MER ÖPPENHET TACK, publicerad den 14 april

I en nyutkommen bok av TV4 journalisten Anders Pihlblad– Ett partis fall och uppgång – avslöjas hur Moderaterna  efter valförlusten 2002 mottog mycket stora donationer från anonyma bidragsgivare. Det var inte ovanligt med 6-siffriga belopp enligt den förre partisekreteraren Sven-Otto Littorin.

 

Dessa gåvor – helt okända för oss riksdagsledamöter – var förmodligen viktiga för den moderata omdaningen och kanske avgörande för valframgången 2006. Men det hjälper inte. Ett system som tillåter att donationer kan hållas hemliga är inte förenligt med en öppen demokrati. Det undergräver förtroendet och skapar osäkerhet om vilka krafter det är som egentligen styr och i vems intressen de valda ledamöterna agerar.

 

Moderaterna har tyvärr varit det parti som starkast motsatt sig en öppen redovisning med argumentet att det vore att inkräkta på vars och ens rätt att hålla sina politiska sympatier hemliga. En viss islossning kunde dock skönjas förra året då partiet meddelade efter tryck utifrån att man kunde tänka sig att införa öppenhet.

 

Men inget har ännu hänt.

 

Moderaternas motstånd är svårbegripligt särskilt som partiet gör anspråk på att kalla sig samhällsbärande. Inte minst som Sverige är det land i den utvecklade delen av världen som har de lägst ställda kraven på ekonomisk öppenhet. Detta framkommer i den internationella demokratiorganisationen IDEA:s granskning och som årligen redovisas i deras publikationer.

 

Mest transparent är USA, men även forna sovjetrepubliker som Bulgarien, Estland, Lettland, Polen och Rumänien har infört formellt hårda krav. Det skall nu inte tolkas såsom att efterlevnaden också är hög. Men den formella behandlingen tyder på att det där finns en medvetenhet om betydelsen av transparens i det politiska systemet. 

 

Den svenska slappheten är ett direkt underbetyg och kan inte förklaras på annat sätt än av den gräddfil som de politiska partierna har skapat för den egna verksamheten.

 

Det är hög tid att införa regler som tvingar partierna att öppet redovisa sin ekonomi. Och denna öppenhet måste gälla inte bara de medel som tas emot från privata bidragsgivare utan också de som partierna får från skattekollektivet.

 

Och det är inga små pengar det handlar om. Årligen mottar riksdagspartierna nästan ½ miljard den vägen – pengar som går rakt in i partikassorna utan krav på redovisning. Väl att märka, detta gäller också de medel som betalas för att stödja riksdagsledamöterna i deras uppdrag. Hur används dessa? Om det vet bara en liten politisk elit i kretsen runt partiledaren och någon vilja att berätta hur de används finns inte.

 

Vad är det man är rädd för? Varför inte rensa ut denna unkna kultur av slutenhet och införa samma ordning som i resten av världen? Att så sker är viktigt inte bara för partiernas trovärdighet utan även för demokratin som sådan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: