Politisk finlir eller ekonomisk nödvändighet?

Med den årliga kräftskivan på Harpsund inleddes dragkampen om skattebetalarnas miljarder. I år var tongångarna andra än förra året. Borta var dysterheten och domedagsstämningen. Istället målade finansminister Borg upp en förhållandevis ljus framtid. Och till mångas förvåning hittade han ett stort antal fler miljarder att spendera utöver de som regeringens eget utredningsinstitut KI hittat.

 

När detta tillkännagavs inför en smått häpen journalistkår kunde man nästan skåda samma triumf i blicken hos finansministern som hos en trollkarl som fiskat upp en hare ur hatten.

 

Sammanlagt 50 miljarder mer till infrastruktur, forskning och till företagen.  Och om inte skatterna räcker kan Borg också tänka sig att låna för att finansiera dessa utgifter.

 

Borgs spendersamhet möttes av något surmulna kommentarer från socialdemokraternas ekonomisk politisk talesman Magdalena Andersson, men har i övrigt berömts.

 

Men hur kan man förklara denna omsvängning från snålhet till lättsinnighet? Har Borg tappat fotfästet eller ligger det något i hans nyvunna spendersamhet.

 

Den ekonomiska förklaringen ligger i att Sverige har råd med detta. Ty lika starka som statsfinanserna är och har varit, lika usel är stora delar av infrastrukturen. Regeringen har också fått kritik från bl a IMF för att den överdrivna sparsamheten försvårar den ekonomiska upphämtningen inom åtminstone EU. Så vad gäller den ekonomiska sidan kan man säga – äntligen!

 

Men den ekonomiska sidan väger ändå ganska lätt i förhållande till den politiska. Valet närmar sig och det gäller nu för regeringen att göra sig populär. Att pynta sig så väl att väljarna än en gång lägger sin röst på ett av allianspartierna. Det mest effektiva sättet för detta är just genom att lova stora satsningar.

 

En ökad generositet hjälper också till att hålla de tre små allianspartierna på gott humör. Med större ramar ökar nämligen chansen för att de också skall få några av sina hjärtefrågor tillgodosedda. Och det behövs. Förutom att alliansen bygger på ide´n att alla skall bidra och alla skall tjäna på det, får inget av de små partierna åka ut ur Riksdagen. Då förlorar alliansen valet.

 

Men de små partierna har förlorat mycket i väljarstöd och att oron ökar inom dem märks tydligt. Tjuvnypen blir fler och stämningen allt sämre. Med mer pengar kan denna onda spiral stoppas.

 

Men viktigast är kanske att med detta utspel har regeringen slagit oppositionens viktigaste vapen ur deras händer. Ekonomiska satsningar. Så vad skall nu oppositionen kräva för att kunna lova mer än regeringen – utan att framstå som oansvarig!

 

Det är i ljuset av detta som Magdalena Anderssons sura kommentar om att regeringens budgetpolitik bara följer mandattiden. Och hon har helt rätt – regeringen navigerar efter den politiska konjunkturen snarare än den ekonomiska. Men det är inget nytt. Så gör alla regeringar oavsett partifärg. Inte minst det parti som Andersson själv företräder, Socialdemokraterna, har länge framgångsrikt praktiserat den strategin.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: