EU som fredsapostel

Det var många som lyfte på ögonbrynen när den norska nobelkommittén tillkänngav årets fredspristagare. EU! Den officiella motiveringen var att unionen och dess föregångare under 6 deccennier verkat för fred och samarbete, demokrati och mänskliga rättigheter.

Men på frågan om vad EU mera exakt gjort för freden gavs inget övertygande svar. Nobelkommittén nöjde sig med att peka på att EU vuxit från 6 till 27 och snart 28 medlemstater och genom att välkomna fd sovjetrepubliker som medlemstater hjälpt dem att införa ett demokratiskt styrelseskick.

 Och tillägger särskilt att sedan EU bildades – eller rättare sagt dess föregångare EEC- har Tyskland och Frankrike inte varit i krig med varandra.

Gott så, fast det är ju inte säkert att det motsatta varit fallet om EU inte bildats. Och att bara bilda en union är ingen garanti för fred. Det har vi färska exempel på.

 För tjugo år sedan befann sig Europa i krig. Förbundsrepubliken Jugoslavien föll samman. De splittringar – kulturellt, historiskt, politiskt och religiöst – som funnnits i republiken under hela dess 70-åriga historia blottlades när de ekonomiska påfrestningarna blev för stora.  

Då räckte inte längre den poliska viljan att hålla ihop republiken. Människor som under en mansålder vant sig vid att leva sida vid sida, blev istället bittra fiender.

Av de tragiska händelserna i det forna Jugoslavien har EU en del att lära. Fredlig samexistens förutsätter medborgarnas stöd. Jugoslavien grundades som en del i fredsöverenskommelsen efter 1:a världskriget högt över huvudena på medborgarna. Så gjorde man på den tiden och vad folkket tyckte och tänkte var av underordnat intresse.

EU:s utveckling från en rent mellanstalig organisation bestående av 6 stater till 27 medlemstater med allt starkare drag av överstalighet har skett utan att medborgarna tillfrågats annat än i några få undantag.

Och det är lätt att förstå, ty de få gånger medborgarna fått säga sin mening har de sagt nej ökad överstatlighet.

Intensiteten i maktöverföringen har ökat med den ekonomiska krisen. Dagligen får vi besked om nya propåer om ytterligare överföring av makt till Bryssel. Och alltfler talar nu öppet om bildandet av en politisk union – en förbundsstat alltså.

 Uppenbarligen ser den politiska eliten i Bryssel en erodering av medlemsstater makt som ett utslag av EU:s fredsansträngningar. Att det skulle vara ett demokratiskt problem tycks inte förespegla den.

Det är en vansklig väg den politiska eliten slagit in på. Medborgarnas missnöje med EU växer. Protesterna över de smärtsamma åtstramningar som de krisande EU-länderna tvingas till av sina mera välmående kolleger hörs i allt fler länder. Nu senast i Storbrittannien.

Demonstrationerna sprider sig. Budskapet är detsamma över allt – vi finner oss inte längre i den förödmjukande behandling som EU tvingar oss till.

EU:s första 60 år var som en lätt resa. Nu sätts EU verkligen på prov. Kan EU kan leva upp som värdig mottagare av fredspriset? Det återstår att se.      

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: