EU:s SUBSIDIARITETSPRINCIP – ETT TOMT LÖFTE

publicerad den 23 april 2013

När Lissabonfördraget trädde i kraft var förväntningarna högt ställda. Medborgarna såg framför sig ett mera demokratiskt EU med tydliga gränser för dess befogenheter. Så här sa den dåvarande europaministern Cecilia Malmström (FP) till riksdagen inför riksdagens beslut om Lissabonfördraget:

”Demokratin stärks också. EU:s befogenheter tydliggörs på ett tydligare sätt. Fördraget slår fast att i såväl medlemsländerna som i fördraget definieras hur mycket makt EU ska ha. Riksdagen och andra nationella parlament får en stärkt roll. Ingen lag kommer att stiftas i EU utan att den granskats av nationella parlament. Om tillräckligt många nationella parlament anser att ett lagförslag inte bör behandlas på EU-nivå kan det helt stoppas”

Det nya var några förändringar i den s k subsidiaritetspricipen som är EU:s viktigaste instrument när det gäller delning av makt mellan EU och medlemsstaterna. Principens uppgift är att hindra EU från att fatta beslut på områden som inte tillhör den. Denna princip sågs vid Sveriges folkomröstning om EU-medlemskap som en garant mot alltför långtgående centralisering till Bryssel.

Nytt i Lissabonfördraget var att de nationella parlamenten fick ansvaret för att subsidiaritetsprincipen följdes. Detta hade tidigare varit en uppgift för ministerrådet och EU-parlamentet. Förändringen gjordes för att ta udden av den envisa kritiken om unionens demokratiska underskott som ansågs hänga samman med att de nationella parlamenten inte tillräckligt deltog i unionens arbete.

Det blev nu inte alls som Malmström lovade och det är inte riksdagens fel. Den tog istället sin nya uppgift på stort allvar och har granskat alla 320 lagförslag från EU. Av dessa har ca 10 procent befunnits strida mot subsidiaritetsprincipen. Det vill säga, riksdagen ansåg att om förslagen förverkligas skulle ytterligare makt flyttas till EU.

Riksdagen kan, lika lite som något annat nationellt parlament, stoppa ett förslag från EU. Enligt fördraget är unionens befogenheter så vida, dess mål så allomfattande och kraven på kommissionens motiveringar om varför ett förslag inte strider mot subsidiaritetsprincipen så lågt satta att praktiskt taget alla förslag kan genomdrivas.

Det är svårt att tro att avsikten verkligen var att stärka de nationella parlamentens roll i EU-arbetet med tanke på hur bestämmelserna utformades. För det första krävs att minst en tredjedel av de nationella parlamenten protesterar för att få till stånd en omprövning av ett förslag från kommissionen Och de har bara åtta veckor på sig att åstadkomma denna uppslutning. Detta har de nationella parlamenten bara lyckats med i ett enda fall sedan Lissabonfördraget trädde i kraft. Det ger en antydan om hur svår denna samordning är. 

För det andra innebär omprövning bara att kommissionen tar upp förslaget igen – inte att det stoppas. Stoppa ett förslag kan bara ministerrådet eller EU-parlamentet göra oavsett om samtliga nationella parlament skulle tycka att förslaget strider med subsidiaritetsprincipen.

Men Lissabonfördragets fäder gjorde ett allvarligt tankefel. Konstruktionen av subsidiaritetsprövningen strider mot parlamentarismen – den demokratiska form som tillämpas av alla EU:s medlemsstater. Med den grundläggande logik som utmärker den uppträder parlament och regering som siamesiska tvillingar, snarare än som varandras balanserande makter. Att ett nationellt parlament skulle nå fram till en annan slutsats än den som deras regering förordat i ministerrådet är därför högst osannolikt. Och även om den skulle göra det, har det alltså ingen rättslig verkan alls.

I detta perspektiv ter sig riksdagens subsidiaritetsgranskning som onödig och bara ett slöseri med tid. Detta inte minst som riksdagen inte tilldelats några egna resurser för att kunna utföra granskningen utan gjordes helt beroende av regeringens analys. 

Var arrangemanget att låta de nationella parlamenten ansvara för subsidiaritetsgranskningen

ett utslag av bristande insikt eller en medveten skenmanöver för att få EU att framstå som mera demokratiskt än vad unionen är? Mot bakgrund av riksdagens agerade när förslaget att införa en EU-skatt på finansiella tjänster behandlades är frågan befogad. Ty samtidigt som regeringens företrädare i skatteutskottet helt korrekt hävdar att förslaget strider som subsidiaritetsprincipen, valde deras kolleger i EU-nämnden att stödja regeringen i synen på att förslaget inte strider mot denna princip.  

Att ge subsidiaritetsprincipen i de nationella parlamentens regi ett verkligt innehåll är inte lätt. Ty det får som följd att EU:s institutioner och/eller medlemsstaternas regeringar berövas makt och att det blir svårare för EU att fatta beslut. Inget av detta är något som EU:s maktelit önskar. 

De mål som EU:s beslutsfattare sade sig vilja uppnå med den nya subsidiaritetsprövningen – minskat demokratiskt underskott och hinder mot en fortgående centralisering av makt till EU kommer inte att infrias. Däremot fortsätter urholkningen av riksdagens roll som ”folkets främsta företrädare”.

Om detta talar våra folkvalda inte alls. Men det borde de göra. De beslut som i krisens kölvatten nu drivs igenom i EU behöver demokratisk legitimitetför för att vara långsiktigt hållbara. Det räcker inte att medlemsländernas ministrar gör upp bakom stängda dörrar, också de enda demokratiskt valda församlingarna som kan utkrävas ansvar – de nationella parlamenten – måste involveras i processen. Och då inte bara på pappret utan också på riktigt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: