Finns det inte bättre sätt att styra våra myndigheter på?

Medias avslöjande att Tillväxtverket ägnat sig åt vidlyftig representation på skattebetalarnas bekostnad blev sommarens skandal. Verkets generaldirektör – Christina Lugnet – fick omedelbart sparken av näringsminister Annie Lööf och med detta resoluta handlande sattes förmodligen en punkt för affären. Det är i så fall synd ty fallet ”Lugnet” borde istället bli avstampet för en bredare diskussion om de statliga myndigheternas ställning.

 

Exakt hur den skall gestalta sig sägs inte så mycket om i grundlagen men en vanlig uppfattning är att självständighet från regering och riksdag skall råda. Det betyder inte att regeringen helt saknar inflytande över verksamheten bara att det sker på ett mera indirekt sätt.

 

Formellt utövas den praktiska styrningen genom de direktiv som regeringen förser myndigheten med. Det säger sig självt att denna ordning kan vålla regeringen bekymmer. Alltför självständiga generaldirektörer kan driva sin myndighet på ett sätt som regeringen inte alls tänkt sig. Därför är regeringens rätt att utse och avskeda myndighetschefen förmodligen ett mer effektivt styrinstrument än regleringsbrevet.

 

Regeringens syn på myndigheten och dess verksamhet kommer också till uttryck i sammansättningen av styrelsen. Vilken bakgrund har de personer som utsetts av regeringen till ledamöter och vilka erfarenheter kan de rimligen bidra med?

 

Ibland finns inte ens en styrelse och i sådana fall kan man förmoda att regeringen inte anser att någon alls utanför regeringskretsen skall kunna lägga sig i verksamheten.

 

Men Tillväxtverket har en styrelse och dess sammansättning är avslöjande. Med undantag för dess ordförande Chris Heister, som tidigare ingick i den innersta moderata kärnan och nu är landshövding i Stockholm, har alla ledamöter starka band med näringslivet.

 

En styrelse har inget ansvar för den operativa verksamheten men kan sätta sin prägel på den genom beslut om den allmänna inriktningen. Man kan förmoda att med en så tung näringsinriktning på styrelsen, tog näringslivets logik över. Och i den världen är kalas på Grand Hôtel inget konstigt alls!  

 

Den svenska ordningen med på pappret självständiga myndigheter har sina brister. Den största består i att den inte tydliggör var ansvaret ligger. När fel begås slår den ansvarige ministern ifrån sig med argumentet att myndigheten är självständig. Myndighetschefen brukar försvara sig med att det är regeringen som sätter ramarna för verksamheten.

 

Hade däremot samma ordning tillämpats i Sverige som är vanlig i vår omvärld – en där myndigheterna ingår som integrerad del i departementen hade ansvaret legat hos ministern. I det här fallet betyder det Maud Olofsson. Det var under hennes tid som näringsminister som Tillväxtverket bildades och dess generaldirektör och styrelse utsågs. Men med den svenska modellen föll ingen skugga över henne utan Haparandas fd kommunchef – Christina Lugnet – fick ensam bära hundhuvudet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: