ETT LAND AV SJÄLVPLÅGARE

krönikan publicerad vecka 19

 

Den är något konstigt med den svenska politiska debatten. Vanligtvis brukar den politiska ledare som lovar mest av godbitar vinna folkets sympati.

 

Men i Sverige har löfteskarusellen fått omvända tecken. Här vinner den politiker som lovar minst av satsningar och mest av umbäranden folkets stöd. Det har både regeringen Persson och regeringen Reinfeldt utnyttjat och hittills har det gått bra. Men nu ifrågasätts regeringens försiktighetspolitik alltmer och den ekonomiska vårpropositionen har kritiserats för att vara tom på allt. Och det är den också.

 

Men oppositionens politik är inte mycket bättre. Visserligen föreslår Socialdemokraterna mer av investeringar men de väljer att finansiera dessa med ökade skatter. För Socialdemokraterna vill också spara.

 

Varför? Sverige har ju urstarka statliga finanser vilket vi i hög grad har Göran Persson att tacka för. Han införde både hängslen och livrem i det svenska budgetarbetet under de år när Sverige befann sig i sin kris och när krafttag behövdes för att återställa statsfinanserna. Och han lyckades. På blott några år var Sverige igenom krisen.

 

Men istället för att då öka satsningarna (eller sänka skatterna för dem som så föredrar) fortsatte sparivern.  Inte för att ekonomin krävde det utan för att hårda nypor blivit ett framgångsrecept för Göran Persson själv. På den politiken vann han två val och blev nästan folkhjälte.

 

Den som ville utmana honom om statsministerposten gjorde därför klokt i att inte ta strid i hans bästa gren – sparsamhet. Det förklarar Moderaternas omsvängning från att ha varit ett lagom sparsamt parti till ett där sparsamhet blivit det högsta tänkbara målet för en nation.

 

Och det lyckades. Reinfeldhar vunnit två val på att överta Perssons sparsamhetsiver och göra den till sin.

 

Fast den sedan länge är överspelad.  Den har till och med blivit skadlig för landet. Det må så vara att finansiella situationen stärks ytterligare, men med realkapitalet förhåller det sig annorlunda. Järnvägsnätet, vägarna, miljonprogrammets byggnader, kommunernas vatten- och avloppssystem är i stort behov av rejäla upprustningar.  Lägg därtill den svenska skolan som halkar allt längre ner på den internationella rankinglistan.

 

Men trots att det finns 100-tusentals personer arbetslösa och inte kostar något att låna väljer regeringen att spara ännu mera istället för att återställa realkapitalet till den standard som krävs, ty målet om överskott i statens budget måste uppfyllas.

 

Men varför inte införa samma mål för staten som gäller för kommunerna om att statens finanser skall vara i balans. Det kan knappast betraktas som oansvarigt och skulle i ett slag frigöra 35 miljarder kronor per år för nödvändiga satsningar på de områden som fått stå tillbaka sedan 90-talets början. Därtill skulle tusentals nya jobb skapas.

 

Så långt räcker dock inte det politiska modet – ännu. Överskottsmålet är nämligen lika heligt som det en-procentiga biståndsmålet. Den politiker som vill vinna valet aktar sig för att ifrågasätta det – oavsett vilket pris väljarna får betala för denna brist på klokskap.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: