TILLBAKS PÅ RUTA ETT!

Samtidigt som Tysklands förbundskansler och Frankrikes president la in ännu en växel i ansträngningarna att finna en väg ur eurokrisen blossade den upp på nytt med all kraft.  Den utlösande faktorn denna gång var det internationella kreditvärderingsinstitutet Standard & Poors sänkning av kreditbetyget för en rad euroländer däribland Frankrike. Därtill tvingades ännu ett land ställa sig i kön till finansakuten – Ungern.  

Men uppdraget är svårt ty krisen är mer politisk än finansiell och då gäller politikens lagar. Vad som genomförs är vad som är politiskt möjligt och inte nödvändigtvis vad som är ekonomiskt bäst. Det är förmodligen förklaringen till att de politiska ledarna lägger mera kraft på att införa regler för att förhindra framtida kriser än att lösa det akuta problemet med överskuldsättningen i Grekland, Italien, Spanien m fl.

Inflation – sedelpressarna – är förmodligen det enklaste sättet att komma tillrätta med överskuldsättning. Men till det säger Tyskland blankt nej till, ty minnena från mellankrigstiden har inte förbleknat.

Statsbankrutt är den snabbaste metoden. Den har praktiserats många gånger förut – senast av Argentina 2002. Men den har också tagits i bruk av länder i Europa där den tyska statsbankrutten 1923 är den mest omskrivna.

Den metoden döms också ut av Merkel och Sarkozy, ty en kraftfull nedskrivning av skulderna innebär att tyskar och fransmän skulle tvingas betala för sydeuropéernas lättsinnighet. En politisk omöjlighet inte minst mot bakgrund av att det stundar val i båda dessa länder.

En devalvering av den egna valutan som återställer krisländernas konkurrenskraft och gör det lättare för det att betala sina skulder med en ökad export är inte heller möjlig. Det kräver nämligen att krisländerna lämnar EMU vilket skulle innebära en gigantisk prestigeförlust för EU-samarbetet som helhet.

Kvar återstår att spara sig ur krisen. Dramatiska nedskärningar i de offentliga finanserna såsom lägre pensioner, sämre vård m.m. i kombination med rejäla lönesänkningar (intern devalvering) har bl a från tysk sida ställts som krav för fortsatta lån.

Långivarna kräver sålunda att krisländerna dömer sig själva till fattigdom – berövar sig sin framtid – för oöverskådlig tid. Men är det verkligen ett effektivt sätt att ta landet ur krisen? Kommer det inte bara att leda till att de som kan flyttar till andra länder som erbjuder en bättre framtid och att de som stannar kvar vänder sig till den svarta sektorn för att undkomma skatter och andra pålagor?

Ty att avstå från frukten av det egna arbetet bara för att betala till de tyska och franska bankerna kan rimligen inte framstå som attraktivt för många. Särskilt inte om det inte finns något slut på uppoffringarna.

Införandet av euron skedde över huvudet på EU-ländernas invånare. Bara i två länder hölls det folkomröstning – Danmark och Sverige. I båda fallen blev det ett nej. Det är ingen djärv gissning att det folkliga motståndet kommer att vara mycket stort när nu notan för eurons misslyckande skickas till väljarna.

Vi har intressant politisk utveckling framför oss.  Och vi har bara sett början.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: