MATCH IGEN, publicerad den 28 februari

Med en 20-procentig ökning av väljarstödet verkar utnämningen av Stefan Löfvén till ny Socialdemokratisk partiledare ha varit ett lyckokast.

 

Också Löfvéns val av skuggkabinett har lovordats. Detta gäller särskilt den nya ekonomisk politiska talespersonen – Magdalena Andersson – som välutbildad och med många års erfarenhet från kanslihuset tros kunna ge finansminister Borg ordentligt motstånd i de ekonomiska debatterna.

 

Valet av Löfvén och Andersson väcker dock frågor som rör vid kärnan i den svenska demokratin – Riksdagen. Det är genom att välja representanter till Riksdagen som väljarnas önskemål kan förverkligas. Så är det tänkt!   

 

Men vare sig Stefan Löfvén eller Magdalena Andersson har en plats i Riksdagen. Ingen av dem har ens tidigare erfarenhet som folkvald. Löfvén har visserligen en bakgrund som förtroendevald fackföreningsordförande, men Anderssons har ”bara” verkat som tjänsteman.

 

Detta har uppmärksammats av media men inte uppfattats som något problem. Snarare har det setts som ett naturligt sätt att locka de bästa krafterna till politiken och jämförts med Moderaternas rekrytering av Anders Borg till partiets chefekonom och kanslichef 2003.

 

Det må så vara att media inte uppfattar det som en stor sak att Socialdemokraterna hämtar sina två viktigaste företrädare utanför kretsen folkvalda, men jag ser det annorlunda. För mig är det ännu en bekräftelse på att Riksdagens allt svagare ställning som politisk maktfaktor.

 

Att politiska utspel görs på tidningarnas debattsidor och debatterna förs i TV:s morgonsoffor och inte från riksdagens talarstol har vi vetat sedan länge. Men vad betyder det för Riksdagens ställning när de bästa politiska krafterna inte finns bland de valda ledamöterna Och vad betyder det för vår syn på de folkvalda när det är lättare att göra politisk karriär av att ha arbetat som politisk tjänsteman än ha verkat ute bland ”vanligt” folk?

 

För gränsen mellan folkvald och politisk tjänsteman har suddats ut. Det märks inte minst av att partierna har delar av sina partikanslier lokaliserade till Riksdagen. De anställda tjänstemännen har därmed tillgång till alla de faciliteter som finns i riksdagen och kan fritt röra sig i riksdagens lokaler med två undantag för utskottsmötena och kammarens talarstol, som båda är förbehållna riksdagsledamöterna. 

 

Inget hindrar alltså Löfvén och Andersson från att befinna sig i kammaren och där följa debatterna – låt vara bara från åskådarplats. Denna påtvingade passivitet spelar förmodligen ingen större roll ur medial synvinkel, ty alla vet att 30 sekunder framför TV-kamerorna på bästa tid ger mycket större genomslag än 30 minuter i riksdagens talarstol.

 

Och vad bryr sig media om Riksdagens tilltagande marginalisering? Det är dramatiken i den politiska kraftmätningen media vill ha. Och den kan Löfvén och Andersson bidra med. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: