ANDEN UR FLASKAN

publicerad den 30 januari 2013

 

För en vecka sedan höll Englands premiärminister David Cameron sitt sedan länge aviserade tal om EU – efterlängtat av många men fruktat av fler. Vältaligt slår han fast att England vill omförhandla sitt EU-medlemskap för att därefter låta de engelska väljarna få säga sin mening om det i en folkomröstning. Hans argument för detta är att de demokratiska strukturerna i EU är lövtunna och att det är hög tid att få till stånd en verklig folklig förankring av den utveckling som EU nu slagit in på.

Camerons tal sände en chockvåg genom hela EU och reaktionen blev därefter. Genomgående nedsättande eller öppet kritiska kommentarer. EU:s mäktigaste person – Angela Merkel – valde till och med att ta till det mest utstuderade maktmedlet av alla: tystnad. Ty när hon framträdde på Davosmötet strax efter Cameron valde hon att inte ens kommentera Camerons utspel.

Det må så vara att Camerons tal hölls främst med de egna väljarna för blicken men det hindrar inte från att han i sak har rätt. Eliten i Brysel har under lång tid roffat åt sig makt på medlemsstaternas bekostnad. Med den ekonomiska krisen som alibi och med hjälp av det mödosamt beslutade Lissabonfördraget har denna maktöverföring också accelererat under senare år. Beslut har klubbats igenom som tidigare var helt otänkbara och som går utöver vad som fördraget tillåter. Ledande politiker, som kommissionens ordförande José Manuel Barosso och den fd tyske toppolitikern Joschka Fischer, talar nu också öppet om behovet av att omvandla EU till en politisk union.

Allt detta har skett utan att medborgarna någon gång tillfrågats.

 Missnöjet med EU har också sina rötter i de konsekvenser som den förda EU- politiken har för välstånd och ekonomiska framgång.  Eller snarare dess motsats. Ty alltfler skyller den snabbt stigande arbetslösheten på EU:s krisbekämpning som uppfattas mer ta sikte på att skydda tyska och franska banker och mindre på att ta EU ur den ekonomiska stagnationen.

 Missnöjet finns också hos långt fler än konservativa britter – den finns i alla länder och i alla väljargrupper. Men det har haft svårt att samla sig och därför inte blivit en politisk kraft. Tills nu  – då EU-kritikerna fick ordentligt med näring av Camerons utspel.

 Det är ännu för tidigt att uttala sig om vad detta konkret kommer att innebära. Men på hemmaplan har vi redan fått en indikation på vad som komma kan.

 På KD:s kommundagar som gick av stapeln i helgen uttryckte nämligen dess partiledare Göran Hägglund sympati för Camerons krav på ett mindre EU. Den spontana tolkningen av det är att KD  tänker fånga upp de svenska EU-kritiska rösterna. Fullt begripligt – inte minst för ett parti som balanserar på 4-procentsspärren och som behöver en fråga som lockar nya väljare – men samtidigt utmanande då detta synsätt befinner sig rak kollisionskurs mot den linje som drivs av M och FP.

 Men oavsett om KD väljer att exploatera EU-kritiken eller ej kan vi vara säker på en sak. Camerons utspel har ritat om den politiska kartan och vi har bara sett början på en intressant utveckling.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: