Vem bestämmer egentligen?

I veckan nåddes vi av nyheten att EU-kommissionen ämnade lägga fram ett förslag om att könskvotering till börsbolagens styrelser skulle införas. Det fick den ansvariga svenska ministern – Nyamko Sabuni – att gå i taket. taket.

Frågan om könskvotering har varit uppe till diskussion i Sverige länge och alliansregeringens uppfattning har hela tiden varit glasklar. Den har inte för avsikt att införa en sådan.

Själv tycker jag att kvoteringsfrågan är genuint svår. Och trots att jag funderat över den i minst 10 år har jag fortfarande inte kunnat bestämma mig för om för- och nackdelar med kvotering överväger.

Men i just den här frågan ger mitt helt oreserverade stöd till den svenska ministern. Och som läsaren förstår handlar det inte så mycket om sakfrågan som sådan utan om formerna för beslutet. Även de är ibland viktiga och så är fallet här.

EU-samarbetet bygger på subsidiaritetstanken. Den politiska makten skall ligga hos medlemsstaterna och bara om de inte var för sig kan uppnå målen genom egna beslut får EU besluta i frågan.

Vilka frågor EU har rätt att besluta om är nu inte hugget i sten. Och i Lissabonfördraget – den rättsakt som reglerera EU-samarbetet – ges heller inte mycket till vägledning om vad som skall gälla.

Men principen om subsidiaritet är i vart så viktig att den slås fast redan i en av de inledande paragraferna (artikel 5, i första delens första avdelning).

Och man kan verkligen fråga sig om sammansättningen av börsbolagens styrelser är en sak för EU. Mitt svar är tveklöst nej. Egentligen är det heller ingen sak för de svenska politikerna, utan vem som skall representera ägarna i styrelsen måste vara en sak för ägarna själva att bestämma.

Men den ansvarige EU-kommissionären – Viviane Reding – verkar inte ge sig. Här skall underförstått EU åsradkomma stordåd och bli en global föregångare i jämställdhet.

Förmår inte Nyamko Sabuni ensam eller tillsammans med kritiska ministrar från de andra EU-länderna omvända Reading, återstår att uppmuntra de nationella parlamenten till att dra i nödbromsen.

De nationella parlamentens rätt att stoppa förslag från EU-kommissionen var ett av de nya inslagen i Lissabonfördragen som fördragets arkitekter var särskilt nöjda med. Det skulle öka de nationella parlamentens delaktighet i EU-arbetet och göra EU mera demokratiskt.

Men rätten är begränsad. Den innebär bara en rätt att begära omprövning av ett förslag och kräver att minst en tredjedel av medlemstaternas parlament säger nej. Och prövningen måste gå fort. De har bara 8 veckor till sitt förfogande.

Lyckas inte Nyamko med detta kan Sverige mycket väl hamna i den situation som Lagrådet varnade för inför Sveriges ja till Lissabonfördraget. Med de nya beslutsregler som införs med Lissabonfördraget – majoritetsval och inte enighet – kan en svensk minister tvingas acceptera ett förslag som går helt emot vad den svenska riksdagen skulle säga. Och därmed utgår inte längre all makt från Riksdagen.

Så frågan är vem är det egentligen som bestämmer numera? 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: