sågs som något nödvändigt ont som bara skulle göras.

Fast det var min första reaktion. Ganska snart ändrade jag uppfattning. Tiderna har förändrats. Och vi behöver inte gå tillbaka till 60-talet då jag gick  skolan för att se det utan det räcker att förflytta sig till 80-talet.

Skiljelinjen går närmare bestämt med 1991 års skattereform. Innan dess arbetade för det mesta bara en av föräldrarna arbetade heltid medan den andra nöjde sig med deltid. Med den ordningen fanns inte bara tid för föräldrarna att hjälpa sina barn med läxor, det fanns också någon hemma i bostaden när barnen kom hem och behövde hjälp.

Idag är normen den att båda föräldrarna ska arbeta heltid. Till detta ska läggas att restiderna blir allt längre. Räknar vi in den och tiden för inköp m.m. har det inte sällan gått 10 timmar från det att föräldrarna och barnen lämnade hemmet på morgonen till dess att de är tillbaka på kvällen.

Men dagen är inte slut med det. Väl hemkommen börjar hemarbetet; städning, tvätt, matlagning m.m. När alla dessa sysslor är över är det dags för läxorna. Men då är alla utmattade.

Jag förstår att läxor inte står högst på schemat. Också barn och föräldrar behöver någon timmes tid för återhämtning innan det är dags att gå och lägga sig.

Systemet med läxor förutsätter att det finns någon i hemmet som kan hjälpa till med dem. Krävs av alla – även barnfamiljerna – att de ska arbeta heltid på arbetsmarknaden måste politikerna anpassa systemet efter detta. Då faller det sig naturligt att det offentliga erbjuder inte bara hjälp till de gamla utan även hjälp och stöd till barnen.

Alltså, ta bort läxorna i de lägre årskurserna. Förläng istället skoldagen med låt säga en timme att användas för ren färdighetsträning. Kalla det gärna för en läxtimme. Men med den ordningen ges även barn med svaga förutsättningar i hemmet möjligheter att arbeta med ”läxorna” under professionell ledning. Det gör barnfamiljernas vardag outhärdlig och skolmiljön mera rättvis.


Maktdelning är faktiskt bra

oktober 24, 2013

publicerad den 23 oktober 2013

Bill Clinton fick en fråga av Elvis Costello i en TV-intervju hur man blir en bra president.

Clinton nämnde fyra faktorer. En av dessa var att vara hövlig och vänlig mot kongressen med argumentet att man i annat fall inte får dess stöd. Förmodligen ett mycket klokt råd. För den amerikanska kongressen är, till skillnad från den svenska riksdagen, en verklig maktfaktor i politiken. 

Det var så de amerikanska grundlagsfädrarna ville ha det när de för mer än 200 år sedan arbetade fram en konstitution för USA.

Den bärande tanken var att ett maktcentrum, exempelvis presidentämbetet, inte skulle kunna dominera helt utan att dess makt ska balanseras av de andra två institutionerna för makt -kongressen och Högsta Domstolen. Bara makt kan makt bekämpa – orden är Montesquieus och  de äger fortfarande giltighet.

Till skillnad från sin företrädare är emellertid Barack Obama inte känd för att vara intresserad av att bygga goda relationer med kongressen. För det anses han vara för inåtvänd och intellektuellt lagd.

Men en mera öppen attityd hade säkert varit till stor nytta för att hantera de uppslitande budgetstriderna med den egensinniga kongressen som världen nyss bevittnat. Först i elfte timmen lyckades man nå en temporär överenskommelse som innebär att USA undviker budgetstupet. Men snart måste förhandlingarna tas upp på nytt.

Drivande i stridigheterna är en liten grupp inom det republikanska partiet – Tea Partyrörelsen –  som valde att använda sjukvårdsreformen som en slags gisslan i förhandlingarna. Skjut upp den reformen och vi är redo att förhandla löd rörelsens budskap.

Tea partyrörelsen bildades 2009 som en reaktion på Obamas sjukvårdsreform. Den var då djupt impopulär i en stor del av väljarkåren. I mellanårsvalet 2010 fick rörelsen av väljarna ett kvitto på sin kritik genom att erövra flera platser i kongressen.

I svensk media har Tea Partyrörelsen beskrivits som ett gäng tokstollar  ja rent av galningar. Det må så vara att de har en udda uppfattning men sådana är också tillåtna i en demokrati. Dess politiska stöd är visserligen inte särskilt stort räknat i kongressplatser, men det undanröjer inte det faktum att de kongressmän som valts på rörelsens mandat är lika mycket valda som presidenten.

Det är ingen överdrift att påstå att det är sjukvårdsreformen som skapat den infekterade situationen i kongressen. Men att lägga all skuld på Tea Partyrörelsen är orimligt – lika stor skuld har presidenten själv. Att tvinga igenom en impopulär reform, med minsta möjliga marginal, skapar motkrafter.

För systemet med maktdelningen har nämligen också till syfte att göra det svårt att driva igenom politiska reformen. För detta krävs normalt bred enighet som en garanti för att en liten majoritet inte ska kunna terrorisera en stor  minoritet.

Onekligen en god tanke att sakfrågan inte får ta överhanden över den demokratiska förankringen. Men med strävan att en gång för alla förbättra de fattigas situation offrade president Obama denna gyllene regel. Det straffade sig omedelbart.     


TIDERNA FÖRÄNDRAS

oktober 15, 2013

publicerad den 9 oktober 2013

I sociala media blommade nyligen upp en debatt om läxor. Utmattade föräldrar krävde att de skulle avskaffas med argumentet att läxorna förgiftar familjesamvaron. Barnen gör nämligen inte läxorna med glädje. Den rädsla för auktoriteter som fanns förr och som fungerade som ett drivmedel för läxläsning har försvunnit. Istället krävs det tjat, tjat och åter tjat för att få barnen att göra det som de fått i uppgift av skolan.

Min första reaktion var att detta var ännu ett utslag av den unga generationens krav på bekvämlighet. Förstår de verkligen inte att också svenska barn måste arbeta hårt i skolan för att som vuxna kunna hävda sig på den globa arbetsmarknaden? Se bara hur barnen i Japan och Kina från 3-års åldern drillas hårt i skolarbetet av sina föräldrar!

Och för övrigt, har inte barn i alla generationer tvingats uthärda läxor utan att ha tagit någon större skada? Ja, ja, jag vet att det förr inte fanns lika många konkurrerande aktiviteter som nu och att respekten för skolan var större men det hindrar inte från att läxorna sågs som något nödvändigt ont som bara skulle göras.

 Fast det var min första reaktion. Ganska snart ändrade jag uppfattning. Tiderna har förändrats. Och vi behöver inte gå tillbaka till 60-talet då jag gick  skolan för att se det utan det räcker att förflytta sig till 80-talet.

Skiljelinjen går närmare bestämt med 1991 års skattereform. Innan dess arbetade för det mesta bara en av föräldrarna arbetade heltid medan den andra nöjde sig med deltid. Med den ordningen fanns inte bara tid för föräldrarna att hjälpa sina barn med läxor, det fanns också någon hemma i bostaden när barnen kom hem och behövde hjälp.

Idag är normen den att båda föräldrarna ska arbeta heltid. Till detta ska läggas att restiderna blir allt längre. Räknar vi in den och tiden för inköp m.m. har det inte sällan gått 10 timmar från det att föräldrarna och barnen lämnade hemmet på morgonen till dess att de är tillbaka på kvällen.

Men dagen är inte slut med det. Väl hemkommen börjar hemarbetet; städning, tvätt, matlagning m.m. När alla dessa sysslor är över är det dags för läxorna. Men då är alla utmattade.

Jag förstår att läxor inte står högst på schemat. Också barn och föräldar behöver någon timmes tid för återhämtning innan det är dags att gå och lägga sig.

Systemet med läxor förutsätter att det finns någon i hemmet som kan hjälpa till med dem. Krävs av alla – även barnfamiljerna – att de ska arbeta heltid på arbetsmarknaden måste politikerna anpassa systemet efter detta. Då faller det sig naturligt att det offentliga erbjuder inte bara hjälp till de gamla utan även hjälp och stöd till barnen.

Alltså, ta bort läxorna i de lägre årskurserna. Förläng istället skoldagen med låt säga en timme att användas för ren färdighetsträning. Kalla det gärna för en läxtimme. Men med den ordningen ges även barn med svaga förutsättningar i hemmet möjligheter att arbeta med ”läxorna” under professionell ledning. Det gör barnfamiljernas vardag outhärdlig och skolmiljön mera rättvis.


Regeringen i uppförsbacke

september 30, 2013

publicerad den 25 september

Så rivstartade det nya riksdagsåret med gräl i skatteutskottet. Oppositionen hade hittat ett sätt att stoppa regeringens förslag till höjning av brytpunkten för statlig skatt – utskottsinitiativ.

Denna möjlighet att kringgå budgetlagen verkar ha kommit som en stor överraskning för regeringen som levt i den trygga förvissningen att budgeten var det inga problem att baxa igenom i riksdagen. Detta tack vare budgetlagen.

Lagen tillkom under 1990-talets krisår och innebär att budgeten ska tas i två steg. Först klubbas ramarna och därefter delposterna. Syftet med ordningen är att sätta ett tak för de utgifter och de skattesänkning som riksdagen ska besluta om för att på så vis säkerställa att statens finanser inte urholkas.

Frågan är dock om oppositionens initiativ till mindre ambitiösa skattesänkningar än de regeringen föreslagit omfattas av budgetlagen. Initiativet går ju ut på att komma under taket inte att överskrida det. Initiativet stärker alltså statsfinanserna!

Att riksdagen skulle utveckla ett sådant ansvarsfullt beteende hade arkitekterna bakom budgetlagen helt förbisett. Därför ”togs inte höjd för” för utspel av det slag vi nu ser. Så det är nog bara för regeringen att bita i det sura äpplet!

Regeringsombildningen var den andra händelsen som skapade stora rubriker. Ut åkte Fredrik Reinfeldts gamla parhäst – tillika vice partiledare – Gunilla Carlsson. Blev hon petad var den stora frågan. Nix, om vi ska tro statsministern, hon hade bett att få andra uppgifter.

Kanske är det så. Men hennes hastiga sorti kan också ha varit ett sätt att ta udden av den kritik som blossat upp i kölvattnet av medias avslöjanden om att Carlssons lön som biståndsminister betalats av biståndet och inte som brukligt ur anslaget till regeringskansliet.

In kom istället arbetsmarknadsutskottets ordförande – Elisabeth Svantesson (M). Hennes bakgrund i Livets ord fick media att omedelbart ifrågasätta hennes lämplighet. Det som särskilt upprörde var hennes starka abortmotstånd.

 Svantessons försvar var inte klockrent enligt regelboken. Men begripligt. Hennes politiska erfarenhet är begränsad och det tar tid att lära sig hur media ska behandlas.

 Det hjälpte inte mycket att hon försäkrade att hon nu stod bakom regeringens linje och inte hade för avsikt att söka påverka den. Media fortsatte att mata på med frågor om hur hon egentligen såg på aborter och uppfattade hennes vaga svar som källa till framtida problem för regeringen

Hur man nu kan tycka det är svårt för mig att förstå. Vår religiösa tro är grundlagsskyddad. Detta skydd gäller alla – också  politiker. Ett engagemang i Livets ord kan därför omöjligen diskvalificera för politiska uppdrag.

Den nervösa upptakten tyder på att det blir ett spännande politiskt år. Regeringen befinner sig i motvind och media driver på. Bra, media ska granska makten, men för att vara trovärdig gäller det för den att göra rätt saker: att se till vad våra politiker uträttat och vilka frågor de arbetat och inte göra deras religiösa hemvist till en huvudfråga.


Tack väljare och Carl Bildt

september 30, 2013

publicerad den 11 september

På lördag (den 14 september) är det 10 år sedan svenskarna sa nej till euron. Det var ingen liten seger utan väljarnas dom över det största och mest prestigefyllda EU-projekt, euron, var solklar: 55,9 % sa nej och 42,0 % ja. Valdeltagandet var också högt – lika högt som det brukar vara till riksdagsvalet.

Jag tror att många idag är mycket tacksamma över folkets dom. Ty ser man till hur eurosamarbetet utvecklats kan vi skatta oss lyckliga för att vi sluppit den ekonomiska turbulens som euron hittills lett till. Inte så att vi helt undvikit att dras in i den – för det har vi. Men effekten är relativt begränsad. Det hade kunnat vara mycket värre!

Men vi ska inte räkna med att eliten tackar folket. Om inte annat för att det vore förargligt för eliten att erkänna att väljarna var så mycket klokare än vad den själv var.

För större delen av den politiska och ekonomiska eliten var på ja-sidan. M, FP och KD var uttalat starka förespråkare för euron. S var visserligen splittrat, men Göran Persson var en varm anhängare av euron och så var flertalet ledande företrädare för S.

Svenskt Näringsliv var givetvis på ja-sidan och så var också stora delar av LO. Ordförande Vanja Lundby Vedin var visserligen på nej-sidan men ordföranden för det viktiga Metallförbundet, Göran Johnsson, var på ja-sidan.

Ledande personer i kultur och vetenskap ställde sig också på ja-sidan. Assar Linbeck, svensk nationalekonomis verkliga nestor – var en av dem. Ernst Billgren, hyllad konstnär en annan

Räknat i pengar och antal tunga företrädare var ja-sidans överlägsennhet så massiv att det närmast framstod som ett under att de svagare nej-sidan att vinna omröstningen.

Men kampen mellan eliten och folket slutade med att folket vann en solklar seger. Kommer detta att uppmärksammas av media? Knappast. Ty det är samma elit som styr Sverige idag som för 10 år sedan. Och samma förlorare.

Det ligger i sakens natur att eliten inte påminner sig själv om tidigare förluster. Bättre då att få folket att glömma. Och i denna glömskekampanj gäller det inte prata om händelsen alls. Bara sopa det inträffade under mattan.

Därefter sätts projekt ”omnavigering” in. Den innebär att när minnet bleknat kan eliten försiktigt söka ändra folkets bild av det inträffade. Kort sagt att mana fram en bild av att eliten nog inte hade fel – att den blev förd bakom ljuset av bedrägliga samarbetspartners.

Mer hälsosamt vore förstås att erkänna att eliten inte alltid har rätt. Att det är klokt att lyssna på väljarna då och då. Ett bra argument för att folkomröstningar borde användas flitigare.

Så på lördag har du som läsare har chans att sända en tacksamhetens tanke till väljarna. Men glöm då inte att inkludera utrikesminister Carl Bildt. Denne utpräglade EU-vän chockade det politiska systemet, inklusive sitt eget parti, genom att kräva att frågan om ett svenskt medlemskap i EMU skulle avgöras i en folkomröstning.

 Tack Carl Bildt för denna klokskap!