MYTEN OM SKÅNE

publicerad den 20 juni

 

I en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet (10 juni) av migrationsminister Tobias Billström (M) och riksdagsledamoten Olof Lavesson (M) läser jag om hur Skåne befinner sig i en ”dynamisk utvecklingsfas.

Jag önskar att så vore fallet. Men den bild av Skåne som tecknas i artikeln stämmer inte med verkligheten. Utvecklingen här är i själva verket dyster. Det framgår tydligt av den statistik som SCB tar fram över den regionala ekonomiska utvecklingen.

Ty oavsett om man mäter den som tillväxten av den disponibla inkomsten eller produktionen och oavsett om den mäts per invånare eller per sysselsatt är bilden densamma.  Skåne ligger på den nedre halvan. Sämst är utvecklingen av de disponibla inkomsterna per individ. Bara boende i Jämtland och Värmland har fått se sina inkomster växa långsammare än skåningarna sedan 1995.

Notera att dessa siffror gäller hela Skåne. Eftersom utvecklingen varit bättre i den sydvästra delen än i den nordöstra, måste det ekonomiska läget i gamla Kristianstad Län närmast betraktas som katastrofalt.

Så varför denna skönmålning av tillståndet I Skåne? Och här skall påpekas att Billström och Laveson inte är ensamma om att beskriva Skåne i dessa termer. Den bilden verkar vara närmast allmänt vedertagen.

Beror det på att perspektivet begränsas till Malmö? Men att Malmö lyckats vända på sin utveckling är inte liktydigt med att samma sak hänt i Skånes alla hörn. Malmö är inte representativ för hela Skåne.

Eller beror det på att våra beslutsfattare inte sett vidden av de senaste 50-60 årens utveckling. Det vore i så fall oförsvarligt för den ekonomiska kräftgången i Skåne kännetecknas både av gradvisa försämringar och av spektakulära sammanbrott fall under enstaka år.

Textilindustrin monterades ner under 60-talet. Under 70- och 80-talet var det varvs- och verkstadsindustrins tur. Barsebäck stängdes under 90-talet med höjda elpriser som följd.

Och den verkligt stolta skånska paradgrenen – jordbruket – har i takt med dess minskade betydelse totalt sett fört en alltmer tynande tillvaro.

Lägg därtill nedläggningen av ett stort antal regementen och andra offentliga institutioner under 1990-talet.

Vad blev då kvar? Det är inte gott att veta. Något blev det och det som finns räcker uppenbarligen för att vilseleda våra politiker.

Nu skall man i och för sig inte svartmåla. Men inte heller skönmåla. För att ge Skåne den framtid denna del av Sverige förtjänar, måste ansvariga politiker börja med att se verkligheten såsom den är – inte såsom man hoppas att den är.

Det måste också finnas en gemensam plattform att utgå ifrån och enas kring. Vad är det Skåne missat och vad är det som behövs för att lyfta Skåne till i vart fall samma nivå som Norrland?

Så varför gör inte de skånska riksdagsledamöterna som de norrländska kollegerna: bildar en gemensam front mot regeringen i kampen om de gemensamma resurserna för att värna sina väljares intressen. Allt annat vore faktiskt att svika sitt uppdrag!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: